Kvinnors otrygghet måste tas på allvar

En fjärdedel av alla tjejer är otrygga en sen kväll i sitt eget bostadsområde. En av tio låter bli att gå ut.

Igår lyssnade jag på Thomas Hvitfeldt, utredare på Brottsförebyggande rådet, som berättade om den nya Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det var egentligen inte några nya siffror, statistiken har visat liknande resultat under lång tid. Tyvärr räcker det inte att år efter år fortsätta konstatera att kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det är dags att vi börjar prata om konsekvenserna, om våra gemensamma erfarenheter.

Jag är nämligen övertygad om att i stort sett varenda kvinna någon gång har känt sig tvungen att hitta strategier för att känna sig trygg i det offentliga rummet. Som instruktör i feministiskt självförsvar har jag hört mängder av tips och trix för att känna sig tryggare. Kanske låtsas man prata i telefon med sin pojkvän på vägen hem på kvällen, eller så har man 112 intryckt på mobilen, redo att ringa. Jag har många gånger hört tjejer berätta hur de gör grimaser eller spelar galna för att känna sig tryggare  en kvinna berättade om hur hon brukar slänga ut armarna, brumma och låtsas att hon är ett flygplan. Det handlar om tjejer och kvinnor som aldrig skulle gå ut och jogga efter att det har blivit mörkt, men som har med sig gympaskor i en påse till krogen för att kunna byta om innan de åker hem  det går inte lika fort att springa i högklackat. Som går med nycklarna i handen, överfallslarm, färgspray eller till och med pepparspray.

Det mesta våldet som kvinnor utsätts för sker i det egna hemmet. Men när det kommer till vardagsrädslan spelar det ingen roll. För trots fakta som visar annorlunda utsätts vi för ständiga påminnelser om hur vi ska och inte ska bete oss för att inte råka illa ut. Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar ”våldtäktskartor” med kryss över de parker där man inte ska befinna sig  i alla fall inte om man är kvinna.

Genom hot, trakasserier och gliringar görs våldet till vardagsmat. Ingen orkar gå runt och känna sig rädd jämt och ständigt. Vi omtolkar och normaliserar våldet till en del av våra liv. För även om det inte är en direkt skräckupplevelse att åka nattbuss så finns den ändå där  vardagsrädslan. Många tänker kanske inte ens på det som en rädsla eftersom det är en så naturlig del av vardagen.

Sverige beskrivs ofta som ett av världens tryggaste länder. Må så vara, men att en av fyra tjejer inte vågar ta en promenad i sitt eget bostadsområde kvällstid är helt enkelt för dåligt. Det handlar om mer än individuell oro, det är i högsta grad en fråga om demokrati.

Det sexualiserade våldet, könsmaktsordningen och vardagsrädslan är inget problem man löser över en natt. Men det är hög tid att börja jobba. En feministisk stadsplanering som tar hänsyn även till kvinnors upplevelser skulle vara en start. Att införa feministiskt självförsvar i skolan likaså. Man kan tycka att det är en självklarhet, men tydligen behöver det upprepas: även kvinnors säkerhet måste tas på allvar.

Idag är det fem år sedan ”Operation Gjutet bly” och attackerna mot Gaza

Idag är det fem år sedan Israel attackerade Gaza i vad man kallade ”Operation gjutet bly”. Under tre veckor med flygbombningar över Gaza förstördes människors hus och hem. Medan vi gick på mellandagsrea och drack glögg kunde ingen sova lugnt i Gaza City. Det ständiga hotet om nya flyganfall höll människor vakna. Natthimlen lystes upp av nya explosioner och varje morgon tvingades man räkna de döda. Israel bombade terrorister sa man. Men raketer gör ingen skillnad på terrorister eller barn.

Över 1400 människor dödades i attackerna 2008 och många fler skadades. Då bombades byggnader till grunden, sjukhus förstördes och vattenreningsverk gjordes obrukbara. Under ett par mellandagar uppmärksammade världen den israeliska ockupationen, men efter att ha skålat in det nya året och druckit upp den sista nyårschampagnen föll ockupationen av Palestina och blockaden av Gaza återigen i glömska.

Men i Gaza tog inte lidandet slut bara för att fosforbomberna slutade falla. Ockupationen av Palestina är världens längsta ihållande och blockaden mot Gaza bryter tydligt mot både mänskliga rättigheter och internationella överenskommelser. Genom att hindra viktiga byggmaterial och varor att passera gränsen så har Israel effektivt förhindrat återuppbyggandet av en grundläggande samhällsstruktur. Man hindras föra in cement och teknik för vattenrening. Bristen på bensin har gjort att sophämtningen inte fungerar och berg av hushållsavfall fyller gatorna i Gaza City.

Medan vi för några dagar sedan återigen öppnade julklappar så dödades en treårig palestinsk flicka och tre av hennes anhöriga skadades i nya flygattacker mot Gazaremsan. I media pratas det om lika goda kålsupare, det har skjutits från båda håll. Och låt mig vara tydlig, det finns aldrig en ursäkt för någon att döda och skada civila. Men tillåt mig också att sätta det hela i ett sammanhang: Israel är en av världens absolut största militärmakter och bedriver just nu en människorättsvidrig ockupation av ett annat land. Gazaremsan är under en blockad och saknar tillgång på rent vatten. Arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Vattenbristen i kombination med en humanitär krissituation gör att FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara sju år.

Hyckleriet från omvärlden blir nästan övertydligt när man inte reagerar starkare på vad som sker. Nelson Mandelas död har påmint oss om den sydafrikanska apartheidregimen och inte minst om hur omvärldens påtryckningar var en förutsättning för att apartheid skulle avskaffas. EU har alla möjligheter att visa sitt missnöje genom att omedelbart säga upp sitt handelsavtal med Israel. Internationella röster måste kräva sanktioner och en bojkott av israeliska varor så länge ockupationen pågår.

Det finns ingen möjlighet till lösning innan bosättningarna dras tillbaka, muren rivs och palestinska flyktingar får möjlighet att återvända hem. Under de fem år som förflutit sedan attackerna 2008 har läget blivit allt svårare i Gaza. Vi kan inte stillatigande se på när människor förvägras rätten till liv i fred och frihet och ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Det är dags att omvärlden reagerar.

Vi är många som vill vara Jason

Under de senaste dagarna har den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason” debatterats såväl i media som bland antirasister i stort. Det är bra. Synen på kampanjen utgör ett viktigt strategiskt vägval för den antirasistiska rörelsen. I ett läge där rasistiska krafter stärker sin ställning och vi dessutom kan se en omfattande folklig mobilisering mot rasism – inte minst kring de demonstrationer som nu arrangeras över hela Sverige – skulle det vara ett stort strategiskt misstag om antirasister börjar vända sig inåt.

Diskussionen om kampanjen är kopplad till ett filmklipp där artister läser upp Jason Diakités tal från Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen. Kritiken har handlat om hur ”vita, män, medelklass och cis-personer” – däribland Tomas Ledin – kan utge sig för att vara Jason. Det är en tolkning av filmens budskap som är alltför bokstavlig. Jag har svårt att se att Tomas Ledin och de andra menar att man fullt ut delar Jason Diakités upplevelser och erfarenheter. Jag tolkar filmens budskap som att många är beredda att tillsammans med honom kämpa mot rasism. Jag skulle önska att fler gjorde samma sak. Det som gör filmen viktig och träffsäker är just det som den kritiseras för – att den visar på en enad front i kampen mot rasism.

Självklart finns det strukturell rasism, förtryck och diskriminering som begränsar livet för många människor i vårt land. Personer som ser ut som mig eller Tomas Ledin löper ingen risk att drabbas av inre gränskontroller i tunnelbanan. Det är ingen som ifrågasätter vår rätt att befinna oss i Sverige. Den som har ett namn som likt våra klingar ”svenskt”, kommer inte att få sin jobbansökan bortsorterad enbart på grund av just namnet. Diskriminering och rasistiska föreställningar genomsyrar hela samhället. Varken jag eller Tomas Ledin kan hävda att vi utsätts för strukturell rasism, men diskussionen om privilegier riskerar att skymma vilka det är som verkligen tjänar på rasismen.

Det är inte hyresgäster som vinner på diskrimineringen på bostadsmarknaden, och detoavsett hur många generationer tillbaka man har bott i Sverige. Det gör fastighetsägare som utifrån rasistiska idéer kan välja och vraka mellan hyresgäster. Löntagare i Sverige – oavsett etnicitet och bakgrund – förlorar på att papperslösa och arbetskraftsinvandrade utnyttjas med löner och arbetsvillkor som ligger långt under villkoren i kollektivavtalen. De enda vinnarna på en rasistiskt färgad arbetsmarknad är arbetsgivare som vill ställa arbetare mot arbete. Vi som inte utsätts för godtyckliga krav på att identifiera oss när vi är på väg hem från jobbet, tjänar inget på att andra människor som bor i vår stad möts av den typen av krav. De som tjänar på rasismen är de som vill flytta fokus från verkliga konflikter och samhällsproblem – som klasskillnader, orättvisor och massarbetslöshet – och istället så misstro och falska konfliktlinjer mellan människor. Alla vi andra har istället allt att vinna på att hålla ihop mot rasismen.

Jason Diakités tal berörde också många av oss som inte utsätts för strukturell rasism, men som ser att rasistiska föreställningar splittrar, delar upp och förvrider människors syn på det samhälle vi lever i. Att talet sprids – också tolkat av andra – är viktigt. Vi behöver höra fler berättelser från människor som utsätts för diskriminering och rasistiskt förtryck. Av samma anledning och på samma sätt berördes jag mycket av alla de berättelser och erfarenheter som spreds på hashtaggen #minflykt för någon månad sedan. Genom dessa och andra berättelser synliggörs den strukturella rasismen. Grundfrågan är varför Tomas Ledin och Jason Diakité kan ha helt olika erfarenheter – och i praktiken olika utrymme och rättigheter – trots att båda är svenska medborgare och lever i samma land. Jag är helt övertygad om att också personer som inte påverkas direkt faktiskt kan se sig själv i andra.

Tendensen till att vända sig inåt, som börjar framträda i den antirasistiska rörelsen, oroar mig mycket. När man delar in antirasister i ett ”vi” och ett ”ni” är jag rädd för att man försvagar den antirasistiska rörelsen. I en allvarlig tid borde vi i den antirasistiska rörelsen fundera mindre på vilka som är med, och istället fokusera mer på de som inte är det och på hur vi ska nå dem. Självklart behövs det fler som har erfarenheter av strukturell rasism i den antirasistiska rörelsen – också i Ung Vänster. Det behövs fler av dem som riskerar att utsättas för inre gränskontroller, för diskriminering i krogkön eller som bär slöja och kan bli trakasserade enbart på grund av det. För att nämna några. Men vi behöver också fler långtradarchaffisar som heter Johansson och fler akademiker oavsett etnicitet. Återigen bara för att nämna några. Den antirasistiska rörelsen måste vara bred och bestå av människor med olika erfarenheter och bakgrund. Oavsett vad vi heter eller vilken färg vårt skinn har behöver vi stå sida vid sida på samma barrikad. Då måste vi fokusera på det som förenar snarare än på det som delar upp.

Kärnan i antirasismen är att människor i grunden är lika, och att strukturer och föreställningar som berövar vissa sina rättigheter ska rivas ned. Rasismen är ett samhällsproblem som i förlängningen rör oss alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i och om att det inte ska ha någon betydelse om man är en Tomas eller en Jason för vilka rättigheter som man i praktiken har. Därför är kampen mot rasismen en fråga om solidaritet, om att kunna se sig själv i andra och föra gemensam kamp för gemensamma intressen.

Tillbaka till nittiotalet och fram till idag

I ärlighetens namn minns jag inte så mycket av det tidiga nittiotalet. Det är jag för ung för. Men några minnesbilder dyker upp. Ny Demokratis logga, greven och skivbolagsdirektören. Staplade backar, nedbrända flyktingförläggningar och en blivande partiledare som varnade för att ”svenska barn” skulle vända sina ansikten mot Mecka. Jag kommer ihåg Lasermannen, som under knappt ett halvår sköt elva personer i Stockholm och Uppsala. Jag minns hur jag själv – givetvis helt i onödan – höll utkik efter en röd prick på asfalten i byn där jag växte upp. Jag kommer ihåg bombarjackorna med svenska flaggan på ärmen, kängorna på de som var några år äldre och jag minns hur någon hade ristat in ”Ultima Thule” på trästaketet runt skolgården.
En del är säkert efterhandskonstruktioner. Sådant som man tror att man kommer ihåg, men som snarare är färgat av senare upplevelser eller något som man har fått återberättat av andra. Men det är ändå på dessa minnesbilder jag tänker tillbaka när jag läser om nazisternas attack på en antirasistisk demonstration i Kärrtorp under dagen. Klockan var strax efter ett när en kompis som var på plats ringde och berättade vad som hade hänt. Ett trettiotal nazister hade attackerat en folklig och fredlig demonstration mot rasism. Och jag och min vän bytte några ord om hur våldsamma nazister på våra gator och torg påminner om åren i början av nittiotalet.
Och visst finns det tydliga likheter mellan Sverige idag och Sverige under det tidiga nittiotalet. Då som nu har jag kompisar vars mammor är arbetslösa. Carl Bildt är också idag minister i en borgerlig regering som monterar ned vår gemensamma välfärd. Samma känslor av vanmakt och bristande framtidstro – verktyg som högerextremister kan använda för mobilisering – framträder tydligt i synen på hur samhället utvecklas. Normaliseringen av rasistiska inslag i den politiska debatten skapar då som nu utrymme för våldsamma nazister att genomföra attacker på gator och torg.
Samtidigt som likheterna är stora finns där också viktiga skillnader. Statsvetare och politiska kommentatorer brukar ta den mer positiva inställningen till invandring som intäkt för att svenska folket har blivit mindre rasistiskt. Kanske har de rätt, men framförallt blir jag rädd för att man missar skogen för alla träd. Som politisk rörelse är rasismen idag mycket starkare. Sverigedemokraterna som i början av nittiotalet marscherade i uniform, sitter idag i riksdagen och är i en del opinionsmätningar det tredje största partiet. Och det är ändå skillnad på Ny demokrati och ett parti som kommer direkt ur den nationella rörelsen. För den som hyser rasistiska uppfattningar är det uppenbart att steget idag är kortare och tröskeln lägre för att faktiskt rösta på ett rasistiskt parti.
Igår gick jag och samma kompis bredvid varandra i en annan antirasistisk demonstration. Över 2000 personer samlades på Södermalms torg för att tåga mot Medborgarplatsen och gemensamt visa vår avsky mot rasism. Man var blöt och kall när demonstrationen avslutades, men samtidigt också glad och stärkt. För ibland är det så lätt att glömma att vi är så många fler. Vi är så många fler som vägrar acceptera en gradering av människovärdet, som inte tänker låta högerextremister skapa falska konfliktlinjer och som aldrig, aldrig någonsin kommer att ge vika i kampen mot rasism.
När nazisterna attackerar en fredlig antirasistiskdemonstration och när synen av barnvagnar blandas med ljuden av knallskott och smällare, då är det hög tid för fler att ta ställning. Rasismen är ingen självklar ingrediens i ett samhällsbygge. Det var den inte i början av nittiotalet och det är den inte heller idag. Rasismen är en produkt av det samhälle vi lever i. Den är skapad av människor, och kan därför avskaffas av människor. Igår var vi flera tusen som skrek ”inga rasister på våra gator, inga nazister på Stockholms gator”, nästa gång blir vi ännu fler som skriker ännu högre. När Kawa Zolfagary avslutade mötet på Medborgarplatsen lovade vi varandra att under hela våra liv kämpa mot rasism. Och det kommer vi göra idag, imorgon och i övermorgon. Varje dag, så länge det behövs.


När vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Gästbloggare:
Simon Frohlund är ordförande för Ung Vänster Malmö. 

10:e december, på FN:s dags för mänskliga rättigheter, så deporterade svenska staten 20 människor till Afghanistan, ett land som fortfarande befinner sig i ett krigstillstånd. Det här är berättelsen från när vi försökte stoppa en deportation vid förvaret i Åstorp

Först är vi fem i en bil. Vi kör in på Migrationsverkets parkeringsplats. Vi väntade på att andra skulle ansluta sig. Efter några minuter kommer en grupp poliser och säger att vi får avlägsna oss. Vi meddelar dem att vi inte tänker göra det. De ger oss 1 minut. Vi lägger våra armar i krok och de släpar bort oss från parkeringsplatsen. Vi är inte här för att vara lydiga.
Nu står vi istället i gyttjan på andra sidan vägen, bakom polisens avspärrningstejp. Fler ansluter sig med tiden, vi blir omkring 20 stycken. Vi står med våra banderoller vid vägkanten. Ibland saktar en bil in för att se vad som står på banderollerna, en bil saktar in för att för att gubbarna i bilen vill kalla oss för kommunister. Det står alltid minst en polisbil motsatt oss över vägen.
De som ska deporteras är människor i alla åldrar. På Aktion mot Deportations Facebooksida kan man läsa om Abbas, som greps av gränspolisen när han hade praktik på ett café i Borås. En av de som står utanför förvaret är hans vän. Vännen berättar att de känt varandra sedan de först kom till landet. Under dagen ringer han flera gånger till Abbas för att prata, ibland tvärtom. De tar mobilerna först när deportationen ska påbörjas.
Timmarna går. Det kommer två bilar märkta med kriminalvårdens logga, de kör in på förvaret, bakom grindarna. Det kan vara de här bilarna som ska genomföra utvisningen. Plötsligt ser vi att en av bilarna kör ut. Vi bildar en kedja och försöker ställa oss på vägen, polisen trycker oss tillbaka och bilen passerar. Abbas vän springer efter bilen och bankar på rutan. Kanske är det Abbas som sitter i bilen? En kamrat springer efter, polisen brottar ner honom i ett dike.
Här börjar jag på allvar tappa grepp om tiden. Det har väl något att göra med hungern, kylan, väntan och de plötsliga konfrontationerna. Klockan är kring 17:00. Enligt den information vi får så var ingen av de som skulle utvisas med i den bilen. Det är för mig i skrivande stund oklart om det vi nyss var med om var någon slags förväxling eller om det var något slags psykologiskt trick från myndigheternas håll för att få oss att ge upp. Polisen och Migrationsverket har aldrig tvekat till att luras under tidigare blockader mot utvisningar, de tvekar heller aldrig om att ljuga om möten på Migrationsverket för att kunna gripa migranter på plats.

Vi väntar och vi väntar. En förvirrande mängd polisbilar tycks köra förbi förvaret. Efter vad som känns som en evighet så kommer de vita bussarna. Två helt vita bussar, bussbolag syns inte, nummerplåten är övertäckt. De vita bussarna är, bortom alla ursäkter om att de bara verkställer beslut eller att de bara lyder beslut, deras erkännande. De vet att vad de gör är skamligt. Annars så skulle alla veta vilka hyrda bödlar bussbolagen egentligen är. Det är viktigt att vi registrerar varje detalj på bussarna. Om vi kan ta reda på vilket bussbolag som genomför en utvisning kan vi driva kampanjer mot dem. Utan bussar och busschaufförer kan inte den sortens massdeportationer genomföras.

Grindarna öppnas och bussarna åker in. Nu uppstår ännu en lång väntan. Jag vet inte riktigt när, men efter ett tag tänds ljusen på bussen igen. Den står på det sättet i en timme. Jag hör någon säga att snart är det dags. Jag går fram bland de andra. Poliserna i ledningsfordonet på andra sidan vägen kliver ut och ställer sig på rad framför oss. Plötsligt händer det, bussarna åker ut. Någon ger signalen. Vi försöker rycka fram men polisen trycker omedelbart emot oss. Jag är längst till höger i kedjan. Ett ledningsfordon har kört fram alldeles bredvid mig. De vill nog använda den för att skära av vägen framåt för oss. Jag försöker luta mig mot den så att den inte kan dra fram. Polisen är många, starka och välkoordinerade. Polisen hindrar oss från att gå ut på vägen och bussarna och deras eskort passerar. Vi hoppas att se såg oss, att våra vänner som skulle utvisas såg att någon gjorde motstånd. Att det finns människor som ställer sig emot detta jävla systemet.
Polisen verkar nöjda med sin insats. De tar bort avspärrningstejpen. Vi aktivister samlas i en cirkel, alla håller varandra om axlarna. Många gråter.
Vi samlar oss. Vi vet inte till vilken flygplats de kommer att föras till. Vi som är beredda att följa efter sätter oss i bilarna. Vi vet inte vilken flygplats som de kommer att utvisas från. Kanske Sturup, kanske Kastrup, kanske så långt som Landvetter. Vi har tappat bort spåret efter bussarna. Någon ringer till Sturup, där människan i telefonen hävdar sig inte känna till något flyg till Afghanistan. Vi får ändå höra att det kan vara på Sturup så vi åker dit. Vi är inte säkra på om det är ett tecken på att vi hittat rätt eller om det är praxis att en massa snutbilar följer efter när vi försöker snoka runt utanför. Vi går in och försöker fråga personal och väntande människor om de sett något, tre poliser spanar över oss från en balkong på övervåningen. Vi börjar nästan tro att vi kan ha tagit fel när vi plötsligt ser polisbilar, bussar och kriminalvårdens bilar lämna flygplatsen. Att de lämnar kan bara vara ett tecken på att de fullbordat deportationen. Vi vet inte om flygplanen som vi ser lämna är flygplanen till Afghanistan men vi tror att de åkte medan vi var på flygplatsen. Vi ser utifrån att någon på byggnadens övervåning tittar ut och flinar åt oss. Det är ungefär midnatt.
Morgonen därpå kan man läsa att flygplatsen i Kabul skakades under morgonen av en exploderandebilbomb. Talibanerna tar på sig dådet. Detta är den värld som våra vänner har skickats tillbaka till.
Deportationerna kan stoppas. Men det krävs olydiga. Migranter som vägrar göra sig ”transportabla” för Migrationsverket Aktivister som ställer sig i vägen. Chaufförer och piloter om vägrar genomföra utvisningar. Medpassagerare som vägrar hålla käften och låtsas som ingenting. Men vi måste bli fler. Det kan handla om liv och död.

Vem är det som får synas och höras?

Gästbloggare:

Li Oskarson Kindstrand är ordförande i feministföreningen Lilith på Vasaskolan i Gävle. 
Medförfattare: Karin Mattsson Wesslén, Vera Viksten, Maja Svedlund som är också aktiva i föreningen. 

Den senaste veckan har något på vår skola uppmärksammats. En rad händelser har visat en struktur som är otroligt viktig att diskutera. Sabotagen mot den feministiska föreningen på Vasaskolan visar tydligt vad som ofta händer när tjejer tar plats i det offentliga rummet.

Det var för ungefär en månad sen som vi, fyra tjejer, bestämde oss för att återuppliva föreningen Lilith, som länge legat i vila. Vår skola är känd för sitt rika föreningsliv. Det finns föreningar för alla möjliga olika slags intressen. Astronomi, manga och idrott är bara några av dem. Precis som alla andra föreningar blev vi tilldelade en anslagstavla som vi valde att fylla med intressanta artiklar, informerande texter och serier. Vi jobbade en hel kväll med att få tavlan fylld med så mycket information som möjligt, men när vi dagen därpå skulle gå och inspektera vårt verk var allt sönderrivet.

Det kom som en chock. Ska jag vara ärlig kände vi oss alla förvånade. Inte för att vi inte mött de här åsikterna tidigare, under högstadiet var det något som man fick höra varje dag, utan för att vi trodde att gymnasiet skulle vara annorlunda. I efterhand känns det naivt men någonstans trodde vi att människor äntligen skulle mogna till. Kanske till och med få för sig att googla ordet ”feminist” och inse att det inte alls betyder manshat utan att det handlar om att män och kvinnor är lika mycket värda. Detta verkade dock inte vara fallet för vissa elever på den här skolan, vilket här tydligt har visats.

Vi gick direkt till skolledningen som viftade bort det som ett föreningsbråk och pojkstreck, vilket vi i början också trodde, men när tavlan fortsatte att rivas ned förstod vi att det handlade om något större. Det är inte en slump att det var just vår tavla som blev nedriven gång på gång. Det är inte en slump att detta bara händer för den feministiska föreningen på Vasaskolan.

Men det värsta är att det här är långt ifrån första gången som tjejer blir tystade. Det här möts många av dagligen. Att man tar plats i det offentliga rummet är otroligt provocerande för många och tystandet kan ske på många olika vis. Det kan ske genom att man blir avbruten, förlöjligad eller att ens föreningstavla blir nedriven. Att man som tjej blir straffad för att man hörs och syns är knappast något man kan kalla ovanligt. 

När vår tavla blev saboterad för åttonde gången, på bara en månad, kände vi att det var nog. Vi tog då en tuschpenna och skrev direkt på tavlan orden ”Här hängde en gång massor av information om genusfrågor. Vår tavla har blivit nedriven åtta gånger den senaste månaden. Är det det här som krävs för att vi ska få uttrycka våra åsikter? Ni kan inte tysta oss”. Vi delade också vår historia på Facebook som idag fått 25 000 klick. Också TV, tidningar och radio har valt att uppmärksamma det som hänt.

Även fast det var jobbigt att det så tydligt visades att våra åsikter var långt ifrån önskade på skolan, valde vi att fortsätta sätta upp tavlan. Vi bestämde oss för att vi inte tänkte låta någon tysta oss. De senaste dagarna, då vi fått ett sådant otroligt stöd, visar att det vi gjort inte har varit förgäves. För vår förening, och det föreningen står för, behövs verkligen. Mer än någonsin. Och kanske har också vi, genom vår historia, inspirerat fler att våga ta plats. Att våga säga vad de tycker. Och att inte låta sig bli tystade.

Föreningen Liliths Facebooksida går att hitta här.

Vi hedrar Mandela genom att föra kampen vidare

Gästbloggare:

Truls Persson sitter i förbundsstyrelsen för Ung Vänster. 

Sent under torsdagskvällen spreds budet att frihetskämpen och tillika Sydafrikas förste verkligt demokratiskt valde president Nelson Mandela avlidit 95 år gammal.
 
Nelson Mandela har genom sin övertygelse och sitt livsverk kommit att bli en symbol för den antirasistiska och socialistiska kampen världen över. Under merparten av 1900-talet var Mandela en framstående person i ANC, African National Congress. Resolut drev han kampen för ett Sydafrika där hudfärg inte skulle avgöra medborgarnas förutsättningar. Kampen för demokrati hade ett högt pris för Mandela som spenderade 27 år i fängelse. Utan att någonsin tveka bevisade han att världen är möjlig att förändra och att gemensam organisering lönar sig.
 
Mandela var också övertygad internationalist och agerade i solidaritet med förtryckta folk över hela jorden. Han viste att målet måste vara en värld fri från alla typer av förtryck. Genom detta engagemang har han kommit att personifiera innebörden av internationell solidaritet. Både tack vare den solidaritetsrörelse som växte fram i omvärlden till stöd för ANC och kampen mot apartheid, men också för att han konsekvent stod upp de förtryckta folken och riktade skarp kritik mot den koloniala utsugningen. Även om det är en lång väg kvar innan Sydafrika kan kallas ett jämlikt land, så är de demokratiska framsteg som ANC med Mandela i spetsen åstadkommit i Sydafrika ovärderliga och runt om i världen fortgår kampen för jämlikhet och frigörelse i Mandelas anda.
 
Idag är det många från stora delar av det politiska spektrumet som uttrycker sin sorg och sin beundran för Mandela. Det är också många som är noga med att påtala hur den svenska högern hycklar när de uttrycker sitt stöd för Mandela. Det är förvisso viktigt att komma ihåg hur den svenska högern kovände först när det stod klart att de demokratiska krafterna skulle segra, vilket Åsa Linderborg påminner oss om. Men att högern hycklar vet vi. Så för egen del tänker jag istället ta tillfället i akt att påminna om hur organisering och kamp gemensamma intressen leder till seger. Mandela var beslutsam, valde kampen och vann.
 
Vi i Ung Vänster deltar i sorgen tillsammans med miljoner andra världen över och sänder våra kondoleanser till kamraterna i Sydafrika som mist en person vars betydelse för kampen mot apartheid knappast kan betonas nog. Vi tänker hedra hanns minne genom att föra kampen vidare, mot rasism och förtryck, för jämlikhet och socialism.
 

Marknaden blev klimattoppmötets vinnare

Klimattoppmötet i Warszawa är slut. Trots att världens ledare samlades för att diskutera den enorma klimatkris som hela världen står mitt uppe i så har det varit förunderligt tyst både inför, under och nu dagarna efter mötet. Bara ett fåtal journalister rapporterade om förhandlingarna och om den filippinska delegaten Naderev Saño som hungerstrejkade i protest mot de rika ländernas ointresse.

Toppmötet är det nittonde i ordningen och tyvärr har mötena mest blivit ett tillfälle att tävla i floskler och samtidigt göra så lite som möjligt. För trots att den ena rapporten efter den andra konstaterar att utsläppen av växthusgaser ökar så är det ändå marknadskrafterna som får sätta agendan. När det kommer till kritan är skogsskövling och oljeborrning i Arktis roligare aktiviteter om lobbyorganisationerna får bestämma.

När vinstmaximering överordnas alla andra faktorer får klimatet gång på gång stå tillbaka, vilket i många fall får rent absurda konsekvenser. Varor som fraktas fram och tillbaka mellan länder och gammal, klimatfarlig teknik är vanliga sätt att hålla nere kostnaderna. Det är billigare med skogsskövling, miljöfarliga utsläpp och varutransporter jorden runt än hållbara lösningar som bygger på förnyelsebar energi. Hycklandet kan knappast bli tydligare än att det parallellt med klimattoppmötet pågick ett möte för den internationella kolindustrin, också det i Warszawa. Tyvärr är det inte ironi som behövs för att rädda klimatet, utan verkliga, bindande klimatavtal.

De överenskommelser som idag finns på internationell nivå är alldeles för vaga och att bryta mot dem är i praktiken riskfritt. Men istället för att gå ihop och sänka utsläppen konstaterade Japan och Australien att de planerar att strunta i utsläppsmålsättningarna och USA lyckades få igenom att kommande klimatavtal inte ska vara bindande. Vad ett avtal utan själva avtalsbiten är värt kan man räkna ut rätt snabbt. Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen jämförde det med ”ett knytkalas där man ska skicka in sina utsläppssiffror utan att det är kopplat till vad världen behöver”.

Det är först på nästa toppmöte i Paris 2015 som det är meningen att ett stort globalt klimatavtal ska skrivas under. Samtidigt är det symptomatiskt för klimatfrågorna, det är alltid sen det ska göras någonting, aldrig här och nu. Men det håller inte längre att påstå att klimatproblemen är någonting som ligger och lurar i framtiden. Redan nu drabbas människor i många fattiga länder hårt, någonting som inte minst människorna i Filippinerna smärtsamt fått erfara. Idag är det fler som flyr på grund av naturkatastrofer än på grund av krig och sociala problem. Samtidigt är det de som har mycket pengar och störst resurser som bidrar mest till utsläppen. Den orättvisa världsordningen gör att det är den rika delen av världen som står för utsläppen, medan den fattiga delen får betala priset.

I Sverige ser vi hur den borgerliga regeringen driver en klimatpolitik som mest tycks handla om smita från ansvar. Det är dags att Sverige är med och betalar de kostnader vår konsumtion får för andra delar av världen. Vi måste kräva förändringar som på riktigt syftar till att stoppa klimatförändringarna, inte bara att det ska gå lite mindre fort. Klimattoppmötet i Warszawa hade varit ett utmärkt tillfälle att lyfta viktiga krav inför förhandlingarna i Paris. Men nu blev istället resultatet ett par dagar av ministermingel och internationella ryggdunkningar.

Det duger inte att ständigt skjuta upp klimatproblemen – ska Sverige kunna agera med någon som helst trovärdighet i internationella klimatförhandlingar så krävs att vi går före och visar att vi också är beredda att agera. Det är dags att sätta klimatproblemen främst, kortsiktiga vinstintressen ska inte få styra över vår framtid. Det är dags för riktiga avtal istället för tomma löften.

Att förstå för att förändra

Ibland får man använda bloggen till att göra reklam, i alla fall så länge det är för en bra produkt. Under helgens Socialistiskt forum i Stockholm lanserades ett specialnummer av Socialistisk debatt (”Att förstå för att förändra – socialistiska strategier för 2000-talet”), i vilket ledamöter av Vänsterpartiets programkommission – och några utomstående, däribland mig själv – har skrivit artiklar.

Våra artiklar i Socialistisk debatt är ett led i arbetet med att uppfylla ett beslut från den förra partikongressen om att initiera en bred debatt om en socialistisk strategi för 2000-talet. Den första delen av detta arbete har handlat om att analysera läget. Precis som Ida Gabrielsson, programkommissionens sammankallande, skriver i förordet: ”För att veta var man ska gå, bör man veta var man står.” Artiklarna innebär sammantaget en bred lägesbeskrivning av förutsättningarna för en socialistisk strategi. I boken finns bland annat texter om makt- och ägandekoncentrationen, om läget i den globala könsmaktsordningen och om imperialismen som ett underskattat strategiskt problem. En fullständig innehållsförteckning går att hitta här.

Själv har jag haft den stora förmånen att få bidra med tre artiklar, två av dem är skrivna tillsammans med Ali Esbati. Under rubriken ”Hur är läget, egentligen?” försöker vi ge ett politiskt sammanhang och beskriva vänsterns läge och de förutsättningar som det skapar för en socialistisk strategi, både i Sverige och ur ett bredare internationellt perspektiv.

”I ett större perspektiv finns där tydliga öppningar för en systemkritik som är rotad i människors konkreta upplevelser av brister och problem i vardagen. Den ekonomiska krisen tydliggör på ett handgripligt sätt kapitalismens oförmåga till långsiktig stabilitet och den marknadsliberala krispolitiken – som i huvudsak har utgjort krisens hittillsvarande politiska svar – borde ge möjligheter till folklig mobilisering för vänstern och arbetarrörelsen. Klimatförändringarna och de utmaningar som den globala uppvärmningen innebär visar på nödvändigheten av att organisera produktionen och egentligen hela samhället på ett annat sätt än vad som idag är fallet. De systemkritiska öppningarna är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för samhällsförändringar som går i en socialistisk riktning. För att dessa ska realiseras krävs en starkare socialistisk rörelse.”

Jag skriver också om de förändrade maktförhållandena på den svenska arbetsmarknaden, där vi under de senaste decennierna har kunnat se hur arbetsgivarsidan har flyttat fram sina positioner på löntagarkollektivets bekostnad. I artikeln berörs bland annat en sjunkande löneandel, den permanent höga arbetslösheten, otrygga anställningar och en sjunkande facklig organisationsgrad.

”Kapitalet har stärkt sin ställning och arbetsgivarna flyttat fram sina positioner. Löneandelen har sjunkit betydligt, anställningsskyddet urholkats och fackföreningsrörelsens styrkeposition pressats tillbaka. Arbetslösheten har permanenterats på historiskt höga nivåer. Detta speglar både förändringar av kapitalismens utveckling, men är också ett resultat av en politisk och social kamp där kapitalet har fått segrande ur många strider.”  

Tillsammans med Ali Esbati skriver jag om den offentliga sektorns organisering och diskuterar förutsättningarna för en strategi för att demokratisera densamma. Vi har också tittat på två försök att bryta med New Public Managment-inspirerade styrsystem och istället öka de anställdas inflytande över verksamheten, den norska modellkommunmetoden och Kommunals arbete med mönsterarbetsplatser i Sverige.

”En stor offentlig sektor är nödvändig för att öka medborgarnas frihet och makt över såväl det egna livet som över samhällsutvecklingen. Men en strategi för en större offentlig sektor, som måste vara en grundläggande komponent i en socialistisk strategi för 2010-talet, behöver också kombineras med strategier för att öka människors möjlighet att påverka den. Det vi äger och styr över gemensamt måste – för att folk ska vara beredda att försvara det – fungera annorlunda än det privat ägda.”

Jag hoppas att vår debattbok kan inspirera till en bred debatt om hur en socialistisk strategi för 2000-talet bör se ut, både bland medlemmar i Vänsterpartiet och Ung Vänster och utanför våra båda organisationer. Så gå in på redplanet.se och köp senaste numret av Socialistisk debatt.

——

Under Socialistiskt forum i Stockholm arrangerade Vänsterpartiets programkommission och den ekologisk-ekonomiska arbetsgruppen en punkt där Ulrika Kärnborg, Daniel Suhonen och Richard Warlenius reflekterade kring de olika texterna. Panelsamtalet går att se här.

Det är dags för en granskningskommission för mäns våld mot kvinnor

Bara två av tio anmälningar om kvinnovåld* klaras upp, skriver Ekot om idag. Det är stiftelsen Ett Tryggare Sverige som har undersökt hur väl polisen lyckats med anmälningar om våld mot kvinnor. Och det ser väldigt olika ut beroende på var i landet man bor. 

Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Många kvinnor och tjejer har antingen egna erfarenheter av sexualiserat våld, eller känner någon som har det. Nationellt centrum för kvinnofrid visar att var åttonde tjej har blivit utsatt för samlag eller försök till samlag mot sin vilja innan hon fyllt 18. Och dubbelt så många har blivit utsatt för ofrivillig sexuell beröring eller liknande. 
En stor andel av det våld som sker mot kvinnor begås av en man som kvinnan sedan tidigare har en relation till. Det gör det hela ännu mer komplext och bara en liten del av alla sexuella övergrepp blir anmälda hos polisen. Många kanske aldrig berättar vad de har varit med om för någon, inte ens sin bästa vän. Många förtränger vad de varit med om eller drabbas av den skuld och skam som offer för sexualbrott omgärdas av. Mörkertalet är stort och få fall klaras upp. 
Idag är det den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Det är dags för en granskningskommission för mäns våld mot kvinnor som kan utreda de anmälningar som inte lett till åtal och ge förslag på åtgärder. Personal inom sjukvård och rättsväsendet bör regelbundet få utbildning kring sexualiserat våld för att garantera ett bra bemötande och omhändertagande så att de kvinnor som söker hjälp tas på allvar. För även om det sexualiserade våldet i högsta grad är en personlig upplevelse, så är det också resultatet av en struktur där män överordnas kvinnor. Män våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och det är dags att det gör någonting åt det. 
(*Kvinnovåld, är ju inte en helt rättvis term i sammanhanget. det handlar ju faktiskt om mäns våld mot kvinnor.)

Sida 5 av 193« Första...34567...102030...Sista »