Ang debatten om burka

Jag har nyligen börjat blogga på min personliga blogg. Detta har jag tänkt att göra parallellt med mitt skrivande här. Ett av första inläggen handlar om den återkommande debatten om burka,

De sociala konflikter som har uppenbara klass- och könsdimensioner kan projiceras på etnicitet och skillnader i religion och kultur. Sådana populistiska drag kräver inte heller empiriska data. Svepande beskrivningar av problemet, burkan och muslimen, kan läggas ut som en tjock våt filt över andra mer relevanta frågeställningar.

Så slutsatsen är att Reinfeldt lär väl från sin franske kollega, Sarkozy, när han bjuder in till debatt om burkans vara eller icke-vara.

Ansvaret för att parera detta vilar tungt på det rödgröna samarbetet. För det första måste oppositionen akta sig för en anpassning till debatten och för det andra måste de rödgröna diskutera framtidens verkliga problem och utmaningar. Ungdomsarbetslösheten till exempel.

Läs hela här.

Andra som bloggat: Ulf Bjereld, Politik och poesi, Badlands Hyena, Esbati, Linus Fremin, Ramqvist, Kulturbloggen, Alliansfritt Sverige
I medierna: Expressen1, Expressen2, DN, NSD, SVT, SvD, Sydsvenskan, GP

Den inflytelserika Bloggvänstern

Under den gångna veckan har det pratats en hel del om bloggar och inflytande. Politometern har kartlagt den politiska delen av bloggosfären och listat respektive partis mest inflytelserika bloggar. Denna blogg som driv av Ida, Elisabeth och jag kommer på en femte plats, efter till exempel Jinge och Ali Esbatis blogg. Kul förstås!

Jag har försökt följa diskussionen om de politiska bloggarna och håller till stor del med Martina Lind, som står bakom Politometern. Socialdemokratiska bloggar är dominerande och har en tydlig färdriktning och kan därmed sätta agendan. Detta märktes inte minst under den s.k. Superveckan som avslutas ikväll med partiledardebatt i SVT:s samhällsporgram Agenda. Den socialdemokratiska delen av bloggosfären speglar också den organisation och politiska struktur som står bakom dess bloggar, vare sig bloggförfattarna vill det eller inte. Johan Sjölander är inne på samma spår.

När det gäller bloggar med anknytning till Vänsterpartiet och Ung Vänster, låt oss kalla dem Bloggvänstern, så kan man säga följande:

Bloggarna inom Bloggvänstern är många. Sammanlagt 185 stycken. Jag gissar dock att antalet aktiva bloggar för oss skulle öka om alla Ung Vänster-bloggar därute registrerade sig. Idag är det endast Socialdemokraterna med 341 bloggar som slår Vänsterpartiet och Ung Vänster. Överraskande att Moderaterna som tjatat så mycket om sociala medier och bloggar inte har fler registrerade bloggar än Vänsterpartiet. Ja, inte mig emot. Och Piratpartiet måste hålla till någon annanstans på nätet än i bloggosfären.

Vidare varierar karaktären hos bloggarna inom Bloggvänstern. Vissa bloggar mycket, andra sällan. Vissa bloggar personligt , vissa endast om politik och andra gör bådadera. Det som skiljer Bloggvänstern från t.ex. Socialdemokratiska bloggar är mindre samordning och det faktum att man länkar mer internt, vilket också Martina Lind konstaterat. Det finns förstås undantag men den generella trenden är att Bloggvänstern kommenterar händelser utanför organisationen, alltså saker som sker där ute, på ett utmärkt sätt men länkar intern. Det är förstås bra på ett sätt. Man stöttar och uppmärksammar varandra. Det kan dock vara en svaghet eftersom man inte kan påverka resten av bloggosfären på samma sätt då länkarna och trafiken de genererar spelar stor roll. Undantaget är några enstaka bloggar som attraherar en konstant, hög trafik.

Min känsla är också att det är fler män än kvinnor som bloggar inom Bloggvänstern. Detta är inte på något sätt representativt för medlems- eller väljarbasen för Vänsterpartiet som domineras av kvinnor. Den manliga dominansen är en svaghet som måste tas på allvar.

Så vad nu?

Ja, det pågår en ständig diskussion om Internets roll. Vi har sett potentialen i presidentvalet i USA och protesterna i Iran. Sverige är ett uppkopplat land. 89 procent i åldrarna 16-74 har tillgång till Internet. Många läser bloggar, har Facebook-konton och många många fler läser kvälls- och dagstidningarna på nätet. Det finns dock en klass- och åldersdimension i tillgången till Internet och främst tiden som kan lägger ner på att surfa. SCB skriver,

Bland 16-24-åringar har de allra flesta tillgång till Internet i hemmet och så gott som alla har använt Internet. Bland 65-74-åringar är det hela 38 procent som aldrig har använt Internet.

Personer med högre utbildningsnivå har i större utsträckning tillgång till Internet i hemmet. Bland personer med eftergymnasial utbildning är tillgången till Internet i hemmet 95 procent. För personer med förgymnasial utbildning är motsvarande siffra 78 procent.

Även sysselsättningsstatus har stor betydelse för tillgången. Arbetslösa har lägre tillgång till Internet i hemmet än både anställda och egna företagare. Trots detta är det en högre andel arbetslösa, 79 procent, än egna företagare, 73 procent, som använder Internet dagligen.

Detta måste Bloggvänstern ha i åtanke och arbeta strategiskt med. Men främst måste Bloggvänstern öppna upp sig och föra ut sin politiska debatt till fler delar av bloggosfären. En del i detta måste ske genom att bygga bloggallianser med enskilda åsiktsfränder, vare sig de är medlemmar i andra organisationer eller inte.

Några frågor för Bloggvänstern att tänka på rörande bloggande och sociala medier:

1. Hur når vi ut till de som inte besöker bloggosfären eller vår del av bloggosfären men som sympatiserar med våra åsikter?

2. Hur får skapar vi samordning inom Bloggvänstern för att få genomslagskraft för våra ståndpunkter?

3. Hur blir vi bättre på att använda sociala medier som politiskt verktyg? Vi lyckats bra med att använda Facebook som ett verktyg för att mobilisera sympatisörer. Det gäller i synnerhet på det lokala planet. Dock måste Ung Vänsterare och Vänsterpartister bli bättre att använda t.ex. Twitter. Det minsta man kan göra är att publicera sina blogginlägg i mikrobloggformat.

Andra som bloggat: Opassande, Martina Lind, Peter Andersson1, Peter Andersson2, [s-buzz], Christian Valtersson, Johan Westerholm, Bywire, Bloggvänstern
I medierna: DM

Sondmatas på lunchrasten?

De sjuka sjukskrivningsreglerna fortsätter försätta människor i kläm. Senast i raden av utförsäkrade, som med regeringens regler bedöms arbetsföra:

”Aram”, som har så svåra ryggsmärtor att han varken kan stå eller sitta längre stunder

”Murat”, som måste sondmatas och får vård i hemmet dagligen efter flera halsoperationer, och

”Erika”, som brutit en arm och båda benen.

Från Aftonbladet.

Utanförskapet ökar

SCB presenterar siffror som visar att antalet människor som slängts ut från arbetsmarknaden och som inte studerar har ökat. 38 s.k. socialt utsatta stadsdelar runt om i Sverige har granskats, däribland Bergsjön i Göteborg, Fittja i Stockholm och Rosengård i Malmö. I två utav de tre stadsdelarna växte utanförskapet. Värst drabbad är Bergsjön i Göteborg.

Från regeringshåll tar man tydligen inte åt sig alls. Integrationsministern Nyamko Sabuni försvarar istället (sic!) regeringens nedskärningar i vuxenutbildningen och Komvux. Hon säger att det är rätt att skära ner i antalet utbildningsplatser när det är högkonjunktur. Att det idag råder lågkonjunktur, att Sverige förra året genomled ett riktigt skitår, verkar inte vara relevanta fakta som får Sabuni att tänka om.

Det är ingen överraskning att arbetslösheten ökar. Med den förda politiken kan man inte förvänta sig något annat. Det finns tre huvudsakliga orsaker till att arbetslösheten ökat under det högerstyre som gick till val på att sänka detsamma:

1. Högerregeringen har sänkt skatterna för de allra rikaste. Närmare hälften av skattesänkningarna har gått till den fjärdedel av befolkningen som tjänar mest. Den fjärdedel av befolkningen som tjänar minst har fått endast fått 6 procent av skattesänkningarna. Det har också inneburit en omfördelning till män på kvinnors bekostnad.

Sådana skattesänkningar leder inte till fler jobb eftersom resultatet inte är ökad konsumtion. Höginkomsttagare tenderar nämligen att hänge sig åt lyxkonsumtion. Om samma skattepengar hade investerats där behoven är störst, säg i skolan eller för att korta ner vårdköerna eller för att rädda industrijobben som Maud Olofsson ignorerat, hade lågkonjunkturen och arbetslösheten kunnat hindras eller dämpas. Vårdbiträdet, industriarbetaren eller läraren som köper dem där skorna eller jackan bidrar helt enkelt mer till samhällsekonomin än direktören. Det finns helt enkelt fler vårdbiträden, industriarbetare och lärare i Sverige än direktörer och Östermalmsbor och den första gruppen konsumerar mer tillsammans än den tidigare. Jobbskatteavdraget har helt enkelt varit ett ineffektivt sätt att skapa jobb, detta enligt regeringens egna beräkningar som visat att varje jobb som skapats genom reformen kostat en miljon kronor.

2. Högerregeringen har fryst anslagen till kommuner och landsting. Resultatet är nedskärningar. Det är ingen slump att SCB:s siffror visar att Bergsjön i Göteborg har drabbats hårdast. I takt med ökad arbetslöshet har de totala skatteintäkterna för Göteborgs Stad minskat. I kombination med de frusna anslagen till kommunen har den ickelagstadgade verksamheterna (fritidsgårdar, bibliotek etc) lagts ner och kraftiga nedskärningar utarmat de lagstadgade verksamheterna. Inte nog med att människor förlorar sina jobb, stadsdelar utarmas på social service som i sin tur förstärker det som alliansen kallar utanförskap. Ingen kommunal resursfördelningssystem i världen kan stoppa denna utveckling så länge inte kommunerna får högre statliga anslag.

3. Högerregeringen har låtit bli att investera. I en ekonomisk kris som den vi befinner oss i måste staten spendera pengar. Reinfeldt har gång på gång upprepat att alliansen har visat på regeringsduglighet eftersom finansdepartementen under Anders Borg hållit hårt i pengarna. Detta är felaktiga påståenden. Regeringen har inte hållit hårt i pengarna. Pengar, 100 miljarder i skattesänkningar närmare bestämt, har slösats. Regeringen har till och med lånat pengar för att genomföra skattesänkningarna. Dessa pengar och mer därtill hade kunnat investeras för att skapa arbetstillfällen och därmed stimulera ekonomin genom ökad efterfrågan.

Andra som bloggat: Ulla Andersson, Alliansfritt Sverige, Johanna Graf, Peter Andersson, Utredarna, Ekonomikommentarer, Ulf Bjereld, Fredrik Pettersson
I medierna: SVT, Dagens Arena, DN, GP

Magsur Reinfeldt om sjukförsäkringsuppgörelse

Fredrik Reinfeldt framstår alltmer som stressad och pressad när han kritiserar oppositionens politik. När det nu blir allt tydligare att de rödgröna partierna klarar av att komma överens (hur själva frågan om enighet eller inte kunde bli den stora diskussionen är ju i sig märkligt), blir Reinfeldt tvungen att försöka hitta sakargument mot oppositionens politik. Det går sådär.

Dagens kommentarer från statsministern framstår mer än något annat som reflexmässigt magsura. ”Tillbaka till bidragslinjen”, menar Reinfeldt om oppositionens besked att sjukförsäkringen ska bli bättre. Jag tror inte folk går på det där. Varken sjukförsäkringen eller för den delen arbetslöshetsförsäkringen är några bidrag. De är försäkringar, som man har rätt till i det fall man drabbas av olyckan att bli sjuk eller förlora jobbet. De ska vara garanter för att man ska kunna leva ett värdigt liv, medan man kämpar för att bli frisk eller få ett nytt jobb. Att bli så sjuk att man inte kan jobba, är inget som någon vill drabbas av. Men Reinfeldt och regeringen fortsätter försöka sprida bilden av att sjuka fuskar, att de är lata arbetsvägrare som därför bör leva på minimum och så småningom fråntas sin försörjning helt, för att få ”incitament att arbeta”. I bilden ingår också en myt om att man skulle leva lättjefullt gott på sjukersättning. Det är tydligt att Reinfeldt knappast känner en enda människa med normal inkomst. På Fredriks och Filippas middagsbjudningar, sitter knappast några undersköterskor som går till jobbet med värkande axlar eller tillfällig feber, för att de inte har råd att dra på sig en karensdag. Kanske tror han själv på sin egen propaganda.

Läs här vad S, V och Mp tänker göra för att stärka sjukförsäkringen om valet går som det ska i september.

Wykman försvarar krigsbrott i Gaza?

Idag skriver jag på SVT Debatt om Gaza, följderna av Israels krig och om en svensk högern som står allt mer ensamt i sitt försvar av ockupationen.

Idag beter sig den israeliska center-högerregering allt mer arrogant. De illegala bosättningarna står kvar och utökas och östra Jerusalem genomgår en etnisk rensning när rekordmånga palestinier vräks från sina hem. Fler och fler har insett att Israel måste utsättas för hårda politiska och ekonomiska påtryckningar för att tvingas till fredsförhandlingar.

Senast vid årsskiftet antog över hundra internationella organisationer från bland annat Sydafrika, USA, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Frankrike den s.k. Kairo-deklarationen som kräver ett slut på Israels ockupation, nedmontering av illegala bosättningar, ekonomiska sanktioner och ett erkännande av krigsbrotten begångna av Israel under Gaza-kriget.

Det var tidig morgon dagen innan nyårsafton som jag fick syn på pressmeddelander från lobbygruppen Svensk Israel-info. Pressmeddelandet meddelade lanseringen av en hemsidan med namnet ”2922 sömnlösa nätter”. Efter en natt med blöjbyten så är man lite grötig i huvudet. Det blev lite förvirrat. 2922 sömnlösa nätter? Det namnet känner jag igen. Är det inte namnet på antologin om Gaza som jag var redaktör för? Nej, vi kallade ju den ”22 sömnlösa nätter”. Så är vad är då detta?

Jag klickade mig vidare och möttes av detta. Svensk Israel-info hade plagierat antologins hemsida för att visa ”kontrasten” i Gaza-kriget eller på klar och tydlig svenska ursäkta och försvara Israels krigsbrott under Gaza-kriget vintern 08/09. Att Svensk Israel-info beter sig på det här viset är inte överraskande. Gruppens sponsorer berättigar dess existens med att den ska försvara Israels agerande alldeles oavsett vad Israel sysslar med. Alldeles oavsett den etniska rensningen av östra Jerusalem, de utomrättsliga avrättningarna, den olagliga muren på Västbanken, organhandel eller krigsbrotten under angreppet mot Gaza.

Överraskningsmomentet finner vi i det faktum att det idag, ett år efter kriget, fortfarande finns politiska företrädare på högerkanten som ansluter sig till Svensk Israel-infos verklighetsbild. En sådan företrädare är Niklas Wykman, ungmoderat och ordförande för ungdomsförbundet. Han var snabb med att på sin Facebook-sida (se statusuppdateringen 29 december 2009) proklamera sitt stöd för lobbygruppens plagiatverk och därutöver kalla det ”En viktig hemsida!”.

Frågan är exakt vad Wykman anser vara viktigt med en hemsida som ursäktar Israels krigsbrott. Att hemsidan medvetet sprider felaktig information om vem som bröt vapenvilan? Att hemsidan konsekvent tillbakavisar FN:s granskning av krigsbrotten, den sk Goldstone-rapporten? Att Hamas attacker mot civila, som förvisso måste fördömas, är det enda som nämns som upprinnelsen till Gazakriget? Att Israels kollektiva bestraffning av 1,3 miljoner palestinier i det som kallas ”världens största utomhusfängelse” inte nämns? Att ingenting sägs om att Israel är ockupanten och därmed ytterst ansvarig för händelseutvecklingen i området?

Det blir ännu mer tragiskt när man ser vilka andra som i likhet med Niklas Wykman tyckt att hemsidan varit viktig. På knuff.se hittas 17 länkar till bloggar där hemsidan ”2922 sömnlösa nätter” nämns. Det finns två gemensam nämnare för dessa 17 bloggar; de är proisraeliska och islamofobiska (och ja, SvD:s Per Gudmundson är också inräknad). Två karaktäristiska drag för den extremhöger som återfinns inom Moderaterna, Kristdemokraterna och och som utgör Sverigedemokraterna. Ett exempel är bloggen Jihad i Malmö (namninspiration från Nationaldemokraternas kampanj ‘Jihad mot folkhemmet‘?) som drivs av en kristdemokrat som såg ett ”sundhetstecken” i att Malmöpolisen kallade Rosengårdsbor för ”araber och negrer”. Niklas Wykman, ordförande för Moderaterna ungdomsförbund, hittar alltså vänner bloggosfärens allra brunaste fåra.

Historien är förstås väldigt obehaglig och ett sjukdomstecken i den svenska debatten om Israels ockupation av Palestina. Israelvännerna i Sverige visar gång på gång att de saknar varje mått av skam och ånger. Inte ens när de blivit motbevisade. Istället målas nya konspirationsteorier upp och nya fiender plockas fram för att skrämmas med. Men den viktigaste slutsatsen är de som försvara Israels agerande som ockupant börjar bli allt mer isolerade. Idag hittar vi dem i sällskap med allsköns extremister som hittat en plats i bloggosfären.

Till sist, vill jag rekommendera alla att de filmen To Shoot an Elephant som sänds över hela världen idag! Hitta visningarna i din stad här eller se filmen online på filmens hemsida.

Glöm inte att beställa ett exemplar av antologin ”22 sömnlösa nätter – en bok om kriget i Gaza”.

Andra som bloggat: Alliansfritt Sverige, Röda Berget, Jöran Fagerlund, Anna Wester, Svensson
I medierna: AB, DN, Sydsvenskan

Vi förväntar oss en könsneutral värnplikt

SSU och Ung Vänster har olika syn på många försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Men båda förbunden anser att de borgerliga partiernas beslut att avskaffa värnplikten var felaktigt och  förväntar sig att en rödgrön regering kommer att införa värnplikten på nytt.

– Vi förväntar oss att en rödgrön regering återinför värnplikten. Ett folkförankrat försvar kräver att andra än endast de mest entusiastiska  grabbarna finns med. Det är en demokratifråga. Vi vill ha en allmän värnplikt för både killar och tjejer, försvaret kan inte utesluta halva befolkningen. Det finns ingenting som tyder på att ett frivilligt yrkesförsvar kommer lyckas bryta könsobalansen, säger Ida Gabrielsson, förbundsordförande för Ung Vänster.

– Det är bra att de rödgröna är kritiska till den nuvarande regeringen hantering av värnplikten. Beskedet att de rödgröna kommer att genomföra en förutsättningslös översyn är ett steg i rätt riktning. Vi vill dock se ett definitivt besked att de rödgröna totalt förkastar högerns "proffsförsvar". Ett proffsförvar kommer alltid att vara "mer krigsvilligt", mindre folkligt förankrat och mer lättstyrt för den politiska makten säger Jytte Guteland Förbundsordförande SSU.

För mer information, kontakta:

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster
0738-24 12 13

Elisabeth Biström, informationsansvarig Ung Vänster
070-203 82 04

Den iranska oppositionen skärper kraven

Protesterna mot regimen i Iran sprider sig. Rörelsen kräver bland annat presidentens avgång och en fri press. Omvärlden kan ställa upp genom att tvinga diktaturens representanter att diskutera mänskliga rättigheter.

00-talet slutade med omfattande oroligheter i Iran. Den gröna rörelsens protester mot den iranska teokratin har spridit sig till alla landets större städer. Över 1 000 aktivister, journalister och reformpolitiker, som presidentkandidaten Mir Hossein Mousavis stabschef, Ali Forouzandeh och före detta utrikesministern Ebrahim Yazdi har arresterats. Minst 38 personer har mist livet. En av dem är Mousavis systerson, Seyed Ali Mousavi, som sköts ner utanför sitt hem i Teheran.
Bakom kulisserna pågår ett komplext politiskt spel, en dragkamp mellan den mångfacetterade gröna reformrörelsen och en regim präglad av splittring inom dess politiska och militära grenar.

En hårdför falang dominerad av Revolutionsgardet, lojal till den andliga ledaren Khamenei, vill gå hårt åt reformrörelsen, medan en mjukare falang förordar eftergifter och politiska kompromisser för att lösa den djupa politiska krisen. I nuläget verkar dock Revolutionsgardet med den ekonomiska, politiska och militära makten ha dragit det längsta strået.

Å andra sidan har den iranska demokratirörelsen hittills gjort det mesta rätt. Den har vunnit tid för att växa sig stark genom att arbeta decentraliserat och undvika starka frontfigurer och ett konfrontativt politiskt program. Den har därmed försvårat regimens försök att slå ned mot rörelsen. Den gröna rörelsen har också fjärmar sig från oppositionen i exil som antingen visat sig inkapabel till att förstå landets inre dynamik eller som i fallet rojalisterna och anhängare av den gamla monarkin systematiskt sprungit ärenden åt hökarna i Washington. Med detta drag har den gröna rörelsen slagit ifrån sig regimens anklagelser om att protesterna styrs från Washington, Tel Aviv eller Folkets Mujahedin i Camp Ashraf.

I dagarna har dock kampen gått in i en ny fas när några av reformrörelsens frontfigurer tecknat ner rörelsens politiska manifest. Det handlar om långtgående krav som står i kollisionskurs med den rådande diktaturen. Rörelsen kräver fri press, yttrandefrihet och frisläppandet av samtliga politiska fångar. Den kräver presidenten Ahmadinejads avgång och en ny, reformerad valprocess. Ett politiskt alternativ i stark kontrast till det nuvarande systemet har alltså sett dagens ljus. Resten kommer att avgöras av styrkeförhållanden när oppositionen å ena sidan och regimen å andra sidan drabbar samman på alla de gator och torg som idag utgör Irans politiska slagfält.

Händelserna i Iran har också kommit att påverka Mellanöstern som region. I och med den senast utvecklingen kan Bush-doktrinen – unilateralism och så kallade "förebyggande anfall" – förkastas en gång för alla. Det visade sig att hot om militärt våld och ekonomiska sanktioner gav den iranska regimen anledning att kväsa den inhemska oppositionen medan den dialogens diplomati som Barack Obama hittills uppvisat, har resulterat i oförutsett stort handlingsutrymme för den iranska demokratirörelsen.

Nästa steg för omvärlden måste rimligtvis vara att konsekvent sätta mänskliga rättigheter först i kommande samtal med regimen i Teheran. Det är enda sättet för Sverige och EU att agera konstruktivt i frågan och att stödja Irans demokratirörelse. Samma strategi måste gälla samtalen om landets kärnenergi. En bred majoritet av iranierna, demokratirörelsen inräknad, ser den civila kärnkraften som en rättighet som satts på undantag av väst. Diskussionen om Irans kärnenergiprogram måste utgå från faktumet att även den regimkritiska oppositionen ser den civila kärnkraften som en del i landets suveränitet och självständighet gentemot väst.

Thaher Pelaseyed

(Artikeln tidigare publicerad på  etc.se 16/1 -10)

Kampen om Iran inne i ny fas

Inifrån Iran kommer uppgifter om omfattande arresteringar av oppositionella. Samtidigt formeras för första gången sedan den islamiska revolutionen 1979 ett politiskt alternativ som kan komma att hamna i konflikt med det rådande systemet. Detta har potential att förändra dynamiken i Mellanöstern som region.

Omvärlden, Sverige inräknat förstås, bör gör det enda rätta; nämligen att i den diplomatiska dialogen med Teheran ställa krav på att regimen ska respektera mänskliga rättigheter. Och inse att även oppositionen strävar efter att försvara Irans suveränitet och oberoende gentemot väst. Det gäller inte minst i frågan om Irans kärnenergiprogram.

Idag har jag också en debattartikel på ETC.se,

I dagarna har dock kampen gått in i en ny fas när några av reformrörelsens frontfigurer tecknat ner rörelsens politiska manifest. Det handlar om långtgående krav som står i kollisionskurs med den rådande diktaturen. Rörelsen kräver fri press, yttrandefrihet och frisläppandet av samtliga politiska fångar. Den kräver presidenten Ahmadinejads avgång och en ny, reformerad valprocess. Ett politiskt alternativ i stark kontrast till det nuvarande systemet har alltså sett dagens ljus. Resten kommer att avgöras av styrkeförhållanden när oppositionen å ena sidan och regimen å andra sidan drabbar samman på alla de gator och torg som idag utgör Irans politiska slagfält.

Läs hela!

Andra som bloggat: Bitte Hammargren
I medierna: ETC, Newsmill, DN

Fem förslag om bostadsbristen i Stockholm

Ordförandena i Ung Vänsters, SSU:s och Grön Ungdoms stockholmsdistrikt har kommit överens om fem konkreta förslag på hur bostadsbristen i Stockholm kan lösas. De skriver i ett gemensamt uttalande:

”Hälften av alla unga mellan 20 och 27 år i Stockholms har idag inte någon egen bostad. Bostadsbristen tvingar istället unga till ständiga flyttkaruseller mellan andrahandskontrakt, att bo hemma mot sin vilja eller sova på en soffa hemma hos en kompis under de första terminerna av sin nya utbildning. Enligt Länsstyrelsen i Stockholms halverades bostadsbyggandet i Stock­holms län 2008 och prognoserna visar att bostadsbyggandet kommer fortsätta ligga på låga nivåer de kommande åren. Under tiden kommer Stockholm att fortsätta att öka i invånarantal, samtidigt som tusentals unga stockholmare kommer att vilja flytta hemifrån de kommande åren.

Grön Ungdom i Stockholmsregionen, SSU Stockholms stad och Ung Vänster Storstock­holm kräver nu tillsammans att den borgerliga majoriteten i Stadshuset tar ansvar för den alarmerande höga bostadsbristen bland unga Stockholmare och börjar bygga bostäder för oss ung­domar och studenter.”

Läs mer här!