Jonas Sjöstedt hälsar till Ung Vänsters 48:e Kongress

DSC_0754 (1)

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt besökte under lördagen Ung Vänsters 48:e kongress som hålls i Linköping. I sitt hälsningsanförande lyfte han bland annat otryggheten på arbetsmarknaden.
– Det är bara vi som kan skapa större jämlikhet. Socialdemokraterna och Miljöpartiets dröm är att bjuda in Jan Björklund och Annie Lööf till den politiska makten. Ännu längre bort på den högerkanten ser vi ett sorts värderingsförfall. Svensk borgerlighet låter idag som Sverigedemokraterna, och det är Åkessons största seger. De bjuds in av övriga högern för att de ska vinna makten tillsammans, säger Jonas Sjöstedt om det politiska landskapet.

– Jämlika samhällen är bättre samhällen. För att få människor och att lita på varandra, må bättre och få bättre skolresultat så är jämlikhet en förutsättning. Och det handlar om politik, kamp och organisering, att vi håller ihop och ser vem som är våra motståndare, fortsätter Jonas Sjöstedt.

Han tar upp valrörelsen 2018 och Ung Vänsters roll för ett progressivare samhälle.

– Vi ser fram emot att samarbeta med Ung Vänster runtom i landet i valrörelsen. Vi går in i den starka och ur den ännu starkare. En sak är sann, för 100 år sen och nu, hoppet föds här. När man förenar sig agerar och organiserar sig, det är så samhällen skapas. Det gör vi med Ung Vänster.

Pressansvarig
Elin Morén
072-587 86 85
elin.moren@ungvanster.se

Hanna Cederin inviger Ung Vänsters 48:e kongress

h2

HANNA CEDERIN INVIGER UNG VÄNSTERS 48:e KONGRESS

Ung Vänster håller under helgen kongress på Karlbergsskolan i Köping. Den avgående förbundsordföranden Hanna Cederin invigde på torsdagskvällen kongressen inför 149 ombud från hela landet. I sitt tal beskriver Hanna ett förbund som förmår skapa hopp trots ökande klyftor och ett hårdnande klimat.

 

Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig. Nu når motsättningarna sin spets. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger lika mycket som övriga 99 % tillsammans.

– Historien har gett oss rätt. ”Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. ”Euron skapar obalans och orättvisa” sa vi samma år. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister. Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Vi sa vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov. Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna svarade oss, att det går att få både jämlikhet och marknadslogik, det gick inte att äta kakan och ha kvar den. Det var inte heller sant som liberalerna sa att friheten kommer av sig självt om lagen är lika för alla.

Hon menar vidare att vi har historien på vår sida när vi säger att en annan, bättre värld är möjlig. Hon fortsätter;

– Vår rörelse har genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. Trots bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen.

– Vår övertygelse bygger på inget mindre än att vi är människor, lika sårbara som starka. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.

Hanna avgår som ordförande efter två år och ger förbundet en sista kärleksdeklaration.

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan motstånd. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen.

Kontakt
Elin Morén
072-587 86 85
elin.moren@ungvanster.se

 

Hela talet:

 

Invigningstal, Ung Vänsters 48:e kongress

Hanna Cederin, förbundsordförande
Karlbergsskolan, Köping 170525

Vi samlas till Ung Vänsters 48:e kongress därför att förändringen är oundviklig och vi vill vara mitt i den. Historien står aldrig stilla, och historien upprepar sig aldrig.

Förändringen är oundviklig och det är alltid fråga om vad som kommer ur den. Vi vet att valet är vårt, att det gäller oss som lever idag. Ingen dag är likadan, ingen kongress, inget krig, ingen fred.

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen, för att dom misslyckades och för att dom försökte igen. Dom såg att utgången inte var på förhand given. Allt det vi har idag har vi tagit, aldrig lättvindigt utan arbete och motstånd.

Nu är historien på väg att inte upprepa sig igen. Något nytt är på väg mot oss och utgången är inte given.

Kära socialister, feminister, aktivister. Välkomna till kongressen.

Vår tid är slutet på en tid. Det märks världen över. Motsättningarna når sin spets. Å ena sidan är rikedomarna enorma, å andra sidan kan inte alla ungar gå i skolan. Vi har teknologi och forskning kunskap vetenskap som ger möjligheter bortom allt vi nånsin sett. Ändå lever stora delar av världen utan rent vatten. Ändå tycks klimatförändringarna ohejdbara. I Sverige har tillväxten varit konstant och i Sverige ökar barnfattigdomen. Trots deklarationer och högtidstal om mänskliga rättigheter internationella lagar fredsavtal och global handel brinner konflikthärdar berövas vi på liv och hem.

Ojämlikhetens pris är högt. Det går inte att förneka. Klassamhället är inte till för mänskligheten, det är till för en liten elit.

Mina år i Ung Vänster har varit speciella på det sättet. Tiden går fort även när man inte har roligt och för oss som söker rättvisan har det gått fort att räkna in förlusterna. Sen jag gick med 2002 har marknadsfundamentalisternas sista kort spelats ut genom dom mest brutala svenska högerregeringarna i modern tid.  Kapitalismen har åter igen krisat och makthavarna har åter igen låtit folken betala. Imperialistiska invasioner i Mellanöstern har satt igång bränder som fortsätter att ta liv och ladda ammunition. Ojämlikheten har nått ogripbara proportioner. 1 % äger mer än övriga 99 % tillsammans.

Och jag tror att det är extra slitsamt att vara vänster just i vår tid, av en så paradoxal anledning som att historien har gett oss rätt.

”Det går inte att kriga fram fred” sa vi om Irak-kriget 2003. Idag medger alla att kriget var illegitimt och en avgörande faktor i varför hela regionen drabbats av blodig konflikt. ”EMU skapar obalans och orättvisa” sa vi sommaren samma år. Nu betalar folken i Sydeuropa för eurons konsekvenser. Vinstintresset kommer fördärva välfärden sa vi, och nu läcker omsorgsresurser direkt ner i fickorna på riskkapitalister.

Och vi sa, från den stund som detta nya ekonomiska system tog form, bara några generationer tillbaka, att det är ohållbart. Att ojämlikheten kommer växa och dom sociala problemen i takt med den. Att naturresurserna kommer inte att räcka till. Att det kommer bli vansinnigt orättvist för tillgångarna kommer samlas hos några få och det kommer bildas monopol. Och i klyftorna kommer rasismen växa. Vi sa lyssna på oss, vi har en annan idé om en annan ordning. Vi sa tänk om av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov.

Nu vet vi att det var inte sant som Socialdemokraterna sa, att det går att förlita sig på reformism och institutioner som reglerar storfinansen. Det var inte sant att arbetsmarknaden välfärden jämlikheten skulle stå stark. Vi kunde inte få jämlikhet och marknadslogik. Det gick inte att äta kakan och ha kvar den.

Det var inte heller sant som liberalerna sa att det jämnar ut sig, det går om sig, att så länge lagen är lika för alla så kommer friheten av sig självt. Att ojämlikhet inte är farligt, att om vi sluter avtal om grundläggande mänskliga rättigheter så är det lugnt. Det blev inte lugnt.

Och när det sen mycket riktigt leder in i sämre tider, kriser, ovärdiga livsvillkor och klimatproblem, då spelar liberalerna och socialdemokraterna förvånade. Och när dom blir avsatta till förmån för högerpopulister talar dom om det som en blixt från klar himmel.

Hyckleriet har avslöjat sig självt. Det har blivit svårare att legitimera världsordningen i takt med att den blivit skarpare brutalare. Överbyggnaden har fått sig ordentliga törnar dom senaste decennierna. Maktfördelningen strukturen för vem som vinner och vem som förlorar den är sig lik, men vi hör inga försäkrande ord utan möts av krokodilsnyft och trötta utdaterade repliker om ordning och reda.

Vi har fått rätt. Så vad gör vi? Vi tar på oss skulden. Kanske var vi inte tydliga nog? Använde vi fel ord? Fel kläder? Kanske var vi för hårda, eller för mjuka?

Hjulet måste uppfinnas på nytt för dom ville inte sätta våra hjul i bruk. Nya hjul blir lösningen. Så vänstern sätter ny färg och ny rubrik och lämnar ängsligt över sitt budskap till arbetarklassen i hopp om att dom ska ta emot det bättre denna gång.

Vi tänker att det beror på oss för det vore för smärtsamt att inse att vi gjort oss förstådda men ändå blivit bortvalda. Det är lättare och bekvämare att tänka så, att det är upp till oss, att om vi hittar nyckeln, den magiska formeln då är vi plötsligt där. Så slipper vi acceptera att vi blivit avvisade av dom vars politiska rörelse vi gör anspråk på att vara. Att detta system och dess konsekvenser är vad majoriteten är beredda att acceptera.

Vi ville inte. Vi invände, protesterade. Ja, en och annan gång kanske vi lät det vara. Men inte utan reservation. Och ja, visst har vi gjort avsteg varit hamnat på villovägar. Men vi har alltid återvänt. Ingen kan ha missat att det skulle blivit annorlunda om vi fått välja väg.

Vad är det då för slutsats som ska dras? Inte är det att vi stämplar ut, slår läger, dunkar varandra i ryggen och pekar ut varje människa som inte är som oss som förlorad, oupplyst eller lurad. Som ondskefull rasist, som förblindat priviligierad eller dum och förtappad. Vi ska inte straffa dom som avvisat oss genom hot och förakt, inte ställa oss utanför och betrakta samhällsutvecklingen från sidolinjen, inte nöja oss med att ordna symboliska uppvisningar, bränna pengar eller krossa butiksfönster.

Inte heller ska vi ängsla oss, släta över och ursäkta dom som borde sluta upp men som låter bli. Dom som påstår att ”vi vill samma sak”, vad det nu må vara – jämlikhet, solidaritet, antirasism – dom ska konfronteras med att det i förlängningen betyder ett annat slags samhälle. Det går inte att äta kakan och ha kvar den. Friheten kommer inte av sig självt.

Vi har nyckeln, den magiska formeln. Och våra hjul är jättebra. Det har visat sig när dom väl fått rulla. När vår rörelse genom gemensam kamp befriat generation efter generation från bojor och murar. När vi byggt miljonprogram och intagit universitet. Slutit kollektivavtal och upprättat mänskliga rättigheter. Fått slut på krig och startat demokratiska institutioner.

Och vi gjorde det trots att det även då fanns misstro, fascister, medlöpare. Bekväma makthavare som sa att det går aldrig. Glöm din dröm sa dom till oss. 8 timmarsdag sa dom var löjligt. Aborträtten skulle aldrig gå. Sitt lugnt i båten.

Vi gjorde det ändå och vi kan göra det igen. Men vi har aldrig tagit på oss att göra hela jobbet. För det kan vi ju inte. Det behövs mer, fler. Vi är vägröjare. Vi säger var inte rädd.

Vi säger som Beyonce att

You and me could move a mountain

You and me could call this wall down

You and me could make it rain

Och till dess säger vi som Dolly Parton att

Wild flowers don’t care where they grow

Tills vi kan odla en vacker vildvuxen trädgård där alla får näring och ljus och vatten ja då får vi skapa omständigheter där vi kan växa vilt så gott det går. Små vilda tuvor med god jordmån.

På våra tuvor ryms alla. Var och en, i all sin ofullkomlighet sårbarhet styrka. Hit tar vi med oss berättelser om motstånd frihetskamp normbryteri myteri. Klumpar i magen, erfarenheter av att skapa fred, känna trygghet och segra genom solidaritet. Här har vi det lyckligt och besvärligt.

Hit får man komma och gå som man vill, men vi följer inte med bort. Man måste inte inte tveka men man måste välja. Man måste välja friheten.

Vi står på frihetens sida, också när den inte finns i sikte. Vi lever så fritt som vi kan, även när den värld som omger oss inte är fri.

Men nu spelar systemets förvaltare försvarare ut sina sista kort. När det ohållbara har blivit mer uppenbart så krävs mer desperata manövrar för att hålla världsordningen flytande.

Desperata manövrar som en galen president i USA. Så avleds vi. Medan vi förlorar oss i spaltmeter efter spaltmeter av tweets, kvinnoförakt, rasism och oberäknelighet kan kapitalet simma lugnt i sina bankvalv.

Desperata manövrar som brutala angrepp mot dom som inte kan försvara sig. Signalpolitiska utspel om tiggeriförbud, jakt på papperslösa och sänkt LSS-ersättning. Så förväntas vi lugnas när dom värsta smällarna inte riktas mot just mig.

Och mellan raderna kan vi ana hotet. Den sista utvägen för den som vill försvara ojämlikhet. Den som inte kräver ursäkter eller förklaringar, bara våld. Det enda som till sist kan legitimera ojämlikhet är en fascistisk människosyn.

Högern glider tveklöst, nästan sömlöst, in i det auktoritäras, repressivas, fåra. Socialdemokratin följer efter för ministerposterna ser ut att finnas där.

Ordning och reda säger dom. Lämna över makten åt oss, åt myndigheterna, åt polis. Vi tar hand om alla hot och skav. Hur? Ja, det får vi se. Vi kan ju säga att det är tillfälligt, ett undantag.

Håll dig på mattan. Håll mjölet rent i påsen. Vad som är mattan? Vad som är rent mjöl? Ja, det får vi se. Sitt helt stilla, håll käften, så är du på den säkra sidan. Sköt jobbet utan klagomål, demonstrera inte. Är du kvinna håll låg profil, är du invandrare kryp helt nära golvet så stör du ingen. Du som är troende, var inte det.

Så viskas det från maktens rum. Knappt hörbart men helt påtagligt för så många av oss. För när makten viskar då höjs volymen på golvet. Det vet makten. Och det gäller inte bara röster, det gäller knytnävar brandfacklor.

Så det kostar mer nu. Att inte sitta helt stilla. Att inte hålla käften. Att ta strid mot chefen. Att demonstrera. Att vara kvinna. Att vara invandrare, troende.

Men vi måste göra det ändå. Finnas till, alltså. Och för att orka måste vi bära tillsammans, se varandra, visa för varandra att vi är inte ogräs. Och ändå förvänta oss något mer, något bättre.

Det sista vi ska göra är att sänka oss själva, sänka ribbor, förväntningar, ambitioner. Låta oss tämjas förminskas. Dom misstag vi gjort har handlat om att vi inte visat oss, inte vågat, inte höjt rösten, inte ställt frågan.

Och förresten är det ingen magisk formel. Det är inte vi som konstruerar. Vi dekonstruerar.

När vi ser mänskor ser vi inte volymer, produktivitet, identiteter, kön eller klass. Vi ser mänskor. Som visserligen är olika men som i sista andetaget är lika sårbara och lika starka. Som kan mejas ner av kapade lastbilar, som kan tvingas fly från sina hem. Som kan bygga samhällen, bära samhällen, skapa, ge omsorg och upptäcka kontinenter. Vi ser hela vidden av vad det är att vara människa.

 

Det är vad som blir kvar när allt annat sjunkit in i historieböckerna. Vi gör oss inte beroende av konstruktioner som tillfälliga platshållare, överbyggnad. Marknadsfundamentalism, rasbiologi, folkhemmet, Miljöpartiet, frihandel. Sandslott som sköljs bort vid nästa tidvatten. Papperstigrar som brinner upp i nästa eldsvåda.

Ung Vänster står kvar för vår övertygelse vilar på varken mer eller mindre än att vi är människor. Vi står kvar trots att vi också konstruerat, men för att vi sen ångrat oss och återvänt till varandra. Därför är vi alltid beredda att försonas. Man kan ändra sig, man får ändra sig. Det är nya tider nya människor en ny värld varje dag. Varje dag en ny möjlighet till en ny världsordning.

Och det handlar inte om en världsordning fri från problem och sår och oro, utan om att möta problemen såren oron tillsammans. För det vi vet det är att vi behöver varandra. Till skillnad från dom förnekar vi inte det. Därför vet vi att vi hör ihop.

Så vi säger välkomna hit. Kasta av er konstruktionerna. Lämna sandslotten och kom med oss. Vi har en hel värld att vinna, och bara våra bojor att förlora.

Vänsterrörelsens uppgift är att utforska gränslandet mellan det omöjliga och det möjliga. Idag handlar vår kamp ofta om att försvara gränsen mot dom som vill flytta tillbaka den, dom som vill omöjliggöra dom rättigheter och friheter vi kämpat oss till. Vi kallar det vi gör för rörelse men mest har vi behövt stå fast, stå kvar. Hålla i.

Utmaningen idag är att inte vänja sig. Att inte ta för givet. När jag ser tillbaka på min tid i förbundets ledning blir jag därför som stoltast för det vi inte gjorde.

Att trots att varje regering i Europa stänger gränsen för människor på flykt, har vi inte slutat hävda rätten till en fristad. Att trots att sms-vikariat bemanning visstidslagar tuggar sönder sammanhållning och trygghet på arbetsplatserna har vi sagt att ingen ska hänga löst. Att vi inte stämt in i religionsförakt. Att vi inte hetsat för falsk yttrandefrihet. Att vi vare sig bildat oheliga allianser eller kapitulerat in i ensamheten.

Det är lätt hänt, vi har före detta vänner och allierade som gjort det. Och glöm inte att frasradikalism ofta handlar om sänkta förväntningar. Om att böja sig för rådande omständigheter och inte förvänta sig någon förändring, inte betrakta människor motståndare som föränderliga. Inte se att historien upprepar sig inte.

Minns att det vi hotas av är inte i första hand utplåning. Det våra motståndare är ute efter är att kontrollera oss, reducera oss. Även när dom stryker oss medhårs vill dom hindra oss från att vara hela.

Vår uppgift är att inte vänja oss vid att någon människa betraktas behandlas som något mindre än vad hon är. Det kommer inte och kan inte variera över tid. Människovärdet är inte knutet till inflationen opinionen eller ägarkoncentrationen i media.

Vi vänjer oss inte. Om dom försöker reducera oss så går vi till varandra för upprättelse erkännande. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?”.

Vår rörelse startades en gång därför att vi såg att vi kan leva tillsammans. Det är inte tjurskallighet eller envishet, tröghet, mossighet som gör att vi står fast. Det är att vi fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss.

I rak motsats till dom motståndare som kallar oss naiva, som påstår att vi inte kan. Vaddå kan, undrar vi. Vad är det för osynliga mystiska dimhöljda krafter som verkar om det inte är vår egen vilja? ”Den mänskliga naturen” sägs det. Den är tydligen egoistisk och våldsam. Vi måste lämna över makt och ansvar åt en liten elit som vet bättre.

Vad märkligt då, att det är deras kontroll över den våldsamma mänskliga naturen som nu ser ut att väcka våldet till liv. Det väljs presidenter som kännetecknas av att ha begått övergrepp på kvinnors kroppar. Uniformerade nazister tar plats på gatorna, Polisen släpper fram dom. Det brinner i asylboenden och moskéer. Lastbilar kapas och påminner oss om dom krig som rasar så långt borta men aldrig tillräckligt långt borta.

Och vad märkligt då, att det finns ett direkt samband mellan jämlikhet och fred. Mellan tillit och rättvisa. Statistiskt sett alltså, som om vi behövde statistik för att begripa det.

Vi har fortfarande inte fått ett bra svar på varför vi skulle stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss. Så vi stannar inte vid något mindre. Vi vänjer oss inte.

Jag håller mitt sista tal till er. Jag är dålig på avsked för jag ogillar drama och sensation. Jag tycker om när saker får tala för sig själva, med den tyngd dom getts och tagit i praktiken. Ord är så fattiga i jämförelse med handlingar. Betydelse mäts bäst i tid och arbete.

Att vara förbundsledning för Ung Vänster handlar i första hand om tid och arbete. Till skillnad från andra förbund är det inget som betalar sig i pengar, i berömmelse eller karriärmöjligheter.

Det är sällan vare sig dramatiskt eller sensationellt i stunden. Det är att ägna mellandagarna åt att förbereda veckokursföredrag. Det är att missa födelsedagar, bröllop, semesterresor. Det är att tjafsa med nära och kära för dom tycker man är frånvarande. Det är sittplats på nattåget. Det är timmar av att skriva skriva läsa yrka prata prata skriva.

Detta är alltså ingen klagosång. Det är en kärleksdeklaration. Och det säger något om vårt förbund, om hur värdefullt det är. Om hur mycket det ger tillbaka.

Att göra det arbetet är inget självklart. Det görs inte i brist på alternativ. Det kan inte utföras med vänsterhanden under tiden som man ägnar sig åt annat. Ingen tvingar oss. Det görs många gånger mot alla odds. Precis som hela vår organisation. Genom aktiva medvetna val håller vi den levande därför att vi vill det.

Minns det, ni som nu tar vid. Det handlar inte om att gå på autopilot eller följa manualer. Det handlar om att vilja. Ni måste inte inte tveka men att vilja är detsamma som att göra. Och det är ingen som begär det av er.

Berthold Brecht skriver

Om vi inte kan göra vad ingen

kan kräva av oss

går vi under

Jag håller mitt sista tal till er och jag vill säga att ta inget för givet. Ta inte varandra för givna. Ta inte förbundet för givet. Ta inget arbete, inga minuter sekunder, resor, texter, för givna. Minns att vad vi än skriver i våra dokument så har vi vad vi behöver så länge som vi har varandra. Så länge som vi skriver dokumenten, så länge som vi samlas till kongress.

Alternativet lever så länge som det lever i och mellan oss. Vår gemenskap kan dom inte ta ifrån oss. Den formar vi genom arbete, precis som framtiden.

Det vi har, har vi därför att andra före oss gjorde morgondagen framtiden till sin egen. Dom såg att utgången inte var given.

Så gör morgondagen till er egen. Förändringen är oundviklig, det är upp till er om ni ska vara mitt i den.

Därmed förklarar jag Ung Vänsters 48:e kongress öppnad.

 

Vi tänker inte vänja oss

nazidemodelnign

Uttalande antaget av Ung Vänsters verkställande utskott 170511

Vi tänker inte vänja oss

Under kort tid har flera fascistiska aktioner ägt rum runt om i landet – senast i söndags då en våldsam mobb attackerade en fredlig demonstration i centrala Stockholm. Polisen fanns inte på plats från början utan dök upp efter attacken börjat. Istället för att omhändertas anvisades nazisterna av polisen en demonstrationsplats, helt i närheten av den attackerade samlingen, från vilken deras hot och hets fortsatte utan vidare ingripande från ordningsmakten.

Att vi lever i en bristfällig demokrati har vi i Ung Vänster alltid menat. Det betyder inte att vi inte värnar de rättigheter vi kämpat oss till, eller att vi kommer att se på medan Polisen förskjuter gränserna för när de gäller. Vi ser att det är med ordningsmaktens goda minne som nazister ges mer utrymme på bekostnad av vår säkerhet.

Att den fascistiska organiseringen ökar är för oss inte förvånande eller sensationellt. Det är en sorglig och påtaglig konsekvens av systematiskt undergrävande av jämlikhet och folkligt inflytande. Därmed vet vi att det är upp till oss som lever nu att välja om det är en utveckling som vi vill acceptera, spä på, eller vända.

Vi tänker inte vänja oss vid fascister på gatorna. Vi accepterar inte en politiskt beslutad riktning mot ett splittrat och hotfullt samhälle. Vi väljer att kämpa emot det och vi håller de som inte gör det ansvariga för deras beslut att låta bli.

Funktionärer sökes till kongressen!

Snygga killar

FUNKTIONÄRER SÖKES
Vi behöver funktionärer som tar hand om våra ombud för att kongressen ska bli av. Laga mat, bemanna kiosken och fotografera. Du behövs verkligen och bidrar till förbundet på ett ovärdeligt vis. Det är spännande och kul att va på kongress, med internationella gäster och stora beslut.

25-28 maj
I köping
Resa, boende och mat står vi för

Anmäl dig via länken: https://goo.gl/forms/YOhkOVvcML2C6jPa2

Tipsa någon!
Fråga kompisen, en förälder, någon i partiföreningen, en gammal medlem eller klubbkompis som inte är välld som ombud. Om alla tipsar någon så är chansen stor att vi får ett toppen team till funktionärsstyrka på årets kongress.

Mer om kongressen:
http://ungvanster.se/kongress-2017/

 

Kongresshjälte

Henrik Malmrot föreslås som förbundsordförande

henrik_malmrot

En enig valberedning föreslår Henrik Malmrot till ny ordförande för Ung Vänster. I maj kan han efterträda Hanna Cederin som suttit på posten sedan 2015.

 

– Vi är otroligt glada att Henrik tackat ja till att kandidera till posten som förbundsordförande för Ung Vänster. Vi tycker Henrik besitter många av de viktiga egenskaper som vi letar efter i en förbundsordförande, och vi är övertygade om att han kommer göra ett fantastiskt jobb i att leda förbundet under kommande kongressperiod.
Säger Jonas Kårlin som är sammankallande i valberedning.

 

Henrik är 22 år och bor i Jönköping, men kommer ursprungligen från Södertälje. Han har varit medlem i Ung Vänster sedan 2012, var tidigare ordförande i Ung Vänster Jönköpings län. Henrik har suttit i Ung Vänsters förbundstyrelse sedan 2015, han har under den senaste kongressperioden varit andre vice ordförande för Ung Vänster.

 

Jag är hedrad att ha fått valberedningens förtroende att leda vårt förbund, tillsammans med alla andra medlemmar hoppas jag att vi ska kunna bygga ett starkare feministiskt och socialistiskt förbund.
Säger Henrik Malmrot om att bli föreslagen.

 

 

 

Valberedningens övriga förslag är ännu inte klara.
Ung Vänsters kongress hålls den 25 – 28 maj i Köping.

 

Kontakt:
Informationssekreterare
Elin Morén
072-587 86 85
elin.moren@ungvanster.se

Eller,
Valberedningen
Jonas Kårlin, Sammankallande i valberedningen
0704 016726
valberedningen@ungvanster.se

”Systemet är riggat för dom rika men system kan riggas om” Hanna Cederin talade i Kiruna

hemsidan talet

 

Idag på arbetarrörelsens högtidsdag talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin i Kiruna. I talet pratade hon om de möjligheter som finns med omfördelning av resurser, och satte nedläggningen av BB i Sollefteå i kontrast till den ekonomiska elitens överflöd.

– Sverige är rikare än någonsin men vad det har lett till är fler miljonärer än någonsin. Vårt samhälle producerar enorma rikedomar men dom samlas på toppen. Inte behöver vi lägga ner några BB:n på landsbygden. Inte måste någon sänka sin lön, låta sina jobbtimmar hyvlas. Och inte behöver vi stänga gränser, utvisa hbtq-flyktingar eller hindra familjer från återförening, sa Cederin.

Hon menade att rasism och splittring hindrar arbetarrörelsen från att skapa en bättre framtid.

– Genom distans, klyftor och andrum skiljs vi åt och vänds mot varandra. Och makthavarna i regeringar eller i bank- och bolagsstyrelser – dom lämnas ifred. Så försöker dom avleda oss från det faktum att det som står i vägen för framtiden är att systemet är riggat för dom rika. Och det faktum att system kan riggas om.

Talet knöts ihop med den historiska kampen för förbättringar.

– Gränsen mellan verkligheten och det omöjliga går där vi drar den, och vi har flyttat den så många gånger förr och lika självklart är det att vi kan göra det igen, sa Cederin i avslutningen.

Läs hela talet här.

Hanna Cederin talade på 1 maj-firandet i Kiruna

hemsidan talet

Idag talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin på 1 maj-firandet i Kiruna. Läs hela talet här:

Vänner, första maj-firare

Vi möts idag, på arbetarrörelsens högtidsdag, på platsen mellan det omöjliga och det rådande. Vi samlas i gränslandet mellan verkligheten och hoppet.

Hit har vi alltid gått, vi som vill annat, mer och bättre för oss som lever nu. Resvägen är aldrig lång och från ingenstans på jorden är det svårt att ta sig hit. Idag går vi från våra hem i Guatemala, Sydafrika, Vietnam, Sverige, Kiruna, ut på gatorna och blir en gemenskap. Vi delar denna plats med den globala arbetarrörelsen.

Var och en av oss ryms här. Det är inte en plats med geografiska koordinater, inga visum eller kontroller behövs. Denna dag är solidaritetens dag, den känner inga gränser och den välkomnar alla.

Ett ögonkast över axeln, bakåt, riktar blicken mot det som lagt grunden för nuet. Strider som vi tagit och vunnit. Som visar att kamp lönar sig. Att vi alltid, om vi organiserar oss tillsammans, kan förändra mer än vad som först verkade möjligt. Det firar vi idag.

Gemensam kamp som gett mig rätten att gå och rösta, att göra abort, jobba och lämna ungarna på dagis. Det har vi kämpat oss till. Folkrörelser som byggt bostäder åt alla, kortat arbetsdagen och öppnat upp universiteten. Det har vi kämpat oss till. Organisering som gjort att man i Sverige oavsett kön och bakgrund kan gifta sig och leva med den man älskar. Det har vi kämpat oss till. Och vi firar kulturskolorna, pensionssystemet, lagen om anställningsskydd, yttrandefriheten, a-kassan. Ja, allt detta har vår rörelse kämpat sig till.

Vi firar de gånger som det omöjliga blivit möjligt, som drömmen blivit verklighet. Det som börjat med ett frö, en idé som först viskats för att snart tillta i styrka när allt fler röster stämmer in. Vågar vi? Vi tackar dom som vågade och vi ska värna den verklighet som kom ur deras drömmar. Vi tar vid där dom slutade. Vi vågar.

Hit till gränslandet tar vi med oss berättelser om sånt vi sett och gjort och hört. Vi hör om kortad arbetsdag för dom som jobbar inom omsorgen på olika platser i landet. Vi hör om Kirunas avgiftsfria kollektivtrafik, som lett till fler turer. Vi hör om dom som ockuperar sjukhuset för att BB i Sollefteå ska finnas kvar. En berättelse om att kräva att inlandets ungar ska kunna födas säkert och vilja bo kvar livet ut. Berättelser om motstånd, modiga protester och envist slit. Och berättelser om alternativ, om andra, bättre sätt att leva.

Vår rörelse finns därför att vi inte accepterar att det samhälle som omger oss är det bästa vi kan få. Vi accepterar inte att bemanningsföretag, hyvling och visstidsanställningar berövar dom som jobbar på frihet och makt. Vi accepterar inte att välfärden läcker vinster till riskkapitalbolag och sjukskrivningarna bland personalen i omsorgen ökar, för kollegorna är för få. Vi accepterar inte ett samhälle som blivit kallare, där människor blir till volymer och där skolbarn blir till spelpjäser för riskkapitalet.

Skulle historien, förbättringarna, samhällsbygget, ta slut just här, just nu? Och skulle vi dessutom behöva se bandet rullas bakåt, när barnfattigdomen ökar igen, när murar åter reses, dom enkla jobben kommer tillbaka?

Det går vi inte med på. Det håller inte. Det kan inte vara sant.

Därför är vi här. Inte för att det finns något egenvärde i att drömma. Inte bara för missnöjet. Om vi trodde att detta var det enda möjliga skulle vi väl nöja oss, gå hem, sätta på teven. Nej, vi är här för potentialen, för rättvisans skull. För att myntet har två sidor.

För att spegelbilden av vanmakt för de anställda är övermakt för arbetsgivarna. Vissa av oss lever i överflöd. Andra har klump i magen, bolånsoro, visstidsstress. Därför kan det inte vara sant och det är inte sant.

Vi har haft tillväxt i decennie efter decennie, Sverige är rikare än någonsin. Den svenska privatförmögenheten har sedan 2010 vuxit med över 20 procent. Men vad det har lett till är fler miljonärer än nånsin. Vårt samhälle producerar enorma rikedomar men dom samlas på toppen. I dag går det 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig näringslivstopps inkomst. Det är den största skillnaden i modern tid.

Så nej. Inte behöver vi lägga ner några BB:n på landsbygden. Inte måste någon sänka sin lön, låta sina jobbtimmar hyvlas. Och inte behöver vi stänga gränser, utvisa hbtq-flyktingar eller hindra familjer från återförening. Varför ska vi stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss. Varför skulle vi?

Ja, varför? Vad hindrar oss från att omfördela resurserna? Ingenting, men vi har låtit oss avledas. Genom falska skiljelinjer och konstruktioner glider vi ifrån varandra.

Genom distans, klyftor och andrum skiljs vi åt och vänds mot varandra. Och hotet, otryggheten den påstås komma nerifrån. Men det sägs också att om du jobbar hårt klarar du dig, om du är svenne, om du har rätt moral kan du vara trygg. Skyll dig själv om du råkar illa ut.

Som svar på samhällsproblemen pekar dom mot grupper som har svårare att höras. Syndabockarna blir allt fler och varierar från dag till dag. Sjuka, arbetslösa, funktionsnedsatta, unga, papperslösa, EU-migranter ställs i kö till skampålen.

Auktoriteten manar oss att lämna ifrån oss öppenhet och makt, dom säger stäng alla dörrar och fönster, ge Polisen större befogenheter, spionera på dina kollegor. Så kommer du klara dig. Till sist handlar allt om brott och straff, moral och fotbojor.

Så ser dom till att vi som borde hålla ihop istället klättrar över varandra för att kanske få lugn imorgon, kanske få behålla jobbet, kanske kunna välja en bättre skola åt våra ungar. Så pressas lönerna neråt när kollegor vänds mot varandra istället för att organisera sig tillsammans.

Och makthavarna, dom verkliga makthavarna, i regeringar eller i bank- och bolagsstyrelser – dom lämnas ifred. Så försöker dom, och så lyckas dom, avleda oss från det faktum att det som står i vägen för framtiden är att systemet är riggat för dom rika. Och det faktum att system kan riggas om.

Därför är vår rörelse och vår samling denna dag motståndarnas mardröm. Här i vårt gränsland, där vi ser klart och tydligt att dom rikedomar vi arbetat ihop tillsammans också kan komma alla till del.

Här har deras kalla människosyn ingen plats. Här är vi värda en dräglig tillvaro, rättsäkerhet och demokrati, i all vår ofullkomlighet och sårbarhet.

Deras svaghetsförakt biter inte på oss. Vi skäms inte för vår sårbarhet. Vi vet att var och en av oss kan drabbas av arbetslöshet, sjukdom, naturkatastrofer, våld och krig.

Lögner om den enda vägens politik ekar tomt. Ojämlikheten är inte av naturen given och alla framsteg har kommit ur att människor gått ihop och tagit strid. Här, idag, erkänner vi att samhället är skapat av människan och kan förändras av människan.

Och på lika stort allvar som vi tar vår sårbarhet tar vi vår styrka. Vi tillhör den rörelse som tagit sig an kampen för en bättre morgondag och som frigjort generation efter generation från hinder, bojor och murar.

Och ikväll, imorgon. När vi skiljts åt och våra fötter burit oss bort från plakaten och solidaritetsutropen. Då bär vi ändå med oss varandra, vi bär med oss gränslandet, idén om något annat, något bättre.

Då minns vi att gränsen mellan verkligheten och det omöjliga går där vi drar den, och vi har flyttat den så många gånger förr och lika självklart är det att vi kan göra det igen. Om vi gör det tillsammans, precis som då.

Ikväll, imorgon tar vi vid där dom som gick före oss slutade. Vi ska ta tillbaka hela välfärden och vi ska äga ännu mer gemensamt, dom resurser som nu slösas genom profitintresset ska vi använda demokratiskt socialt hållbart. Vi ska ta dom och så ska vi bygga ett modernt miljonprogram och vi ska börja i Kiruna. Våra jobbtider våra villkor ska vara mänskliga och ge mening och inflytande åt andra än arbetsgivarna. Istället för barnfattigdom i förorterna ska vi ha barnrikedom på glesbygden, så vi måste bygga nya BB:n och vägar med gratisbussar på.

Och vad vi än gör så möts vi här, mellan verkligheten och hoppet. Skulle historien, förbättringarna, samhällsbygget, ta slut just här, just nu? Nej. Vi tar vid. Vi vågar. Friheten är möjlig. Rättvisan är möjlig. En annan värld är möjlig.

Hanna Cederin talar i Kiruna på 1 maj

10853015426_529a3d7c96_b

Hanna Cederin 1 maj-talar i Kiruna
Idag hålls demonstrationer över hela landet för att fira 1 maj, arbetarrörelsens högtidsdag. Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin talar på firandet i Kiruna.
– Det är hedrande att få tala i Kiruna. I inlandet ställs det politiska på sin spets med nedläggningarna av BB:n, senast i Sollefteå där sjukhuset nu ockuperas. Jag kommer tala om att våra ungar är värda att födas i säkerhet och ska kunna och vilja bo kvar här livet ut. Jag kommer också prata om hur splittring och rasism avleder oss från att skapa en bättre gemensam framtid, säger Hanna Cederin.
Demonstrationen i Kiruna arrangeras av LO, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och ABF. Avmarsch sker kl. 12. Hanna Cederins tal kommer att läggas ut i text och bild efter demonstrationen.Kontakt:
Elin Morén, pressansvarig
070 569 86 76
elinmoren@gmail.com

Med anledning av attentatet i Stockholm 170407

susanne_walström-summer_night-3761

 

Med anledning av attentatet i Stockholm 170407
Uttalande av Ung Vänsters förbundsstyrelse (170408)

Ung Vänster sörjer med de som drabbats av attentatet under fredagen.

Vi vill att samhällets reaktion byggs med solidaritet, fred och människovärde som ledord.

Hotet, fienden, är misstron mellan människor. Dess konsekvenser är våld, rättsosäkerhet och rasism.
Inför det tillåter vi oss oro och rädsla, men vi riktar det inte mot varandra. Vi står i bredd och skyddar oss genom att inte låta oss vändas mot varandra, genom att stå emot splittring och istället göra framtiden till en gemensam sak.

Vi väljer fred framför undantagstillstånd och repression, vi väljer gemenskap framför totalitär enfald.
Vi strävar efter demokrati och solidaritet, där rätten till frihet och makt gäller oss alla.

Ett öppet samhälle kräver mer än vackra ord. Under gårdagen gick människor samman och visade solidaritet genom att öppna upp sina hem, erbjuda samåkning och trösta och hjälpa varandra. Initiativet #openstockholm visar på den stora solidariteten som finns mellan vanliga människor, och den solidariteten är det mest effektiva verktyget mot terror och splittring. Vi sörjer tillsammans, vi läker tillsammans, vi står tillsammans.

Feministpriset går till Systerskap & Religionsmöte!

IMG_7534

Ung Vänsters feiministpris går till Systerskap & Religionsmöte!

Motiveringen till priset:

Föreningen Systerskap & Religionsmöte som visar att religiösa kvinnor är subjekt och att den feministiska kampen måste föras med och för oss alla oberoende av livsåskådning och klädsel. För Ung Vänster och kvinnorörelsen är den insikten avgörande. I tider när kvinnokroppen och religionen används som slagfält för reaktionära, kvinnofientliga och rasistiska krafter behövs trygga rum och höjda röster för rätten till sin tro och sin kropp.

Om pristagaren: Systerskap och religionsmöte är en reaktion på avsaknaden av ett forum där kvinnors rättigheter diskuteras utifrån en religiös livsåskådning. Forumet är således en reaktion mot såväl den feminism som förbiser eller misstänkliggör den religiösa sfären som mot den antifeminism som råder i vissa religiösa kretsar.

årets feminister

 

Hanna Cederin om pristagaren

Kvinnorörelsen och den feministiska rörelsens sak har varit människans frigörelse, många gånger genom att lyfta kvinnors villkor och kvinnors rätt. Rätten till sitt eget liv och sin egen kropp.

 

Det som gör frigörelsen så fantastisk och spännande är att den gör varje människa till sin egen, till ett subjekt. Ingen människas frihet är lik en annans, det är själva poängen. Frigörelsen är personlig och därför är vägen till frihet olika för olika människor. Men det gör också frigörelsen oförutsägbar, och det öppnar för vantolkningar. Ibland hamnar debatten om jämställdhet på avvägar genom att man blandar samman rätten att välja fritt med rätten att välja rätt.

 

Det har alltid funnits krafter som verkar för att skapa en självklar och stel bild av hur en kvinna ska se ut, och hur hon ska leva. Det handlar om samma slags kontroll som könsmaktsordningens, patriarkatets normer alltid lett till.

 

Idag hotas den feministiska kampen av röster och krafter som vill använda vårt namn för syften som står i motsättning till en feministisk kamp på alla kvinnors villkor. Det gäller reaktionära, bakåtsträvande krafter som vuxit och stärkt sitt inflytande på senare år. Partier, organisationer och personer som aldrig tidigare lyft ett finger för kvinnors villkor har plötsligt vaknat till liv. Man försöker kapa kvinnokampen, åka snålskjuts på våra segrar och vårt goda rykte för att putsa på sin egna fasad.

 

I själva verket vill man använda jämställdhetens namn för att pressa in oss i olika schabloner som passar deras underliggande, egentliga syften. Mellan dessa schabloner bygger man in distans och falska motsättningar. Man exotifierar och nedvärderar några av oss för vad vi tror på, hur vi klär oss eller var vi kommer ifrån. Tyvärr har såna idéer blivit allt vanligare i våra medier, bland våra politiker och på gator och i fikarum. Denna utveckling tar sig sitt grövsta uttryck i att kvinnor i slöja är den grupp som utsätts för flest hatbrott idag. Men det sker inte utan motstånd.

 

Årets pristagare är en förening som visar hur kvinnor kan mötas när vi ser varandra som subjekt, när vi trotsar falska motsättningar och idén om att frihet passar in i en schablon. Pristagaren har skapat en plattform för samtal och diskussion om gemensam och individuell feministisk frigörelse, bland annat genom att delta i motståndet mot påbud om hur kvinnor ska klä sig på stranden genom kampanjen #mittbadmittval.

Ung Vänsters feministpris 2017 går till…

Föreningen Systerskap & Religionsmöte som visar att religiösa kvinnor är subjekt och att den feministiska kampen måste föras med och för oss alla oberoende av livsåskådning och klädsel. För Ung Vänster och kvinnorörelsen är den insikten avgörande. I tider när kvinnokroppen och religionen används som slagfält för reaktionära, kvinnofientliga och rasistiska krafter behövs trygga rum och höjda röster för rätten till sin tro och sin kropp.

Om pristagaren: Systerskap och religionsmöte är en reaktion på avsaknaden av ett forum där kvinnors rättigheter diskuteras utifrån en religiös livsåskådning. Forumet är således en reaktion mot såväl den feminism som förbiser eller misstänkliggör den religiösa sfären som mot den antifeminism som råder i vissa religiösa kretsar.

Kolla på prisutdelingen och samtalet med Systerskap och Religionsmöte i repris!
https://www.facebook.com/ungvanster/videos/10154510576428391/

Sida 2 av 24212345...102030...Sista »