I rörelse

Sedan i torsdags befinner jag mig på Ship to Gazas båt Estelle, för att visa mitt stöd till kravet om att den över fem år långa blockaden av Gaza ska hävas. I torsdags lämnade vi Alicante på Spaniens östkust och sedan dess har vi seglat mot Barcelona. Om ett par timmar lägger vi till vid kajen i Barcelona . Där väntar ett digert program, som sträcker sig över flera dagar, med aktiviteter och möten. I kväll ordnas bland annat en stödkonsert.
Att få resa med Estelle är en stor ära. Det känns bra att vara en liten del av ett solidaritetsprojekt som står upp för människovärdet och som kräver att den omänskliga blockaden hävs.

Nu börjar resan för min del

Om någon timma lämnar jag Sverige för Spanien. Väl framme i Alicante kommer jag att möta upp Ship to Gazas båt Estelle för att åka med på etappen till Barcelona. Estelles resa inleddes långt för det att jag kliver på båten. Redan i juni lämnade man kajen i Umeå. Under hela sommar har man seglat mot Gaza, allt med syftet att bryta den orättfärdiga blockaden. I hamnarna har människor strömmat till för att visa sitt stöd.
Blockaden har under fem år begränsat livet för Gazas invånare och dess konsekvenser har varit brutala. Den gör införsel av många varor omöjlig, bland annat råder det idag brist på rent vatten och på mediciner. Blockaden hindrar människor från att lämna Gaza och har slagit sönder möjligheten för befolkningen att försörja sig. Fisket hindras av den israeliska flottan och eftersom palestinska företag inte får sälja sina produkter utomlands, är arbetslösheten över 30 procent. Det är uppenbart att blockaden tar ifrån Gazas invånare möjligheten till ett värdigt liv.
Blockaden får aldrig normaliseras, den ska istället ständigt diskuteras och kritiseras. Folket på Gaza ska känna att omvärlden inte har glömt bort dem. Vi måste försöka förstå deras situation, sätta oss in i hur vardagen på Gaza ser ut och aldrig nöja oss med mindre än att den orättfärdiga blockaden hävs. Den internationella solidariteten spelar en viktig roll. När världens ledare sviker måste alla vi andra sätta press bakom kraven på att blockaden ska upphävas.
Ship to Gaza är en av vår tids viktigaste solidaritetshandlingar. Det känns väldigt bra att under den närmsta veckan vara en liten del av den insatsen. Jag kommer under min tid på Estelle försöka hålla er uppdaterade så gott det går – via facebook, twitter och inte minst här på bloggen. På återseende, nu börjar resan för min del.


Stefan Lindborg reser med Ship to Gaza

Under den närmsta veckan kommer Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg att resa med Ship to Gaza för att visa sitt stöd för det palestinska folket. Ship to Gaza är en av vår tids viktigaste solidaritetshandlingar och Stefan kommer att åka med på sträckan från Alicante till Barcelona.

Håll utkik här på bloggen för att läsa mer om Stefans resa.

Stefan debatterade RUT-avdrag för läxhjälp

Tidigare idag debatterade Stefan Lindborg RUT-avdrag för läxhjälp med MUF:s Erik Bengtzboe.

Lyssna på debatten här i P3 Nyhetsguiden. (Obs, två delar)

Sluta snacka, börja bygga

Den här veckan drar terminen igång för många studenter runt om i landet. Men många står fortfarande utan någonstans att bo.
Bland mina vänner och bekanta råder febril Facebookjakt på boende inför hösten. Någon som pluggar på annan ort tvingas SJ-pendla, en annan inleder terminen med att bo vandrarhem och ytterligare en har tvingats tacka nej till sin utbildning i brist på någonstans att bo.
För bostadsbristen är inte längre ett storstadsfenomen. Idag råder brist på bostäder i varannan kommun och en kvarts miljon unga står utan bostad. Den generella bostadsbristen har mer än tredubblats sedan millennieskiftet och bara tre av 30 studentstäder kan erbjuda ett boende för studenter inom en månad. Var fjärde ung och varannan student bor kvar hemma.
Från högern kommer ofta förslag om att hyra ut vindsrum eller sänka standarden. Men grundproblemet står kvar: det byggs för lite och det som byggs är ofta alldeles för dyrt. I Stockholm har man byggt 86 nya studentlägenheter under två år.  Växjö har man inte byggt en enda de senaste tio åren. Att köpa sig en central bostadsrätt för ett par miljoner är få studenter förunnat. Det är överhuvudtaget få unga som har råd med den sortens boende. Med timanställningar, vikariat eller andra otrygga anställningar får man inga lån för att köpa sig en lägenhet.
Regeringen pratar med tjusiga ord om fler studentlägenheter och blandade boendeformer. Senast igår var bostadsministern Stefan Attefall ute i tidningarna och pratade sig varm om enklare byggregler. Men med facit i hand så har man gjort precis tvärt om. Investeringsstöden för hyresrätter har slopats och hyresrätten har blivit dubbelbeskattad. Byggandet går på tomgång och det gemensamma ansvaret för bostadspolitiken har blivit ingens ansvar. Att först se till att bostadsmarknaden totalhavererar för att sedan plåstra om den med tafatta åtgärder löser ingen bostadsbrist.
Nej, ska vi komma till rätta med den enorma bostadsbrist som råder bland både studenter och unga så krävs action. Kommunala bostadsbolag måste få tydliga direktiv för att bygga fler hyresrätter. Dubbelbeskattningen av hyreslägenheter måste avskaffas och det behövs ett totalstopp för ombildningarna runt om i landet. Det är dags för ett modernt miljonprogram där det byggs med schyst standard och med låga hyror som mål. Det måste kunna vara möjligt att flytta hemifrån innan man blir medelålders.

Jag har tröttnat på moralkakor

I kvällens Agenda på SVT sändes ett inslag med titeln ”Unga och bortskämda?”. I inslaget, som under kvällen också har körts i en kortare variant i Rapport, besöker reportrarna Unnaryd, i Hylte kommun. Där finns uppenbarligen en fabrik som har svårt att få tag på arbetskraft. Agendas besked är att unga inte vill få smuts under naglarna, utan är för bekväma för att ta de jobb som finns.
Jag har ärligt talat tröttnat på att se tv-inslag och läsa artiklar på temat hur bekväm och bortskämd min egen generation är. Den generation jag tillhör har konsekvent satts på undantag. Sanningen är att vi har vuxit upp i en tid då massarbetslösheten har bitit sig fast och otrygga anställningar blivit det normala. I massarbetslöshetens tidevarv ska den som har ett jobb vara tacksam. Vi lär oss den hårda vägen att ungdomars arbetsmarknad inte är en plats där man ställer krav. Varje vilja till förändring möts med mantrat: ett slitigt/lågavlönat/otryggt jobb är bättre än inget jobb alls. Problemet är inte att ungdomar är för bekväma, problemet är att vi har alldeles för låga förväntningar på samhället.
I Aktuellts 21-sändning tipsas tittarna om Agendas inslag. Programledaren talar om ungdomar som hellre lever på bidrag än tar de jobb som finns. Den bild av ungdomars villkor som allt oftare förmedlas är falsk och förljugen. Vår verklighet – som den verkligen ser ut, inte myterna om den – skildras aldrig. Man borde faktiskt kunna kräva mer, när ett seriöst tv-program i en av public service-kanalerna diskuterar arbetslöshet.
För den som verkligen vill veta, är det inte svårt att ta reda på hur landet ligger. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Arbetsförmedlingens månadsstatistik för juli visar att det på drygt 70 000 lediga platser går närmare 700 000 sökande. I Hylte kommun, där lättjan – om man får tro Agenda rätt – verkar vara i det närmsta epidemisk, visar samma siffror hur 558 arbetslösa tävlar om 53 arbetstillfällen. Är det ungas sviktande arbetsmoral eller är det den ekonomiska politiken som är problemet?
Det går inte att bekämpaarbetslösheten med pepptalk och attitydförändringar. Det som krävs är en ekonomisk politik som ser till att nödvändiga investeringar genomförs. Slit och släng-anställningarna, som gör att unga hela tiden fastnar med ena foten utanför arbetsmarknaden, måste bort. Istället för moralkakor måste ungdomar få yrkesutbildningar som ger oss en starkare ställning på arbetsmarknaden.
När de i Agenda talar om att ställa krav, menar de allt annat än att vi ska kräva av samhället att göra något åt arbetslösheten.


Kampen om Ojnareskogen

Just nu pågår kampen om Ojnareskogen på Gotland där hundratals demonstranter protesterar mot att området ska exploateras. Det är det finska företaget Nordkalk som fått rätt att bryta 2,5 miljoner ton kalksten per år under 25 års tid.

Ofta kan man beskylla regeringen för att göra för lite. Men i det här fallet har man verkligen ansträngt sig för att kalkbrytningen ska bli av. Efter att Miljödomstolen tidigare sagt nej till exploateringen av området så förändrade man helt enkelt regelsystemet. Efter påtryckningar från näringslivet slopade man stoppregeln för täkter som kan skada hotade arter och plötsligt blev brytningen tillåten. Det är uppenbart att de regler och lagar som låter bra på pappret inte är vatten värda när de ekonomiska intressena kommer först.
Kampen om Ojnareskogen sätter fingret på vad borgerliga miljöpolitiken egentligen handlar om där vinstintresset i alla lägen går före klimat och miljö. Med ett hundratal rödlistade arter, nyckelbiotoper och flera helt unika arter så har Ojnareskogen en särskilt viktigt miljö och området har tidigare varit påtänkt som en nationalpark. Planer som nu går helt i stöpet på grund av ekonomiska intressen.
Protester har pågått under lång tid och igår hölls demonstrationer både på Gotland och på andra håll i landet då polisen gick in för att köra bort demonstranterna. I Ojnareskogen har flera av demonstranterna gömt sig i skogen eller klättrat upp i träden och vägrar komma ner. För en halvtimme sedan inleddes ytterligare protester utanför länsstyrelsen och ikväll hålls stöddemonstrationer i bland annat Visby, Lund, Örebro och Stockholm. 
Bevarandet av Ojnareskogen är naturligtvis viktigt då det är ett unikt område. Men kampen håller också på att bli en symbol för hur storföretag och ekonomiska intressen hämningslöst tillåts köra över klimat och miljö. 
Nej, stoppa rovdriften och gör Ojnareskogen till den nationalpark den bör vara.
Följ protesterna på: Ojnareskogen på Facebook eller på Twitter (hashtag #ojnareskogen).

Dags att lägga skulden hos förövaren

Det har pratats en del sexualiserat våld i sommar. Lagom till att temperaturen klättrar uppåt och badsäsongen tar vid brukar TV och tidningar ge sig ut för att rapportera om det ökade antalet våldtäkter. Och det är sant, övergreppen och ökar när folk är lediga, precis som vid jul och andra högtider. Men precis som resten av våldet så sker fortfarande den största delen av våldet i nära relationer.

Mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största samhällsproblem och det pratas alldeles för lite om det. Men ändå är det någonting märkligt med den här sommarrapporteringen. För symptomatiskt för debatten är att det genomgående är vi kvinnor och tjejer som ska ta ansvar för våldet. Det är vi som inte ska ha för kort kjol, som inte ska gå hem själva och som ska akta oss för att hångla med fel kille.

Vissa gånger blir det om möjligt än mer absurt. Nyligen uppmärksammades ett fall där en man våldtagit sin flickvän genom att ha analsex med henne medan hon sov. Han friades i hovrätten och beviljades dessutom skadestånd för rättsprocessen. Rätten motiverade domen med att han aldrig haft uppsåt att ha just analsex med henne, utan ”träffade fel”. (?!) Till och med då kvinnan i fråga är bortom medvetande om vad som händer är det alltså hennes ansvar att stoppa övergreppet.

Men att inte uttryckligen säga ordet nej, är inte det samma som att säga ja. Det är dags att ansvaret hamnar där det hör hemma. Det är inte tjejer som ska skylla sig själva utan killar som måste sluta våldta.
Läs också uttalandet från Ung Vänsters förbundsstyrelse: Lägg skulden där den hör hemma

Ett år efter Utøya

Det har gått ett år, men den 22 juli 2011 har för alltid etsat sig fast i våra minnen. Jag hade egentligen semester, men var ändå på förbundscentralen när jag först hörde om bomben i Oslo. När de första rapporterna kom om skottlossning på AUF:s sommarläger hade jag redan hunnit gå därifrån. Jag kommer ihåg hur det ofattbara blev allt mer verkligt och minns hur tv-soffornas experter slutade prata om terrorister för att istället diskutera ensamma galningar. Känslorna, när man under dagarna därefter läste vittnesmål från helvetet på ön, kommer jag alltid att bära med mig.


Det är viktigt att vi aldrig glömmer. Inte minst för offrens och för de anhörigas skull, men också för att själva förstå och för att kunna se sammanhangen. Terrorattacken den 22 juli tydliggjorde än en gång att rasismens yttersta konsekvens är våldet. Anders Behring Breivik tillhör en högerextrem rörelse präglad av rasism, islamofobi och hat mot arbetarrörelsen. Gärningsmannen bär ensam allt ansvar för sina handlingar, men det är både naivt och farligt att bortse från att de skedde i en politisk kontext där hets mot muslimer alltmer har normaliserats.

Breiviks förställningar om ett krig mot islam har understötts i en politisk debatt där muslimer och islam konsekvent beskrivs som något hotfullt. Efter elfte september är det en retorik som har vunnit insteg långt in i det politiska etablissemanget. I parlamenten runt omkring i Europa sitter dessutom partier, av olika storlek och med olika mycket inflytande, vars huvudfråga är att stoppa en påstådd ”islamisering”. Tonläget i den politiska debatten har under långt tid skruvats upp och anständighetsgränsen har förskjutits.


Hetsen mot muslimer förändrar samhället och påverkar vår syn på varandra. Rasistiska föreställningar om muslimer finns väl spritt långt utanför den organiserade högerextremismen. Några timmar efter att bomben sprängts, och innan det var känt vem gärningsmannen var, gjordes muslimer på Oslos gator kollektivt skyldiga. Här i Sverige trakasseras kvinnor med slöja och runt fikaborden och i skolkorridorerna frodas vardagsrasismen. Det är knappast en slump att hatbrotten mot muslimer ökar, samtidigt som den antimuslimska retoriken breder ut sig.


Att vägra se sammanhangen är att blunda för sin samtid. Men att bara se mönster räcker inte, det åstadkommer i sig självt ingen förändring. Kampen mot rasism och islamofobi är en av vår tids ödesfrågor. Därför är det nu viktigare än på mycket länge att fler kommer med i den antirasistiska kampen – det är människor som organiserar sig som gör skillnad. Samhällsutvecklingen är aldrig skriven i sten, och utvecklingen där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner är fullt möjlig att vända.

Vi kommer alltid minnas dem som för ett år sedan miste livet i Oslo och på Utøya. Jag glömmer heller aldrig minnesmanifestationen på Sergels torg några dagar senare. Där på Plattan uttryckte tusentals stockholmare vår solidaritet med AUF och visade tillsammans vår avsky mot rasism. I en mörk stund påminde vi varandra om att vi är så många fler än rasisterna.

ÄNTLIGEN är den här – överlevnadsguiden för dig som är ung!

Idag har många unga en inställning om att allt ska serveras dem på silverfat utan att de själva ens ska behöver lyfta ett finger. Visst saknar många unga jobb, och visst går många på osäkra eller tillfälliga anställningar. Att flytta hemifrån kan visserligen vara lite knepigt, och nedskärningarna i välfärden kanske drabbar unga hårt. Men det innebär inte att dom har rätt att gnälla. Sveriges unga behöver lägga av med lyxlivet och tv-spelandet, sluta förvänta sig att jobben trillar ner ifrån himlen och vänja sig vid havregryn istället för manna. Staten måste faktiskt ha råd att rädda bankerna också!

Nu släpper Ung Vänster hemsidan ungdomsguiden.nu, som ska hjälpa ungdomar att ta tag i sin situation. På sidan finns bland annat tips om hur du kan komponera billiga måltider (t ex gröt och pasta med ketchup) och om hur du blir av med ångest (ta en treo) eller hur du bäst packar om du inte har någonstans att bo. I guiden finns också inspirerande citat så som ”Det som inte dödar dig kan bara göra dig starkare”.

Kolla in ungdomsguiden.nu.

Sida 15 av 195« Första...10...1314151617...203040...Sista »