Upp och jobba med er!

”Vi har minskat utanförskapet”

Vem känner inte igen Reinfeldts mantra? Upprepar man saker tillräckligt ofta så blir det en allmän sanning, men för den sakens skull såklart inte sant. Reinfeldt och hans regeringskompisar pratar outtröttligt om hur de minskat utanförskapet och fått fler svenskar i arbete.

I verkligheten är det många av de som jobbade deltid när de var i sjukförsäkringen som blivit överflyttade till kategorin ”i arbete” efter att de blivit av med sin ersättning. De jobbar inte mer än tidigare, utan är bara mycket fattigare. För oss är de människor som råkat illa ut för att de blivit sjuka och inte passar in i högerns Sverige. För regeringen är de en positiv ökning i statistiken. Ännu fler under rätt kategori.

Reinfeldt verkar fortfarande, trots all kritik, tro att folk blir friska bara för att man säger åt dem att vara det.

Gubbmaffian styr och ställer

Idag pratar jag om kvotering i P3 Nyhetsguiden. Anledningen är  ett förslag på EU-nivå om att statliga och större privata företag måste ha minst 40 procent av ”varje kön” i styrelsen.

Jag kommer med högsta sannolikhet aldrig sitta i en endaste bolagsstyrelse och kan för egen del tycka att rätt till heltid, lika lön för lika arbete och en kvoterad föräldraförsäkring är betydligt viktigare jämställdhetsreformer. Men visst är det något sjukt när 76 procent av bolagsstyrelserna och 97 procent av styrelseordförandena är män? Det är ett tydligt symptom på den könsmaktsordning som premierar män på samhällets alla områden.

Vill man ha ett jämställt samhälle måste kvinnor få makt på mäns bekostnad. Det är uppenbart att det inte kommer att ske av sig själv så länge det är en merit att kunna pissa stående. För män väljer män och gubbmaffian kommer inte att lämna ifrån sig den makten frivilligt. Kvotering är naturligtvis inget självändamål, men det är ett bra verktyg för att bryta den snedrekrytering och den maktordning som finns. 

(Sen är det ju knappast EU som ska lägga sig i den nationella jämställdhetspolitiken. Det är inte rimligt att ett överstatligt och byråkratiskt organ som EU ska bestämma över svensk politik och därför blir förslaget i sig dåligt.)

Vill man lyssna är det nån gång mellan 13 och 14.

Estelle är snart framme!

Imorgon beräknas Ship to Gaza och segelfartyget Estelle komma fram till Gaza. Med sig har man leksaker, böcker och cement. Allt för att bryta israels människorättsvidriga blockad.

FN har rapporterat att Gaza är obeboeligt om bara åtta år om ingenting drastiskt förändras. Man lider brist på vatten, mediciner och byggmaterial, arbetslösheten är skyhög och och tre fjärdedelar av befolkningen är beroende av internationellt bistånd.

Blockaden måste brytas! 

Följ Estelle på Twitter på @shiptogazaSE

Som man frågar får man svar

Jag vaknade i morse till nyheten om att Sverigedemokraterna var tredje största parti i Aftonbladets/United Minds opinionsundersökning. Enskilda undersökningar ska man inte dra för stora växlar på. Det har jag fått lära mig. En opinionsundersökning utgör ingen trend. Men likväl kan den vara ett tecken i tiden. Och dagens undersökning borde bli en larmsignal. Som man frågar får man svar, brukar man säga. Hur samhällsdebatten förs påverkar människors syn på verkligheten.


Igår skrev Fredrik Pettersson en ledare i tidningen Folket. Den borde alla läsa, gör det också idag. Sverigedemokraterna skulle inte ges en millimeter, konstaterar han. Men trots unisona avståndstaganden, fortsätter Sverigedemokraterna att påverka debatten. Deras problembeskrivning förankras och deras världsbild bekräftas, skriver Pettersson.
Precis de tendenserna finns i debatten. Låt mig ge två exempel: Statsministern beskyllde invandrare för massarbetslösheten, för den hade ju i vart fall inget med ”etniska svenskar mitt i livet” att göra. I Agendas partiledardebatt vad det dags igen, där hänvisade Reinfeldt de sjunkande skolresultaten till ensamkommande flyktingbarn. Som man frågar får man svar.
Statsministern sår falska konfliktlinjer för att försöka dölja de verkliga. Massarbetslöshet och försämrade skolresultat har inget med invandring och integration att göra. De är ett resultat av högerpolitik som sätter skattesänkningar och vinstintressen framför jobb och välfärd. Orsakerna är desamma som till varför miljonerna rullar ned i direktörsfickorna och champagnen vaskas på Stureplans inneställen.
Om frågan ställs som i Agendas partiledardebatt, ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, borde det inte förvåna någon om fler svarar ”mindre” när invandringen sägs ligga bakom samhällsproblem efter samhällsproblem. Som man frågar får man svar, som bekant.
När samhällsdebatten blir för likriktad och politiken reduceras till en tävling kring tomma begrepp – vem som är mest ansvarsfull och vem som har mest förtroende – öppnas spelplanen upp för andra förklaringsmodeller. De kan rasistiska krafter utnyttja för att flytta fram sina positioner. Därför måste den politiska debatten istället tillåtas handla om olikapolitiska alternativ som står mot varandra. Samhällsdebatten ska handla om ekonomisk politik, fördelning, jämlikhet och välfärd. Kort och gott, när konfliktlinjen går mellan höger och vinster blir rasisternas svar irrelevanta.
Som man frågar får man svar. Ge mig därför ett rakt svar på varför regeringen kommer undan med att snacka om arbetslinjen, när det faktiskt råder massarbetslöshet. Tala om för mig hur mycket ökade klasskillnader Sverige tål. Jag kräver besked om hur vi bygger ett samhälle som håller ihop, där det inte finns någon möjlighet att sparka nedåt. Vänstern måste se till att frågorna ställs annorlunda. Det är kanske vårt viktigaste bidrag till den antirasistiska kampen.


Krig är fred och EU får Nobels fredspris

Alldeles nyss tillkännagavs vem som ska få Nobels fredspris 2012. Och vinnare var… trumvirvel… Europeiska Unionen!

Unionen får fredspriset med motiveringen: ”eftersom Europa är krisdrabbat och behöver ledarskap uppmuntring”.

Detta är alltså samma union som med det nya Lissabonfördraget förbinder alla medlemsländer till upprustning och som skrotar allt vad alliansfrihet heter. Om en annat stat känner sig hotad är de andra staterna ”skyldiga att ge den stöd och bistånd med alla till buds stående medel”. Inom femton dagar ska man kunna finnas på plats med millitära styrkor.

Med Lissabonfördraget görs det också klart att medlemsländerna förbinder sig att ställa civila och militära resurser till unionens förfogande för militärt agerande runt om i världen. European Rapid Reaction Force, ERRF, är en EU-ledd transnationell militär styrka med ambitionen att kunna sända 60.000 militärer till ett krisområde inom 60 dagar och stanna ett år. För att inte nämna ett tight samarbete med Nato.

2009 gick fredspriset till Obama, för att man hoppades på att han skulle ta till sig prisets grundidé och tagga ner de militära ambitionerna. I år går priset till EU för att man behöver ledarskap och uppmuntring. Jag kan ha missförstått någonting, men handlade inte fredspriset om att skapa fred och stabilitet? Typ? Inte om att krigshetsa, bygga murar mot yttervärlden och skapa rättsosäkra terrorlagstiftningar?

Fredspriset har fullständigt spelat ut sin roll. Som svensk medborgare och därmed (visserligen ofrivillig) medlem i unionen avsäger jag min del i priset. Tack, men nej tack!

Kurragömma på Forsmark

Trots rigorösa säkerhetsföreskrifter och tonvis med lagar och regler har Greenpeaceaktivister lyckats ta sig in på kärnkraftverken Ringhals och Forsmark. Och trots polishelikoptrar och säkerhetsvakter finns det fortfarande aktivister på plats innanför säkerhetszonen – ett dygn efter att aktionen påbörjades.

Miljöminister Lena Ek är bekymrad och har begärt ett krismöte med de inblandande. Samtidigt sitter hon med i en regering som har öppnat upp för utbyggd kärnkraft.

Att ett gäng aktivister utrustade med stegar lyckas ta sig in på ett av de mest skyddade områdena på svensk mark och gömma sig under en presenning i mer än 24 timmar är inte så lite genant för kärnkraftsförespråkarna. Det är faktiskt inte så mycket alls som talar till deras fördel så här nu när stora nationer som Japan och Tyskland har beslutat sig för att ställa om till förnyelsebar energi. Uranet sinar och fortfarande är det ingen som vet hur vi ska hantera soporna.

Aktivisterna på Ringhals och i Forsmark har satt fingret på någonting viktigt – there is no such thing as safe nuclear power. Om inte kurragömman med Greenpeace är bevis nog så borde i alla fall Fukushima vara det.

Svensk asylpolitik är en skam

De syns i media lite då och då, nu på senaste tiden rätt ofta faktiskt. Ali, Haddile, Hiyab och Deymond som riskerar utvisning från Sverige. Tillsammans med Ganna och alla de andra så bildar de ett tydligt bevis för Sveriges inhumana asylpolitik.

Det är människor som flyr krig och förföljelse eller som bara vill få tillbringa sin ålderdom tillsammans med familjen. Människor som kommit hit med hopp om ett bättre liv och en drägligare tillvaro. En del får chansen, men för många andra innebär ankomsten till Sverige detsamma som att tvingas in i en papperslös tillvaro, gömd undan myndigheterna. Andra tas i förvar och hotas med utvisning. Allt för många deporteras mot sin vilja tillbaka till allt vad de flytt ifrån.

Det bästa som kan hända i det läget är att Aftonbladet gör en intervju och att Twittermaffian hakar på. Det är bra när de gör det. Men är det verkligen kvällstidningarna och sociala medier som ska vara de som avgör om Ali, Haddile och Ganna får stanna i Sverige? Vad händer med alla dem vars fall aldrig blir en medial historia?

Svensk asylpolitik har blivit ett lotto. Skillnaden är att vi inte spelar med pengar som insats, utan med människoliv. I bästa fall blir Migrationsverket darriga och skjuter upp utvisningen eller kanske till och med omprövar beslutet. Allt för ofta skyller ansvariga politiker ifrån sig med byråkratin som ursäkt. ”Vi skulle gärna låta Ganna stanna, men det gååår ju liksom inte. Det är fel på lagen”, ekade rösterna från etablissemanget. När det sen blev dags att rösta om en lagändring i socialutskottet var det bara Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som var beredda att hålla sitt löfte. De andra röstade mot.

Svensk asylpolitik är i grunden inhuman och omänsklig. Vare dag skickas flyktingar och asylsökande tillbaka till förföljelse, tortyr och förtryck. Men det som är riktigt osmakligt är hur politiker och andra ansvariga använder debatten för att samla pluspoäng på medmänsklighetskontot, men som direkt när kvällstidningarnas reportrar gått hem spatserar rätt in i riksdagen och röstar för en fortsatt brutal asylpolitik. För det bör ni skämmas!

Budgetdebatt utan verklighetsförankring

Idag presenterade finansminister Anders Borg regeringens höstbudget. Dagen har präglats av diskussioner om reformutrymme, stimulanser, åtstramningar och överskottsmål. Förändringar har radats upp, debatterats, såväl från riksdagens talarstol som bland tv-soffornas kommentatorer. Missförstå mig inte, det är många gånger diskussioner som är viktiga och intressanta, men ibland riskerar det tekniska att lägga sig som en slöja över det verkligt viktiga.
Den ekonomiska politiken är inte vetenskap. Precis som all annan politik – många gånger kanske till och med ännu tydligare – bygger den på olika samhällsintressen som står mot varandra. Avpolitiseringen av vår samtid kan inte dölja det faktum att politik handlar om motsättningar. När den ekonomisk-politiska debatten reduceras till en tävling om att signalera förtroende, osynliggörs den verklighet människor möter i vardagen.
Färdriktningen i vilken vårt samhälle utvecklas döljs bakom resonemang om Europas starkaste statsfinanser. Det må så vara. Men starka statsfinanser förändrar inte det faktum att Sverige håller på att trasas sönder, delas upp och dras isär. Ojämlikheten blir inte mindre för att statsministern nämner sammanhållning ett par gånger i regeringsförklaringen. Klasskillnaderna har ökat under lång tid i Sverige och under den borgerliga regeringen har ökade orättvisor blivit ett normaltillstånd. Enligt OECD tillhör Sverige de länder i världen, där inkomstskillnaderna ökar snabbast. Under den förra mandatperioden ökade den rikaste tiondelen sin årliga disponibla inkomst med 56 000 kronor, samtidigt fick den fattigaste tiondelen sjunkande inkomster.
Massarbetslösheten har sedan 90-talskrisen kopplat greppet om oss. Den höger som för såväl sex år som för två år sedan vann val på att prata om arbetslinjen, har i praktisk handling levererat en ökad arbetslöshet. De hundratusentals arbetslösa möter en a-kassa som har slutat vara en generell försäkring. Bara en tredjedel av alla arbetslösa får ersättning från a-kassan och enbart några få procent får ut 80 procent av den tidigare lönen. Så har den svenska modellen effektivt monterats ned under den borgerliga regeringens tid vid makten.
I våras presenterade Sveriges Kvinnolobbyen rapport (Duktiga flickor kostar inte) som granskade regeringens förra höstbudget ur ett jämställdhetsperspektiv med fokus på ungdomar. På område efter område gynnades unga män på unga kvinnors bekostnad. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat med drygt 17 000 kronor om året sedan regeringsskiftet. Några feministiska ambitioner what so ever lyser med sin frånvaro i regeringspolitiken.
Det är så här samhällsutvecklingen ser ut. Klasskillnaderna ökar, massarbetslösheten biter sig fast och jämställdheten mellan män och kvinnor är satt på undantag. För arbetarrörelsen i sin helhet är det ett fattigdomstecken att Socialdemokraternas främsta invändning mot regeringens höstbudget var att den kanske (!) inte lever upp till överskottsmålet. En ekonomisk-politisk debatt som handlar mer om finanspolitiska ramverk och mindre om den verklighet människor lever i kommer aldrig att bli relevant. Arbetarrörelsen har inte med råd att lämna walk-over i den ekonomisk-politiska debatten.


Hemma igen

Igår kväll lämnade jag Ship to Gazas båt Estelle för att resa hem till Sverige. Tiden ombord var fantastisk och det kändes vemodigt att lämna besättningen för att åka till flygplatsen. Från veckan som gick tar jag med mig minnen för livet och känslan av att vara en liten del av något väldigt viktigt.
I söndags, när vi anlände till Barcelona,fick vi ett storslaget mottagande på kajen. Hundratals människor, däribland den palestinska ambassadören hälsade fartyget välkommen. Det gjorde också borgmästaren i Santa Adria de Besos, förstaden till Barcelona där Estelle låg, som bjöd in oss till stadshuset. Lokala aktivister hade arrangerat ett digert program, med bland annat en stödkonsert där den världsberömde artisten Mano Chao gästspelade. Igår besökte han också Estelle, och här kan man se hans hälsning till Ship to Gaza.
Det som gör Ship to Gaza så betydelsefullt är att man inte bara pratar om solidaritet, utan också står för en solidaritet i praktiken där man går från ord till handling. Jag är tacksam över möjligheten att få vara en del av denna solidaritetshandling. Även för den som inte har möjlighet att resa med Estelle, går det att vara med och göra skillnad. Bli medlem i Ship to Gaza, eller donera en slant till projektet.
Idag lämnar Estelle hamnen i Barcelona och därefter fortsätter resan till ön Korsika, utanför den franska sydkusten. Med på båten finns bland andra Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. Lycka till på den återstående färden, Estelle. Jag finns med er i tanken när ni bryter blockaden.



Sjöstedt och Lindborg om varför de seglar mot Gaza

Idag skriver Jonas Sjöstedt och Stefan Lindborg på Aftonbladet Debatt om varför de seglar med båten Estelle och Ship to Gaza.

”Det råder brist på mediciner, rent vatten och byggnadsmaterial. I augusti presenterades FN:s mest omfattande rapport någonsin kring situationen i Gaza. Rapporten konstaterar att Gaza inte kommer att vara beboeligt år 2020 om inte omedelbara åtgärder sker. Det illustrerar tydligt hur allvarlig den humanitära nödsituationen är.”

Läs hela artikeln här.

Sida 14 av 195« Första...1213141516...203040...Sista »