Tid för krafttag mot islamofobin

Idag presenterade Nätverket svenska muslimer i samarbete en rapport om muslimernas situation i Sverige. Den är ett alternativt svar på regeringens rapporter till FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering. Muslimers situation är nu så allvarlig att organisationen nu ser sig tvungen att vända sig till FN. Den alarmerande islamofobin har inte uppstått av en slump, utan är ett resultat av en politisk utveckling under det senaste decenniet där muslimer, med framförallt kriget mot terrorism som förevändning, konsekvent har misstänkliggjorts.

Igår skrev företrädare för organisationenAftonbladets debattsida:

Det verkliga hotet mot demokratin är inte ’radikaliserade muslimer’ utan snarare ojämlikhet där muslimer just nu är på den förlorande sidan. Svenska muslimer upptar i dag den roll i det svenska samhället som tidigare har hållits av grupper som judar, romer och resande med mycket tragiska resultat.”

Avsikten med att lyfta fram citatet ovan är inte att relativisera andra rasistiska uttryck än de islamofoba. Antisemitism och antiziganism fortsätter att vara allvarliga samhällsproblem, såväl i Sverige som i andra delar av världen. Men den som verkligen vill förstå vår tids rasism kan inte bortse från diskrimineringen och hatet mot muslimer. Det är i huvudsak kring islamofobin som extremhögern i Västeuropa har byggt sitt politiska projekt. Islamofobin är idag det farligaste uttrycket för rasism i Sverige. Det måste vänstern och den antirasistiska rörelsen dra slutsatser av.
Islamofobin är ingen abstrakt tankefigur. Den är något som drabbar människor konkret i vardagen. Den finns på arbetsmarknaden, där personer med arabisktklingande namn diskrimineras, och på en bostadsmarknad där segregationen breder ut sig. Den syns på gator och torg, som i Forserum där somalier systematiskt trakasserades och i Tomelilla där en kvinna med slöja och hennes sexåriga dotter fick ta emot glåpord och stenkastning. Hetsen och diskrimineringen som muslimer utsätts för i vardagen, legitimeras av en politisk utveckling där rasistiska krafter flyttar fram sina positioner.
Det nya millenniets första decennium präglades av det så kallade kriget mot terrorismen. Det var något som möjliggjorde att etablera en falsk bild, långt in i det politiska etablissemanget, av islam och muslimer som ett hot mot väst. Kriget mot terrorismen har legitimerat krig och ockupationer, men också en terrorlagstiftning som inte bara kränker grundläggande rättsprinciper utan som också leder till att islamofobin normaliseras.
Idag pratar världens ledare inte längre om kriget mot terrorismen, men terrorlagstiftningen finns kvar. I artikeln på Aftonbladets debattsida kan man läsa att av 26 kända frihetsberövanden i enlighet med den nya terrorlagstiftningen, har samtliga gripna varit muslimer. Bara två av de 26 fallen har lett till fällande domar. Nätverkets krav på en sanningskommission för att utreda effekterna av terrorlagstiftningen borde vara en självklarhet för alla som vill stå upp för rättssäkerheten.
På Aftonbladets debattsida kan man läsa att 40 procent av de muslimska samfunden har utsatts för attacker under de senaste åren. Det har handlat om skadegörelse, hot och misshandel av församlingens medlemmar. I en sådan situation måste varje antirasist kunna se att religionsfriheten i praktiken är begränsad för väldigt många människor. Därför är det idag en uppgift för vänstern att stå upp för alla människors rätt att utöva sin religion. Attacker mot religion och religiösa uttryck – särskilt mot islam och muslimer – används idag som ett verktyg för att sparka nedåt.
I en tid där islamofoba föreställningar blir ett allt mer accepterat inslag i samhällsdebatten, utgör kampen mot rasismen och hatet mot muslimer en ödesfråga. Rasistiska strömningar växer sig starkare i ett Europa där klasskillnaderna ökar, samhället dras isär och arbetarrörelsen inte förmår att utgöra ett alternativ. Vår utmaning är att vägra låta vare sig religionskritik, så kallad säkerhetspolitik eller abstrakta ursäkter om att skydda svenska värderingar bli en förevändning för rasism. Att vara antirasist handlar i första hand inte om att tycka eller tänka, det handlar om vad man gör och de faktiska konsekvenserna av det. För att bryta den rasistiska utvecklingen krävs en stark antirasistisk folkrörelse. Den har vi alla – du såväl som jag – ett ansvar för att bygga.


Stefan i moraltestet i P3

Idag var Stefan med i moraltestet i Chister på P3. Bland annat fick han svara på frågor om bistånd, sexköp och om att döda i krig.

Gå in och lyssna på klippet här.

Om Reva och jakten på papperslösa

Under den gångna veckan har polisens jakt på papperslösa i Stockholms tunnelbana diskuterats intensivt. Polisen använder biljettkontroller som en förevändning för att genomföra så kallade inre gränskontroller. Vid kontrollen jämförs den aktuella personens identitet med Schengenregistret, för att undersöka om han eller hon har rätt att befinna sig i Sverige. Polisens metoder har fått stark kritik eftersom risken för etnisk profilering är uppenbar. Alltså att de som väljs ut för identitetskontroll är de som har ett utländskt utseende. Ett agerande som inte är förenligt med lagen och som Justitieombudsmannen har kritiserat.
Reva-projektet handlar om att effektivisera polisens verkställighet. Fler personer ska snabbare skickas ut ur Sverige. Därför står Reva i direkt kontrast till en mänsklig flyktingpolitik. I Malmö, som var den första kommunen där Reva implementerades, ökade antalet tvångsavvisningar med 25 procent. Där avbröt polisen bland annat bröllop och grep ungdomar på väg hem från fotbollsträningen. Reva är ett steg mot en ytterligare brutaliserad flyktingpolitik, därför måste det rivas upp och papperslösa istället ges amnesti.
Idag har jag en kortare debattartikel i Expressen om den här frågan:

Vid varje kontroll finns det en uppenbar risk för etnisk diskriminering, där de som väljs ut blir dem som har ett utländskt utseende. Polisens förfaringssätt går därför att jämföra med rasprofilering och är helt oacceptabelt. Det måste bli ett slut på att polisen använder biljettkontroller i tunnelbanan som ett svepskäl för att genomföra inre gränskontroller.”

Hela artikeln kan läsas här.
På debattsidan Newsmill har jag en längre artikel, där jag också skriver om vårt krav på amnesti för papperslösa som befinner sig i Sverige:

För den som menar allvar med alla fina ord om en generös och human flyktingpolitik finns det bara en väg att gå. De som bor i Sverige och är papperslösa måste ges amnesti. Vi kan inte fortsätta bygga ett samhälle där människor stängs ute från grundläggande rättigheter och hela tiden tvingas leva med utvisningshot.”

Härkan man läsa artikeln i sin helhet.
Även andra har skrivit bra i frågan. Läs gärna till exempel ChristinaHöj Larsen (V), Ann-Margarethe Livh (V) och 161 kulturarbetaresupprop.


Nioårige Hinok är född i Sverige – saknar anknytning

Idag rapporterar DN om nioåriga Hinok som ska utvisas till Etiopien där han aldrig satt sin fot. Hinok är född i Sverige och bor med sin familj i en liten by utanför Sundsvall. Också bröderna Yonas som är ett och ett halvt och Josef som är sex år ska utvisas tillsammans med föräldrarna.

Familjen Zakir utgör en liten del av den skara som är registrerade hos polisen och som ska utvisas med tvång. Tillsammans med de människor som lever gömda i Sverige drabbas de av allt brutalare metoder. Regeringens ambition är nämligen att tvångsutvisa betydligt fler människor än tidigare och man har gett både Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården i uppdrag att att höja tempot. Som ett resultat har polisen börjat jaga papperslösa i kollektivtrafiken, dykt upp vid bröllop och vid tortyrrehabilitering.

På Hinoks skola samlar man namn mot utvisningen. Klasskompisarna kan inte förstå varför deras kompis plötsligt ska skickas iväg. Men migrationsverket gör en annan bedömning. De anser inte att Hinok och hans bröder har tillräckligt stark anknytning till Sverige och att det är föräldrarna som står ansvariga för om barnen nu har fått vänner och sammanhang där de känner sig hemma.

Utvisningen av Hinok och hans familj är ett typexempel på Sveriges omänskliga flyktingpolitik. Trots att barnen är födda och uppväxta här menar myndigheterna att de saknar anknytning och att de därför ska utvisas till ett land där de aldrig någonsin varit. FN:s barnrättskommitté har tidigare kritiserat Sverige för att man inte ser till barnets bästa när det gäller asylprocessen. För Hinok blir den kritiken en svidande verklighet.

Det är ett vansinne utan jämförelse. Eller som Emil Berggren, vän till familjen och pappa till en av Hinoks klasskamrater uttrycker det i en intervju med DN:

– Jag var helt övertygad om att min son missuppfattat situationen. Annars är jag inte engagerad i flyktingfrågor. Men jag var helt övertygad om att barn som levt så länge i Sverige inte utvisas. Det är så orimligt att jag rodnar av skam.

Carl Bildt och konsten att undvika viktiga frågor

I förmiddags var det utrikespolitisk debatt i riksdagen. En tillställning som ärligt talat inte var jättespännande. Det var knappast några nya ambitioner eller mål som kom upp på tapeten. Tvärt om. Det mest nyskapande Carl Bild nämnde var att innan årets slut ska alla ambassader ha ett konto på Facebook och ett på Twitter.

Mycket fina ord och en hel del floskler hinner passera under en riksdagsdebatt. Samtidigt var kanske det mest talande just det man från regeringes och Carl Bildts håll valde att inte tala om. För är det någonting vår svenska utrikesminister har gjort sig känd för så är det förmågan att undvika att svara på besvärliga frågor. Eller rättare sagt, förmågan att prata om vad som helst utan att få någonting sagt. Här följer en kort lista över ministerns favoritämnen att inte prata om i en utrikespolitisk debatt.

Topp fem ämnen att undvika för en svensk borgerlig utrikesminister:

1. Sveriges stöd till diktaturer
Genom handel och exportkrediter har Sverige gett sitt direkta stöd till länder som Iran, Syrien och Saudiarabien, länder som fängslar oppositionella och förföljer sin egen befolkning. På uppdrag av Vänsterpartiet har Riksdagens Utredningstjänst undersökt det svenska statliga stödet till investeringar och handel med diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern. Det handlar om miljardtals kronor från den statliga myndigheten Exportkreditnämnden. Pengar som både legitimerar och finansierar totalitära regimer. (Läs gärna mer om det i Hans Lindes debattartikel i GP idag.)

2. Vapenexporten
Inte heller vapenexporten är något favoritämne hos utrikesministern. Sverige ligger i topp tio bland de länder i världen som exporterar allra mest vapen, faktiskt allra mest om man räknar utifrån befolkningsmängd. Många gånger exporterar vi till precis samma länder som gjort sig kända för att konsekvent bryta mot folkrätt och mänskliga rättigheter, trots att det strider mot våra egna regler. Men likt vatten på en gås har Carl Bild lyckats skaka av sig frågorna kring vapenexporten, på samma sätt som han tidigare meddelat att han har svårt att se skandalen i Sveriges vapenaffär med Saudiarabien.

3. Den orättvisa världsordningen
Ständigt dör människor runt om i världen på grund av svält och sjukdomar. Tusentals kvinnor avlider varje vecka i sviterna av en förlossning för att det saknas tillräcklig kunskap och rätt hjälpmedel. Fattigdomen och hungern biter sig kvar på jorden, varje dag och varje minut. Alldeles i onödan. För mänskligheten har aldrig varit rikare. Vänsterpartiets Hans Linde sa det mycket bra i debatten – den politik som förs är en politik för välbärgade snarare än hungriga och fattiga. Så länge det finns de som tjänar på en ojämlik världsordning så kommer den att bibehållas. Men den här regeringen har visat ett tydligt ointresse för att på allvar göra någonting åt det lidande miljontals människor lever i.

4. Klimatet
Trots att klimathotet är en av vår tids ödesfrågor så ägnas det inte särskilt mycket utrymme i regeringens utrikespolitiska deklaration. Man nämner att man vill skydda arktiska områden mot oljeutsläpp, en ambition som ska läsas i ljuset av att man trots allt ställer sig positiva till borrningen i stort. Och trots fina ord om bistånd och humanitär hjälp i deklarationen ska man minnas att i verkligheten minskar biståndet drastiskt. Fler saker ska nu inkluderas i det som tidigare handlade om biståndspengar och inte minst har Sveriges klimatbistånd till fattigare länder minskat. Enligt Riksdagens Utredningstjänst rör det sig om flera hundra miljontals kronor. I en tid när klimathotet är mer konkret än någonsin och människor flyr från extrem torka, stormar och översvämningar krävs ett ansvarstagande från världens rika länder. Det är trots allt vi i Nord som i mångt och mycket står skyldiga inför klimatförändringarna.

5. Försvaret 
Slutligen nämner man gärna säkerhetspolitiken, men undviker i samma andetag att prata om den svenska försvarsförmågan. När ÖB Sverker Göranson i en intervju med SvD menade att det svenska försvaret bara klarar av att hålla gränserna i en veckas tid blev det rabalder på ledarsidorna. De senaste åren har försvaret genomgått en enorm omorganisering och man står inför ett antal inte helt obetydliga problem som rör personalförsörjning, materialkostnader och skenande utgifter. Alliansregeringen har inte kunnat enas om hur man ska hantera problemen och det blev inte bättre när statsminister Fredrik Reinfeldt gick ut och benämnde det svenska försvaret som ett särintresse. Det är inte kul att prata om frågor man inte har några svar på och på så vis är det förståeligt att man från regeringens sida hellre lägger locket på.

Någonting hoppfullt med debatten var ändå Socialdemokraternas Urban Ahlins krav på en märkning av israeliska varor från ockuperat område. En märkning både Storbritannien och Danmark redan infört. Det är ett klokt steg i rätt riktning. Så länge Israel fortsätter sin ockupation av Palestina så måste omvärlden sätta press. 



Kvinnor som vägrar låta sig tystas

I kvällens Uppdrag Granskning uppmärksammas det enorma hat som möter kvinnor i offentligheten. Kvinnor som har mage att uttrycka en åsikt, eller som helt enkelt tar plats. 

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om det kokande kvinnohatet. Läs det gärna. 


Det här inlägget vill jag nämligen ägna åt att tacka alla de kvinnor som vägrar låta sig tystas. Ni journalister, bloggare, sjuksyrror, lärare, systrar, mammor, kompisar, bekanta som vägrar hålla käften trots motstånd från reaktionära krafter, på internet eller runt fikabordet.


Att möta våldtäktsmail i inkorgen eller få hem dödshot i brevlådan är olustigt. Det är klart man blir rädd och det måste man få vara. (Det är när våldet och hoten normaliseras till vardagsmat som det blir otäckt på en helt ny nivå.) Men med rädslan kommer också ilskan. Ilskan över att kvinnor genom alla tider har skrämts till tystnad och underordning. De här männen är inte annorlunda. 


Det kanske är en klen tröst, men någonstans är allt det här ändå ett kvitto på sprängkraften i feminismen. Att det fortfarande provocerar att ta plats och uttrycka sig som kvinna. Det om någonsin bevisar att behovet av kamp är lika stort nu som någonsin. 


Tack för ert mod. Tack för er envishet. Tack för att ni trots förlöjligande, trakasserier och dödshot fortsätter kämpa för rätten till att ta plats. Vi är många som tillsammans kämpar för en rättvis världsordning. Och det systerskapet ger styrka.


Syskon ska inte skiljas från varandra

Idag rapporterar SVT om ännu ett exempel på Sveriges omänskliga flyktingpolitik. Tre syskon kommer att skiljas från varandra, när två av barnen tillsammans med sin mamma utvisas från Sverige till Serbien. Här har barnen sedan tre år varit omhändertagna av de sociala myndigheterna under lagen om vård av unga (LVU). Mamman har inte ansetts klara av att ta hand om barnen. Den äldsta flickan har flera funktionsnedsättningar och behöver hjälp med de mest grundläggande sakerna i livet.
Det är så här Sveriges flyktingpolitik ser ut. Syskon som skiljs från varandra, familjer som splittras. En verklighet i djup kontrast till den falska bild av en generös flyktingpolitik som ofta sprids i debatten. Regelbundet rapporterar media om fall där personer, som har uppenbara skäl till att få stanna i Sverige, ändå ska skickas ut ur landet. Den strida strömmen av rapporter får inte göra att man blir avtrubbad. Bakom varje nyhetsinslag, löpsedel och tidningsartikel finns det människor, för vilka den svenska flyktingpolitiken innebär liv eller död. Det handlar inte om enstaka personer som far illa, utan om en asylpolitik som måste förändras i grunden.
Barnkonventionen måste bli svensk lagoch LVU kan inte fortsätta vara underordnad utlänningslagen. För Migrationsverket spelar det idag ingen roll om barn är omhändertagna, de kan ändå utvisas tillsammans med sina föräldrar. Utlänningslagen går alltid före när den krockar med LVU. Det är inte rimligt. Om föräldrar har ansetts inte kunna ta hand om sina barn i Sverige, finns det ingen anledning att automatiskt tro att det skulle fungera bättre i ett annat land. De sociala myndigheterna måste vara de som avgör om ett omhändertaget barn kan leva med sina föräldrar.
Sverige ska inte skilja syskon från varandra. Vi ska inte utvisa barn med funktionsnedsättningar till situationer, där det är osäkert om de kan få den omsorg de behöver. I den svenska flyktingpolitiken ska medmänskligheten stå i centrum. Här ska var och en som är i behov av en fristad också kunna få det.

Sluta sparka nedåt Janne Josefsson

Hej Janne!

Du påstår att barnfattigdomen är hittepå. Eller att det åtminstone är en kraftig överdrift om hur det är att leva som fattig i Sverige. I gårdagens Uppdrag Granskning menade du att barnrättsorganisationerna skarvar och luras så det står härliga till.

Självklart är det inte samma sak att vara fattig i Sverige som det är att vara fattig i Lima eller i Mosambique. Det har heller ingen påstått. Rädda Barnen är noga med hur de presenterar sina siffror och pekar på att det handlar om en relativ fattigdom.

Men fattigdom är det. För hur ska man annars beskriva situationen för alla de människor som tvingas göra sig mindre än vad de är på grund av brist på pengar. Barn som aldrig kan gå på födelsekalas (för då måste man ju ha med sig en present), som aldrig önskar sig någonting i julklapp (för att inte vara till last) och som inte kan börja i varken fotbollsklubben eller scouterna (medlemsavgift, lägeravgift, utrustning), eller de barn som bävar för jullovet (ingen skollunch). Idag lever 242 000 barn (oräknat alla de barn som lever som papperslösa) i Sverige i ekonomisk utsatthet – barnfattigdom. Det går inte att ignorera.

Att vara fattig är något av det skämmigaste man kan vara. Barn som har det tufft hemma är experter på att dölja och bortförklara alla möjliga situationer. Ändå finns det de som berättar om sin vardag och sin uppväxt på marginalen. Och många vittnar om att behoven har förändrats. Tidigare kanske man bad om lite extra pengar till julklappar eller skolutflykter, nu handlar det om elräkningen eller om mat. SVT rapporterade i december om barn som tvingas svälta på skolloven. Att inte ta de berättelserna på allvar är förmätet.

Samtidigt slår ni på Uppdrag Granskning helt från er kritiken. Utan att alls problematisera ert budskap skapar ni en debatt som lägger all skuld på familjer med försörjningsstöd eller väldigt låg inkomst. Inte på Socialtjänsten eller den politiska elit som är ansvarig, utan på de barn som får ta smällen för ett samhälle där klyftorna ökar.

Har du funderat på vad som händer när journalister väljer att granska de som är utsatta istället för att granska makten? När ni struntar i vad regeringens skattesänkningar inneburit för alla de människor som inte har råd att köpa sig en privat sjukförsäkring? Eller hur de över en halv miljon svenskar som har lämnat a-kassan på grund av Alliansens avgiftshöjning drabbas? Eller hur elever får ta smällen när nedskärningar i skolan får finansiera riskkapitalbolag och läx-rut?

Det är inte utan att man undrar vad som ligger bakom din drivkraft att sparka nedåt.

Lästips till dig:
Alla fattiga barn går inte i trasiga skor
Rädda Barnen kommenterar Uppdrag Granskning
Fattigskolan

Välkommen till Stockholm (om ett decennium typ)

Funderar du på att flytta till Stockholm? Eller är du redan stockholmare och börjar bli sugen på att flytta hemifrån? Ingen brådska, ställ dig i kön och återkom om en sisådär sju, åtta år.

Idag skriver SvD om de rekordlånga bostadsköerna. Förra året stod nästan 400 000 människor i kö hos  Stockholms stads bostadsförmedling. Och det är inte bara i innerstan som man får vänta på en lägenhet. Vill du till exempel bo i förorten Bredäng så får du vänta nästan åtta år. Har du bråttom kan du istället satsa på Farsta som bara har sex års väntetid, eller Tensta som har dryga fem. Är det riktigt akut så rekomenderas istället Handen – den stadsdel som har länets kortaste kö med bara 2,3 år.

De bisarra bostadsköerna är resultatet av att makthavare konsekvent har struntat i att bygga, (annat än eventuellt svindyra bostadsrätter). Naturligtvis får detta ickebyggande konsekvenser. 400 000 människor i bostadskö bara i Stockholm är inte en slump. Det är resultatet av en politik som inte bryr sig om folk har nånstans att bo eller inte. Bostadsbristen blir upp till var och en att lösa efter bästa förmåga.

Alliansregeringens bostadsplan går ut på att bygga så lite som möjligt till så höga priser det bara går. Sen hoppas man på flyttkedjor och osäkra andrahandsboenden. Det är uppenbart att den strategin inte fungerar.

Vila i frid

Första gången jag träffade Lars Werner var för nästan exakt tio år sedan. Våren 2003 fyllde Ung Vänster 100 år. Till vår jubileumskongress i Uppsala var personer som genom åren har betytt mycket för den svenska vänstern inbjudna. CH Hermansson invigde förbundets nya (och nuvarande) fana och under kongressfesten höll Lars Werner tal. Han pratade om förbundets betydelse för Vänsterpartiet. Jag minns inte så mycket från talet, men det viktigaste sitter ännu kvar: känslan av att vara en liten del av en större rörelse. Att vara med i ett förbund som genom historien har betytt mycket för Sverige, och som fortsätter att spela en viktig roll både för samhällsutvecklingen och för vänstern.
Lars Werner gick med i dåvarande SKP under 1950-talet. I sammanlagt nästan 30 år representerade han partiet i riksdagen. Under 18 år, från 1975 till 1993, var han partiordförande för det som senare kom att heta Vänsterpartiet. Men Lars Werner var inte bara aktiv i arbetarrörelsens politiska gren, med sin bakgrund som murare var han också fackligt aktiv.
Hur tackar man någon för ett helt liv i arbetarrörelsens tjänst? Hur sätter man ord på en sådan insats? Är det ens möjligt? Det finns i vart fall inget annat sätt att göra det på, än att framhålla de insatser som Lars Werner gjorde för vänstern i Sverige.
Lars Werner var partiordföranden som fortsatte förnyelsen av partiet till ett modernt vänsterparti. Men det konstaterandet ger inte en helt rättvisande bild. Werner var också en av de drivande bakom förnyelsen. Tillsammans med många andra kamrater författade han ett kritiskt brev till den dåvarande partiledningen, i vilket man väckte kraven på förnyelse. Partiet skulle bli en självständig kraft, både i förhållande till andra kommunistiska partier men också i relation till den svenska socialdemokratin. En utveckling av partiet som sedan blev verklighet. Under 1950-talet var vårt parti hårt ansatt och visade tecken till att förstelna. Utan förnyelsen av Vänsterpartiet hade vår möjlighet att fortsätta spela en viktig roll för arbetarrörelsen varit liten.
Lars Werner var muraren som blev partiordförande. Med en tydlig klasskompass, förankringen i arbetarrörelsen och med sitt jordnära sätt blev han en av Vänsterpartiets mest populära företrädare någonsin. Precis som många har konstaterat idag, är det ingen partiledare, för något parti, som har varit ett större dragplåster. Lars Werner gick hem i stugorna och gjorde avtryck i större kretsar än vad partiet självmant lyckades åstadkomma.
Sista gången jag träffade Lars Werner var i samband med att partiet gratulerade CH Hermansson på hans 95-årsdag. Idag är det många som har berättat om Werners lite bullriga humor, en humor som alltid präglades av självdistans. Den har jag också upplevt. Under hösten 2011 arbetade Ung Vänsters bokförlag Nixon med att ge ut Hans Arvidssons bok om Syninge kursgård. I det projektet var också Lars Werner inblandad. När vi skulle ha möte och kom in i förbundscentralens mötesrum, som tidigare var partikansliets, utbrast Werner skrattande: ”Här inne har det aldrig fattats något bra beslut.” Det var givetvis inte sant. Många av de bra och viktiga beslut som har fattats i det rummet, var han dessutom själv delaktig i.
Lars Werner blev 77 år och lämnar ett stort tomrum efter sig hos många. Den svenska vänstern har förlorat en av sina stora. Från Ung Vänsters sida lovar vi fortsätta kampen för socialism och människovärde. Idag går våra tanker till Lars Werners familj och anhöriga. Vila i frid.

Sida 10 av 193« Första...89101112...203040...Sista »