Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.

 

Bråvallafestivalen, vad ska jag säga till mina elever?

Gästbloggare: 
Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och pluggar till lärare.

I dagarna startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. Av de 90 speltillfällen så har de tilldelat 18 av dem till kvinnor, ( beräknat på band med minst en kvinna i). Förra året såg det precis lika illa ut. Men trots kritik har man valt att inte bry sig, utan kör på precis som tidigare.

Jag har en fråga till festival arrangörer, skivbolag och producenter, vad ska jag säga till mina framtida elever som jag ska undervisa i musik?

– Ja ni killar kommer få första tjing på replokaler och på den lokala festivalscen. Ni tjejer med ert ”tjejband” ja ni kan ju försöka, ni lär möta fördomar och bli ifrågasatta och om ni har tur så kanske ni eventuellt blir bokade till någon festival i framtiden, kanske. Bråvalla är inte ensamma om att kvotera in män, det görs nästan över allt. Dock är det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Det gäller på alla nivåer inom musikbranschen. Popkollo är ett bra exempel där man aktivt jobbar för att lyfta tjejer och krossa fördomarna om att tjejer inte vill eller kan hålla på med musik.

Jag vill berätta för mina elever om hela musikhistorien, alltså den om kvinnorna också och jag vill öppet och ärligt säga att alla mina elever har samma förutsättningar för att hålla på med musik. Men då får vi inte tolerera några ursäkter utan ta ansvar.

Sluta kvotera in män på festivalscenerna!

 

Kamp lönar sig alltid

Tågstrejken är över. Facket har vunnit och arbetsgivarna har förlorat. Utgångspunkten har förskjutits från att betona vikten av ”flexibilitet” till att handla om slit och släng-arbetsmarknadens otrygghet. Stödet för de strejkande på Öresundstågen har varit starkt. Faktiskt alla störst bland dem som påverkades mest. Antagligen för att Sekos strejk rörde oss alla och var viktig för hela arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare ges möjlighet att säga upp anställda och återanställa till sämre villkor, kommer snart varje arbetsgivare att göra detsamma. Tågstrejken lär oss att kollektiv kamp alltid lönar sig.

Det är inte riskkapitalister, bankdirektörer eller börsklippare som får hjulen att snurra. På deras axlar bygger man inga samhällen, men utan LO-kollektivet står allt stilla. Byggen stannar upp, ingen tar hand om de gamla, barnomsorgen får stänga, mataffären kan inte öppna och inte ett enda tåg rullar. Tågstrejken visar hur stark arbetarklassen är när den håller ihop. För första gången i modern tid varslade alla LO-förbund om sympatiåtgärder. Det är klart att det får arbetsgivarna att darra.

Jag ska inte recensera avtalet. Det får andra göra, inte minst de som berörs av det. Men visst är det skönt att höra Sekos förbundsordförande beskriva avtalet som ”en historisk seger” samtidigt som Almegas företrädare surar i pressmeddelanden. För alla som tar del av arbetsgivarnas kommentarer är det uppenbart att det var strejken som gjorde att facket kunde pressa dem så långt.

Nu måste kampen mot otryggheten fortsätta. Slit och släng-arbetsmarknaden finns kvar, den lever och frodas inte minst bland kvinnodominerade LO-yrken. Bland unga är en tidsbegränsad anställning vanligare än ett fast jobb. Det ger arbetsgivarna anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara, men det ger oss ont i magen när räkningarna ska betalas. Ring och spring-jobben berövar oss makten över våra liv. Vem kan planera vardagen när man inte kan säga nej om telefonen ringer?

Kampen för trygga jobb är både facklig och politisk. Jag tar fram skämskudden när högern håller yrvakna monologer i morgonsoffan om den svenska modellen och om att politiker ska hålla sig borta. De låtsas inte om att den borgerliga regeringen har institutionaliserat otryggheten genom att införa anställningsformen allmän visstid. Så länge man springer arbetsgivarnas ärenden är det uppenbarligen oproblematiskt att lägga sig i. Utanför Timbrosfären och regeringskansliet tror jag knappt någon accepterar det som utgångspunkt.

Lagen om anställningsskydd har successivt urholkats och hålen måste nu täppas igen. Allmän visstid borde tas bort och möjligheten att under lång tid stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra begränsas kraftigt. För någon vecka sedan skrev David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställdas förbund, intressant om hur lagstiftningsvägen och avtalsvägen förhåller sig till varandra. Så länge lagstiftningen inte är hårdare finns det inga skäl för arbetsgivarna att förhandla med facket.

Vänstern behöver inse sprängkraften i frågor om otryggheten på jobbet. Idag är det hundratusentals i vårt land som aldrig får sin verklighet beskriven, som inte känner igen sig i floskler om flexibilitet men som inser att det de kallar för flexibilitet alltid är på deras bekostnad. De finns i LO-kollektivet, men också i stora tjänstemannagrupper. Kampen för trygga jobb har potential att samla hela löntagarkollektivet. Människor som håller ihop kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. För som vi alla vet, kollektiv kamp lönar sig alltid.

 

En feministisk revolution

Nu i helgen samlas tusentals feminister på Nordiskt Forum och Feministisk festival i Malmö. Det är en kraftuppvisning från den feministiska rörelsen, och skickar ett tydligt budskap: vi kommer inte att backa från vår feministiska kamp och kravet på ett jämställt samhälle.
Ett par dagar innan forumet meddelar statsminister Fredrik Reinfeldt i Expressens stora partiledarintervju att han kommer bekämpa varje försök till feministisk revolution. Jag blir nästan imponerad av att han är så ärlig. Jag är också övertygad om att Moderaterna kommer motarbeta krav på feministiska förändringar som utmanar könsmaktsordningen. För att inse det krävs inga gissningar – det sker redan idag. Den moderatledda högerregeringen har fört en politik som på viktiga områden förstärker könsmaktsordningen, försämrar kvinnors villkor och minskar kvinnors makt. 
Anders Borg hävdar idag i en debattartikel i samma tidning att det är viktigt att bryta kvinnors ekonomiska underordning för att göra framsteg inom jämställdhetsarbetet. Samtidigt är han finansminister i en regering vars politik ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor med 40 % sedan de tillträdde. Det är lätt att slänga sig med feministiskt snack, men den som säger att det går att bedriva en feministisk högerpolitik lurar antingen sig själv eller andra. Högerns politik slår mot stora delar av kvinnokollektivet och stärker könsmaktsordningen på ett såna centrala områden som just ekonomi och arbete. Det vet också Anders Borg om, men i hans politiska gärning väger chefens intressen alltid starkare än undersköterskans.
Könsmaktsordningen skär genom varje samhällsområde och genomsyrar hela vardagen, därför räcker det inte med enstaka förändringar för att bekämpa den. För kvinnor som sliter ut sina kroppar i hemtjänsten är det inte tillräckligt med en individualiserad föräldraförsäkring. För unga tjejer med ätstörningsproblematik kommer en förstärkning av arbetsrätten inte att räcka. För den fattiga pensionärskvinnan är inte öppna ungdomsmottagningar bra nog. För att på allvar stärka kvinnors makt och livsvillkor krävs en feministisk offensiv. När den borgerliga regeringen röstas bort i september vill vi se en ny regering som låter den feministiska vågen svepa in i Rosenbads korridorer. När Fredrik Reinfeldt lovar stå i vägen för den feministiska vågen, lovar Ung Vänster att driva på den med all vår kraft.
Vi kommer ta kampen för trygga jobb. Den otrygga arbetsmarknaden slår extra hårt mot tjejer, eftersom tidsbegränsade jobb är som vanligast bland unga kvinnor som jobbar i LO-yrken. Detta är ett tydligt exempel på de strukturer som genomsyrar hela arbetsmarknaden, som underordnar kvinnor och som den borgerliga regeringen förstärker. Högern har gjort det lättare för arbetsgivare att erbjuda slit och släng-anställningar istället för fasta jobb. För att unga kvinnor ska få makt över sitt eget liv måste fasta jobb med löner som man kan leva på vara normen.
Till skillnad från statsministern nöjer vi oss inte med att enbart prata om mäns våld mot kvinnor någon gång under ett jultal på Skansen. Vi gör något åt det i praktiken. Över hela Sverige ordnar Ung Vänster pass i feministiskt självförsvar, som handlar om att ge tjejer verktyg att försvara sig och stärkas tillsammans. Varje år utbildar vi nya instruktörer. Feministiskt självförsvar är en viktig metod för att bekämpa det sexualiserade våldet, och ska komma alla tjejer till del. Därför driver vi kravet om feministiskt självförsvar i alla skolor. Vi kräver också en samtyckeslagstiftning och bättre ekonomiska förutsättningar för kvinnojourerna.
Vi ser hela tiden hur sjuka ideal går ut över unga tjejers hälsa. Hur skönhetsideal orsakar ätstörningar och om hur idealet om den ”duktiga flickan” leder till stress och ohälsa bland unga tjejer. I högerns Sverige, där skattesänkningar konsekvent prioriteras framför nödvändiga välfärdssatsningar, ser vi också hur skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser för att göra det som krävs. Att må bra ska vara en rättighet, därför kräver vi ökade resurser till att bekämpa ohälsan.
Våra krav på en feministisk offensiv kan drivas igenom här och nu, men vi nöjer oss inte förrän vi helt avskaffat könsmaktsordningen. Feminismen är en befrielserörelse och en kamp som måste tas överallt, i klassrummet, sovrummet, riksdagshuset och på gatan. Vi kommer att stå på barrikaderna varje dag och vi slutar inte på valdagen. Fredrik Reinfeldt, här har du din feministiska revolution.
P.S. Här kommer lite tips till alla taggade feminister i Malmö: På feministisk festival idag reppar jag Ung Vänster i feministisk debatt, kl 16-17 i Stora Salongen på Moriskan. På Nordiskt Forum anordnar Ung Vänster panelsamtal om unga tjejers ohälsa som politisk fråga på söndag kl 9.00-10.30 i salen Qvam. Och vi håller självklart feministiskt självförsvar varje dag under feministisk festival.

Hej Hej Blekk!

Jag läste ditt blogginlägg där du kommenterade ett amerikanskt internet-fenomen med budskapet ”This is what a feminist looks like”. Vissa har nu delat det apropå Ung Vänsters flyer med texten ”Så här ser en feminist ut” som kom ut i måndags. Även om ditt inlägg skrevs långt innan tänkte jag att det förtjänar att bemötas utifrån hur vi tänkt.
Din blogg är grym, förresten. Jag tycker till exempel att du har helt rätt i att det är problematiskt att fokus så ofta ligger på hur vi ser ut. En av mina personliga käpphästar när det gäller feminism och utseendehets är det här med att alla ska vara ”vackra” jämt och ständigt (ta ex Dove) när fokus borde ligga på att kvinnor ska slippa vara vackra. Vi ska kunna vara tjocka och fula utan att det berövar oss makt och utrymme, precis som Gerard Depardieu. Ofta tror jag att när utseendehetsen sker i feminismens namn handlar det egentligen om att kapa vår kamp för att sälja nåt eller helt enkelt om att det är bekvämt att spela med i könsmaktsordningens villkor. Hur som helst, det där var ett stickspår. Det hänger samman med den viktiga poäng du gör i inlägget – det ska vara irrelevant hur vi ser ut. Med det sagt tycker jag att det är svårt att jämföra den amerikanska kontexten med Sveriges. Där är feminismen stigmatiserad, här (snart?) mainstream vilket gör att åtminstone jag har större förståelse för att den typen av grej får genomslag just där.
Du skriver att såna kampanjer som den amerikanska antingen handlar om att motbevisa fördomar eller att visa på mångfald, men vår feministiska offensiv är varken eller. Vår flyer har inget att göra med ”This is what a feminist looks like”. Att det står ”Så här ser en feminist ut”är mest en kul, praktisk grej så att folk kan ta en selfie och så att de aktivister som delar ut flyern gör ett synligt statement. Det handlar om något så enkelt som att ta ställning och vara stolt över att man är feminist. Det hade lika gärna kunnat stå typ ”Kolla – en feminist”. Det är väl lite trist om det missuppfattas, men det här med att fota sig är en bisak.
Den feministiska offensiv som flyern egentligen handlar om om man läser på baksidan eller på vår hemsida är däremot något mycket större än en selfie eller ett enkelt ställningstagande. I vår valplattform ställer vi krav på ett Sverige för oss, och i den är den feministiska offensiven en bärande del. Kraven handlar bland annat om kvinnors situation på arbetsmarknaden, rätten till sin egen kropp och unga tjejers ohälsa. Under åtta år med en borgerlig regering har högerpolitiken på riktigt ökat inkomstskillnaderna mellan könen och pressat tillbaka kvinnors livsutrymme genom att skjuta mot välfärden och arbetsrätten. Det kommer inte räcka med en ny regering eller ett gäng nya ministrar som råkar kalla sig feminister för att ge kvinnor mer makt och utmana könsmaktsordningen på allvar.
Underordningen av kvinnor handlar om makt och inte om hashtags. Under valrörelsen säger vi att det behövs en feministisk offensiv som flyttar makt från män till kvinnor. Vi vill kasta ut Alliansen från Rosenbad, men den nya regeringen måste driva en ny politik. Våra krav kan genomföras idag och skulle vara en förändring, men är såklart inte tillräckliga. För oss är feminism mer än identitet, normkritik eller Facebook-bilder. Under de kommande två veckorna kommer Ung Vänsters klubbar och aktivister lägga extra mycket fokus på den feministiska offensiven. Förutom att driva kraven hårt kommer vi ordna feministiskt självförsvar och separatistiska fritidsaktiviteter, vara stöttande systrar på stan, göra aktioner och på en massa andra sätt bedriva feministisk praktik. Vi har en stolt historia av kvinnokamp och en grundlig analys om hur könsmaktsordningen måste störtas genom kamp. Det får inte drunkna i en felaktig idé om att vi försöker kopiera en tveksam amerikansk nätkampanj.
Hoppas vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundssekreterare Ung Vänster

Feministisk offensiv

Vi lever i en könsmaktsordning där killar har mer makt på samhällets alla områden, på bekostnad av tjejers makt över sin vardag, sin kropp och sitt arbete. I valplattformen kräver vi ett Sverige för oss, en viktig del av det handlar om jämställdhet och rättvisa mellan könen. Under två veckor I juni kommer hela Ung Vänster fokusera på att driva på för en feministisk offensiv.

FEMINISM HANDLAR om makt och kön. Trots att vi många gånger får höra att Sverige är jämställt märker vi hur orättvisorna finns överallt i samhället. Män har fortfarande mer makt än kvinnor och många av de största samhällsproblemen handlar om könsmaktsordningen.

HALVA MAKTEN OCH HELA LÖNEN PÅ JOBBET. Idag är det de kvinnodominerade yrkena som har sämst villkor och en majoritet av alla unga tjejer har en otrygg anställning, samtidigt ökar inkomstskillnaderna. Vi kräver fasta jobb, individualiserad föräldraförsäkring och rätt till heltid.

VÄLFÄRD FÖR JÄMSTÄLLDHET. Det är kvinnor som får betala för skattesänkningar och vinster i välfärden. De sliter ut sig på jobbet och får ta hand om dem som inte får plats i vården. Vi kräver ett stopp för vinstslöseriet och upprustning av välfärden.

RÄTTEN ATT MÅ BRA. Samtidigt som allt fler unga tjejer mår allt sämre skär många skolor och kommuner ner på stöd och hjälp. Vi kräver tillgängliga kuratorer och skolsköterskor på varje skola och minst en ungdomsmottagning per 3000 unga.

RÄTTEN TILL SIN EGEN KROPP. Att själv ha makten över sin kropp är grundläggande för att vara trygg och må bra. Vi kräver feministiskt självförsvar i skolan och gratis preventivmedel till alla unga.

LÄGG SKULDEN DÄR DEN HÖR HEMMA. Trots att mäns våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem är det alldeles för få förövare som döms. Vi kräver en samtyckeslagstiftning och obligatorisk utbildning för samtliga instanser inom rättsväsendet i frågor som rör mäns våld mot kvinnor.

Sörj och organisera

Hej Sverige,

Jag ville prata med dig om vänstervindar, om den feministiska flodvågen och om Moderaternas totala kollaps. Jag kommer göra det, men något sitter i vägen. Där någonstans mellan munnen och magen sitter en klump. Vi lever i ett Europa där fascismen är på frammarsch. Där högerextrema, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska – ja, kalla dem vad ni vill – partier i gårdagens val stärkte sin ställning. Och vi är inte så mycket bättre, här hemma fick Sverigedemokraterna nästan var tionde röst. Jag är ärligt talat ledsen, oroad och besviken.

När jag idag åker till jobbet gör jag det medveten om att en tiondel av tunnelbanevagnen rent statistiskt är sverigedemokratiska väljare. Det följer med mig under resten av dagen. Tio procent av besökarna på lunchrestaurangen kollar snett på de av mina vänner som är födda utomlands. Tio procent av de som tränar på gymmet tycker att islam och muslimer är det största hotet sedan Andra världskriget. Tio procent av de jag möter på krogen tycker inte att det stora problemet med EU:s flyktingpolitik är att människor dör på Medelhavet, utan att ”vi inte hjälper dem på plats istället”. Någonstans där börjar man fundera på om man vill vara med längre.

Jag kollar runt på Valmyndighetens hemsida och söker efter svar. Hittar min gamla hemkommun, Svenljunga, på den västsvenska landsbygden. I Svenljunga kommun blev Sverigedemokraterna näst största parti, med över 15 procent av rösterna. Stödet för dem var störst i valdistriktet där jag växte upp. Förmodligen finns där bland SD-väljarna gamla kompisar, personer som man har vuxit upp med och delar minnen med. Antagligen några ur fotbollslaget, säkert personer från högstadiet och någon som man minst anar. Det känns svårt att ta till sig, men det är så här det nya Sverige ser ut.

Snart sjuttio år efter Andra världskriget är efterkrigstiden, med sitt grundmurade motstånd mot rasism och fascism, nu definitivt över i Europa. I Frankrike blev Nationella fronten det största partiet, för några dagar sedan pratade en av partiets kandidater, Jean-Marie Le Pen, om hur ebolaviruset kan lösa problemet med att världens befolkning ökar. Det fascistiska Jobbik blev näst största parti i Ungern och i Grekland gick nazisterna i Gyllene gryning starkt framåt. Dessutom blev högerpopulistiska UKIP största parti i Storbritannien och i vårt sydöstra grannland blev resultatet detsamma för Dansk Folkeparti. Jag ska sluta rabbla resultat, jag förstår att det bara är destruktivt. Inte minst för mig själv.

Samtidigt som jag tittar på staplarna över röstetal tänker jag på Joe Hills ”Sörj inte – organisera er”. Det är organisering som krävs för förändring, men det är samtidigt svårt att inte sörja. Man måste få sörja, det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Men man får aldrig låta sorgen ta helt över. Under de senaste veckorna har tusentals människor vänt Sverigedemokraterna ryggen. Det pågår en antirasistisk mobilisering som vi inte har sett på länge, det får inte glömmas bort under dagar som dessa. Sverige, vi har inte gett upp hoppet om dig ännu. Idag är vi många som sörjer, men i morgon organiserar vi oss och intensifierar kampen mot rasism.

För den som vill förändra räcker inte önsketänkande

Med bara timmar kvar till valdagen undrar jag om högern förstår vad valet egentligen handlar om. I debatt efter debatt ägnar sig högerns representanter hellre åt önsketänkande om vad EU skulle kunna vara än utgår från det EU som vi faktiskt ser idag. De borgerliga partiernas affischer har slogans som låter som ett eko från folkomröstningen 1994. Folkpartiet säger ”Ja till Europa” och Moderaterna ”tror på Europa”. Centerpartiet ligger något längre fram i dåtiden och går till val på att säga nej till EMU, något som vi röstade om för mer ön tio år sedan. (Läs gärna vad Katrine Kielos skrev förra helgen.) När utvecklingen i EU på område efter område går åt fel håll, är det inte förvånande att högern hellre pratar om principer än om verkliga utmaningar.
Men problem slutar aldrig finnas bara för att man inte pratar om dem. I ett Europa som formas av en djup ekonomisk kris, rasistiska strömningar och där stora medlemsländer urholkar demokratiska principer, känns klyschor om freds-, frihets- eller demokratiprojekt långt borta.
EU:s krispolitik tillsammans med en vansinnigt konstruerad valutaunion har skapat en social katastrof i Europa. Krispolitiken har varit ensidigt inriktad på att rädda bankerna och euron, men har samtidigt offrat människorna. I länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland råder  massarbetslöshet och fattigdomen breder ut sig. Efter flera års åtstramningar är det hög tid också för högern att inse att åtstramningspolitiken inte kommer ta oss ur krisen. Det som nu krävs är en ekonomisk politik som sätter kampen för arbete, välfärd och rättvisa i centrum.
I takt med att den sociala krisen förvärras skapas grogrund för rasistiska och högerextrema krafter. I debatten beskrivs Ryssland som det stora hotet mot Europas säkerhet, men för många som lever i EU:s medlemsländer utgör fascistiska krafter ett mer påtagligt direkt hot. Även om rasismen inte uppkom med den ekonomiska krisen, är det uppenbart att den sociala katastrofen har intensifierat de rasistiska strömningar som påverkar Europa. Högern måste förstå att det inte räcker med fina ord och vackra formuleringar för att mota tillbaka rasismen, vad som också krävs är att vi bryter med en ekonomisk politik som för de flesta skapar fattigdom och otrygghet.
Samtidigt som det fascistiska partiet Jobbik hetsar mot romer och judar i Ungern, urholkar det regeringsbärande högerpartiet Fidesz såväl medias som rättsväsendets oberoende och inför en vallag som starkt gynnar det egna partiet. Utvecklingen har gått så långt att man måste konstatera att Ungern rör sig bort från demokratin. I Spanien inför högerregeringen en lagstiftning som urholkar demonstrationsrätten och därmed också yttrandefriheten. Lagstiftningen är en konsekvens av de stora protesterna mot den krispolitik som drivs igenom av den spanska regeringen tillsammans med EU. I ett läge där fundamentala demokratiska principer frångås räcker det inte att i högtidstalen beskriva EU som ett demokratiprojekt.
Ända sedan folkomröstningen för snart tjugo år sedan har debatten om EU präglats av klyschor och principiella resonemang som många gånger saknar grund i verkligheten. För den som vill förändra Europa räcker det inte med önsketänkande. Den mänskliga katastrof som orsakas av åtstramningspolitiken leder till sociala spänningar, rasism, otrygghet och fattigdom. För att vända utvecklingen måste det till ett skifte bort från en ekonomisk politik som räddar banker men struntar i människor. Det kräver i sin tur en starkare vänster, så gå och rösta i morgon och rösta på Vänsterpartiet.

Jag vill varna för vinstjakten

Igår avslöjade tidningen Flamman att ägaren och tillika VD’n för friskoleföretaget Fria läroverken, Anders Hultin, har skrivit brev och varnat sina anställda för vänsterns krav på en avkommersialiserad skola. En skola där det inte är möjligt för riskkapitalister och företagsägare att göra vinster på elevers rätt till utbildning. Fria läroverkens gymnasieskolor i Karlstad, Linköping, Norrköping och Malmö härstammar från det konkursade JB Education, där Hultin tidigare varit koncernchef.

Som ägare av ett privat skolföretag, som drar nytta av Sveriges extrema position som möjliggör att vinster på skattemedel, förstår jag att Hultin vill varna för vinstförbud. Men för oss som inte äger några skolor, och för alla de som går i skolan idag, är det tydligt att vinstintresset har ett högt pris. Istället för att varna för ett stopp för den privata vinstjakten i skolan, vill jag varna för vinstslöseriet som sliter sönder den svenska skolan.

Jag vill varna för en skola där elevers utbildningsplatser försvinner när de av riskkapitalisterna inte längre ses som tillräckligt lönsamma. Hur detta fungerar borde Hultin vara väl bekant med, eftersom han själv har jobbat i det konkursade JB Education. Skolkoncernen sattes i konkurs av det danska riskkapitalbolaget Axcel i början av förra sommaren. Under åren där före (2009-2011) gjorde man, enligt Kent Wernes granskning i Dagens Arena, en sammanlagd rörelsevinst på 228 miljoner. Även om Axcel aldrig plockade ut några pengar – riskkapitalbolag gör i allmänhet inte det – tog de tidigare ägarna ut 487 miljoner. Skolbolagets konkurs drabbade närmare 15 000 elever. JB Education är inte det enda exemplet. Den 10 januari förra året försattes Karlstads idrottsgymnasium i konkurs. När eleverna kom till skolan en morgon efter jullovet möttes de av beskedet, över en natt försvann deras utbildningsplatser.

När skolelever behandlas som handelsvaror är det alltid några som får betala priset. Vill vi ha en skola där vinstintressen överordnas elevers trygghet och där privata företag sticker när vinsterna inte är tillräckligt höga?

Jag vill varna för vinstjaktens konsekvenser. Privatägda skolor har lägre lärartäthet än kommunala. Enligt Skolverkets utredning ”Pedagogisk personal i skola och vuxenutbildning läsåret 2012/12” går det i fristående gymnasieskolor nästan tre elever fler per varje lärare än vad det gör i kommunala. Andelen behöriga lärare är dessutom lägre i privatägda skolor jämfört med offentliga, 58 respektive 80 procent på gymnasienivå. För en tid sedan rapporterades om att nio av tio kommunala gymnasieskolor erbjöd hjälp från speciallärare eller specialpedagoger, medan bara en tredjedel av friskolorna gjorde det. Det finns också rapporter om att privata skolor allt för sällan har skolbibliotek och drar in på elevhälsan.

Vinster uppstår inte i ett vakuum. I en snäv marknadsliberal tankevärld går det säkert att tänka sig att vinsterna kommer från ”effektiviseringar” som inte drabbar någon, men i verkligheten uppkommer  vinster först när man drar ned på kostnader som till exempel lärare. Vår rätt till en bra skola där vi får de kunskaper vi har rätt till, borde överordnas aktieägares intressen av högsta möjliga avkastning.

Jag vill varna för vad som händer med hela skolsystemet när vinstintresset släpps in och frågor väcks om vilka elever som är lönsamma och om vilka som inte är det. När en skol-VD stämplar vissa elever som ”ruttna äpplen”, som borde skiljas från de andra för att ”skydda de fina eleverna” är det hög tid att dra öronen åt sig. Samma sak när det på samma skola under samma tid finns plats för elever med bra betyg, men inte för de som har det tuffare i skolan.

Var det en sådan skola vi ville bygga upp? En skola som sorterar utifrån lönsamhet, där den enskilda skolans rykte blir viktigare än att alla elever får en rättvis chans.

Att skolkapitalisterna varnar för oss som vill göra något åt vinstjakten i skolan förvånar mig inte det minsta. De har all anledning att känna sig oroliga, för de har stora delar av svenska folket mot sig. Idag är det exakt fyra månader kvar till riksdagsvalet och då kan vi välja sida. Antingen väljer vi att fortsätta ett system där det fortfarande är möjligt för privata företag att göra vinst på skattemedel som borde gå till vår utbildning, eller så ser vi till att sätta stopp för vinstintresset. Pengar avsedda till utbildning ska också gå till utbildning. De ska inte hamna i några skatteparadis, försvinna i aktieutdelningar eller bli till vinster för riskkapitalbolag. Svårare än så borde det inte vara.

Jag har valt sida, och det har uppenbarligen Anders Hultin också gjort.

Jonas Sjöstedt besökte Ung Vänsters riksting

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt besökte under lördagen Ung Vänsters riksting som hålls i Herräng, norr om Stockholm. I sitt hälsningsanförande lyfte han bland annat det kommande EU-valet och vikten av ett starkt ungdomsförbund i valarbetet.

– Härom veckan fick jag ett mail av en kille som bor Umeå. Han skrev att han hade blivit erbjuden ett jobb på ett café, men att han inte skulle få någon lön. Han skulle få jobba gratis. Han förklarade då för caféägaren att i Sverige gäller kollektivavtal, att vi inte längre lever i 1800-talet. Att ungdomar faktiskt har rättigheter. Han gick också ut i media och berättade sin historia. Oseriösa arbetsgivare över hela Sverige fick sig nog en tankeställare. Och var kom han från, han kom från Ung Vänster förstås, sade Jonas Sjöstedt (V).

– Om några veckor är det EU-val. En seger i det valet är också det första steget till en ny regering i Sverige efter höstens riksdagsval. Och i det arbetet så behöver vi Ung Vänster, avslutade Jonas Sjöstedt (V).

För mer information
Tove Liljeholm, pressekreterare
08-654 31 00, 072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Sida 5 av 195« Första...34567...102030...Sista »