Information till er därhemma om hur saker och ting fungerar här i storstan

Nu när man gått och blivit stockholmare, så får man ju se till att engagera sig i de lokala frågorna och problemen här – särskilt eftersom problemen här, orsakade av lokalt alliansstyre, inte sällan sprids som dynga ut över resten av landet senare.

Så, här kommer alltså dagens Stockholmsdynga:

Här i Stockholm har moderaterna i landstinget drivit igenom det så kallade Vårdval Stockholm. Det är en sinnrik politisk konstruktion, som säljs in med retorik om vaaalfrihet, och består i att man som boende i denna stad, själv kan välja vilken vårdcentral man vill gå till om man blivit sjuk. Nu kanske någon tänker ”men vad spelar det för roll vilken vårdcentral man går till? Man vill väl helt enkelt ha en i närheten, som är av bra kvalitet?”. Det är en rimlig invändning, men nåväl, sådana har nu inte tagits i beaktan här. Istället har moderaterna tänkt ”marknadsprincip, marknadsprincip” och skapat ett system som fungerar på så vis att man alltså kan välja vårdcentral – om jag bor i Tensta och får influensa, kan jag alltså vara lite crazy och åka en timma till vårdcentralen i Alby istället för att gå till den som ligger runt hörnet – och den vårdcentral jag väljer, får därefter en summa pengar från landstinget. Man har också infört fri etableringsrätt för vårdinrättningar och tagit bort det extra stödet till vårdcentraler som ligger i socialt utsatta områden.

Utbud och efterfrågan, alltså. Den vårdinrättning som vi som patienter väljer att gå till, är den som får pengar. De som väljs bort får mindre pengar. Ni börjar ana vartåt detta lutar va? Ja, just det – så är tanken att denna konkurrens ska leda till högre kvalitet, eftersom vårdinrättningarna måste göra sig attraktiva på marknaden. Ja, jag vet, det är sååå nittiotal!

Som vanligt, har även detta marknadsexperiment lett till det som brukar hända på marknader – det är de med mest cash som vinner. I de rika stadsdelarna ploppar klinikerna upp som svampar under en fuktig septembermånad, medan man i de fattigare stadsdelarna – där folk inte har samma köpkraft och dit folk från de rikare områdena av olika anledningar inte vallfärdar för att få vare sig läkarvård eller något annat – får se sin vårdcentral skära ner.

I den borgerliga retoriken är det här, liksom alla marknadsanpassningar av välfärden, ett effektivt system. Ett som fördelar resurser utifrån den enskildes val och därmed via marknadens osynliga hjälpande hand fördelar dem på rätt sätt. Men borgarna har missuppfattat någonting väldigt grundläggande, nämligen att efterfrågan inte är synonymt med behov. Efterfrågan handlar nämligen om att ha resurser för att kunna skaffa sig någonting. Behov är behov, och sådana har även fattiglappar. Fattiglappars behov är däremot inte så intressanta för vårdföretag som vill driva in vinst, och de är inte möjliga att ta hänsyn till för vårdcentraler i fattiga områden, eftersom det sitter ett gäng i landstinget som vägrar tillskjuta mer resurser dit.

Så var det det här med effektiviteten.
På tunnelbanan läste jag en av gratistidningarna som finns här i stan. Där fanns ett par artiklar om spektaklet Vårdval. Undersköterskor och sjuksköterskor får sparken, kunde man läsa där. De får sparken, eftersom det drar in mer kosing att skicka patienter direkt till läkare istället för att sköterskorna får sköta det de är utbildade för att göra. För ett läkarbesök får vårdcentralen 485 kronor i ersättning från landstinget, medan ett sjuksköterskebesök endast genererar 200 kronor. Landstingsrådet Filippa Reinfeldt myser över att antalet läkarbesök ökat med 9 procent sedan Vårdval infördes. Som om det skulle vara någon slags succé. 53 landstingsanställda undersköterskor har fått kicken. Läkarna tar över sköterskeuppgifter som blodtryckstester. Tillgängligheten blir sämre i fattiga stadsdelar, medan marknaden för vård mättas och mer därtill i rika dito. Åh, så effektivt.

Men annars är det ganska bra här i stan. Grönt och fint och så i alla fall.

Hägglund tar i så han nästan spricker

– Det handlar om värdighet, det handlar om respekt. Och det hade inte hänt utan betydande kristdemokratiska insatser, sa han och viftade stolt med en löpsedel om skattesänkningen.

Det är Göran Hägglund som skryter loss på kristdemokraternas riksting, om skattesänkningen för de fattigaste pensionärerna. Syftet är att sprida stolthet bland rikstingsombuden över partiets insatser i regeringen, förmodar jag.

Det är till att slå på stortrumman minsann. Men de bombastiska orden klingar lite illa i relation till det faktiska resultatet: 192 kronor i månaden.

Ska det vara så mycket att skryta om, undrar jag. Särskilt när man tidigare varit med och genomfört en pensionsreform som framförallt missgynnar de som haft sämst ställning på arbetsmarknaden, och när man sitter i en regering som sänker skatten för arbetsinkomster, men inte för pensionsinkomster.

Margot Wallström dribblar om EU-konstitutionen

Det är så frustrerande!

Att irländarnas nej till Lissabonfördraget ignoreras och förbises, menar jag. Nu sällar sig Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström till dem som med mer eller mindre fantasifulla omskrivningar försöker finta bort det faktum att Irland har avvisat förslaget, något som enligt de regler som finns i nu gällande fördrag ska innebära att förslaget faller. I Svenska Dagbladet skriver hon:

Inte vid något tillfälle har man ignorerat medborgarnas oro eller tvekan inför ett nytt fördrag. Men inte heller har man stannat.

EU är en process, och vårt ansvar är att finna de bästa vägarna att tillsammans röra oss framåt.

Snömos blir alltså svaret på kritiken mot att Irlands nej ignoreras av EU-topparna. I realiteten innebär Wallströms hållning att vi medborgare endast kan lita på att våra beslut följs, ifall vi röstar ja till de påbud som kommer från EU. En ja-röst tas konsekvent på allvar, nej-röster blir till kanske-jo-men-ska-vi-inte-ändå…

Det är ett hån av demokratiska principer och processer.

Wallström fortsättter:

Vi ska inte dra några förhastade slutsatser om hur vi ska gå vidare efter den irländska folkomröstningen. Enligt opinionsundersökningar och uttalanden ska irländarnas nej till Lissabonfördraget inte tolkas som ett nej till EU.

80 procent av dem som röstade nej stödjer Irlands medlemskap i unionen.

Här blandas korten ihop. Vem har påstått det som Wallström implicerar, att nejet till fördraget är ett nej till EU? Inte Erika Bjertström, som skrev artikeln som Wallström replikerar på. Inte någon, vad jag har sett, inom den svenska rörelsen för en folkomröstning. Vi vet att Irländarna är några av de mest positiva till unionen i sig. Det gör inte deras nej till Lissabonfördraget mindre viktigt eller relevant. Det går till och med att argumentera för motsatsen. Trots ett i grunden starkt stöd för unionen, röstar man nej till fördraget, kanske på basis av att det ger EU mer makt på medlemsstaternas bekostnad, ökar militariseringen av EU och kringskär demokratin. Det är ett beslut som är värt att ta på djupt allvar, inte minst eftersom det just visar att även EU-positiva medborgare vill ha en annan riktning och vill ha inflytande över unionens utveckling. Såväl i kampanjen för folkomröstning om Lissabonfördraget, som i EMU-kampanjen har vi på motståndarsidan varit noggranna med att poängtera skillnaden mellan att vara mot fördraget eller valutaunionen och att vara motståndare mot EU. Det finns många skäl att rösta nej till fördraget. Att man är EU-motståndare kan vara ett. Att man ”bara” ogillar ökad överstatlighet och minskad demokrati ett annat. Samtliga skäl är lika giltiga, och borde på samma sätt respekteras av EU-eliten.

Folk vill inte övervakas

Det kommer förstås inte som en chock, men det är ju alltid gött att få vatten på sin kvarn.

Drygt en tredjedel, 36 procent, av svenskarna är för FRA-lagen som ger rätt till avlyssning av data- och teletrafik som passerar landets gränser. Men 47 procent är emot lagen, enligt en Sifo-undersökning som Aftonbladet låtit göra.

Flest positiva till lagen finns bland dem som röstar på moderaterna och folkpartiet: 53 procent. Flest negativa, 75 procent, återfinns bland dem som röstat på vänsterpartiet.

(DN).
Även SvD.

Fortsatt hyckleri om FRA

Farsen kring FRA-lagen fortsätter i hög hastighet. Det bli allt tydligare att de borgerliga partierna har tappat kontrollen över läget. Folkpartiets ledning har hotat riksdagsledamöter och centerpartiets ledning har tagit sig an uppgiften att, efter rävspel och beslut i riksdagen, övertyga partimedlemmarna om att FRA är bra.

Den senaste flugan gäller bloggar. EU vill registrera och kontrollera bloggare. En socialdemokratisk ledamot i utskottet för kultur och utbildning anser att bloggvärlden måste regleras. Betänkandet har gått igenom utskottet med röstetalet 33 mot 1 (!). Det har tagit hus i helvete. Inte helt förvånande med tanke på den senaste tidens bevakning av och kritik mot FRA. Jens Holm skriver om betänkandet på sin blogg och påminner om att initiativet är farligt men att det än så länge inte finns någon risk för att beslut i frågan. Men om/när EU-kommissionen tar tag i frågan kommer kommissionen att stöta på stort motstånd, försäkrar han.

Det som är anmärkningsvärt är att samma partier som drev genom FRA-lagen, nu vill rentvå sig själva genom att ”sätta hårt mot hårt”. Men det är så tydligt att det egentligen handlar om att kleta på lite integeritetsbashing på socialdemokraterna. Lena Ek, Europaparlamentariker för centern gör sitt bästa,

Att kontrollera, registrera och avgiftsbelägga bloggar skulle få enormt negativa konsekvenser för yttrandefriheten.

Tänk om man kunde höra Maud Olofsson säga de orden om FRA-lagen.

Den dummaste kommentaren mot bloggövervakningen måste ända vara Christoffer Fjellners i DN. Ni kommer väl ihåg Fjellner, MUF-killen som tvånginterneras i Bryssel av sitt moderparti moderaterna.

Väldigt många, framförallt unga människor, skulle skita i att starta bloggar. Jag har skaffat utgivarbevis för att starta tidning en gång. Jag kan förstå ifall blondinbella när hon var sexton år och ville börja skriva om sin tillvaro kanske inte skulle göra det om det krävdes en massa europeisk administration. Förslaget skulle ta kål på kreativiteten hos en ung generation.

Äh, vem fan bryr sig om yttrandefrihet, demokrati och sånt liberalt tjafs. Vi måste värna om ungdomars kreativitet!

Man blir så trött!

Uppdatering:
Sydsvenskan har en genomgång om läget i partierna.

Politiska förföljelser i Iran

Den iranska regimen har återigen slagit ner mot politiska aktivister. Hana Abdi, från Kurdistan, har gripits och dömts till fem års fängelse. Hennes brott var ”olaglig sammankomst i syfte att begå brott mot den nationella säkerheten”. Abdi är en av tusentals kvinnor som arbetar för att samla en miljon namnunderskrifter till stöd för kvinnors ökade rättigheter.

Samtidigt uttalar sig nobelpristagaren Shirin Ebadi i tidningen the Nation. Hon har sedan 1999 undersökt omständigheterna bakom de politiska mord som följde studentprotesterna samma år. En tredje del av fallen är avklarade när det kommer till bevisföring. Men om fallen någonsin tas upp i domstol är osäkert. Ebadi som drivit en hård kamp mot regimens juridiska institutioner förklarar sin syn på den amerikanska administrationens demokratispridningen i Mellanöstern,

”When the United States says that it has allocated $70 million for democracy in Iran, whoever speaks about democracy in Iran will be accused of having accepted part of that money, and of being on the US side,” she says. ”It gives Iran an excuse for what it does.” All credible Iranian activists have refused to accept American funding, and most of the money has been funneled into radio broadcasts and other US propaganda.

Så förlamar alltså stormakter ett folks rätt att forma sin egen framtid. Hon intar även en klar ståndpunkt gällande sanktioner mot Iran,

”Sanctions damage the interests of the people, and they’re not going to topple the government of Iran, because the government has a lot of income from the price of oil because the price is so high.” The only sort of sanctions she is willing to support are direct, political sanctions that target Iran’s leaders, from those involved in the Iranian nuclear program to the country’s highest officials. Such sanctions, she suggests, could restrict these officials’ travel abroad and could order the seizure of privately held assets. In addition, Ebadi believes, the world’s countries could collectively shun the Iranian state. ”What I mean is that all the countries of the world should reduce or lower the level of their political relations with Iran, so that they convince Iran to improve the situation of human rights. This was you can isolate the government of Iran without really damaging the people,” she says.

Läs hela artikeln här!

På buset bara!

Åh, herregud. Jag som ska till Norge på lördag. Hur ska jag våga, med alla galningar och terrorister som går lösa där? Men det är i alla fall betryggande att de har en såpass väl fungerande krishantering, att säkerhetssystemen fungerar och så.

Toppmöte i helgen

De senaste dagarna har på många sätt dominerats av debatt om och protester mot FRA-lagen. När beslutet nu är fattat och dammet börjar lägga sig, seglar en annan fråga åter upp i medieljuset – frågan om hur EU: s ledare ska hantera ded nesliga nederlag för unionen som irländarnas nej till Lissabonfördraget innebär.

I Bryssel ska toppmöte hållas i helgen. Reinfeldt ska dit och har på förhand instämt i kören av förnekare och förvanskare. Irländarnas röst räknas inte hos den elit som styr unionen. De röstade ju, liksom fransmännen och nederländarna för tre år sedan, fel. Det är välbekant, men tröttsamt. I EU och när det gäller omröstningar om EU-frågor, då gäller inte de regler som annars förväntas följas i demokratier. Nej, när det gäller EU, då finns bara ett rätt svar: ja. Ja, ska vi säga till demokratiinskränkande ekonomiska unionen, ja till militär upprustning, ja till minskad makt hos de nationella parlamenten och därmed för medborgarna. Jaa då. Inte ska man komma här och vara en trist nejsägare, och är man det, så spelar det ingen roll. Svarar man fel gills inte svaret. Det har som sagt blivit välbekant. Men väldigt, väldigt tröttsamt.

I DN spekuleras det idag litegrann inför helgens stundande toppmöte.

den här gången är det lilla Irland som röstat nej, och de flesta tycks eniga om att de länder som ännu inte har ratificerat fördraget, hittills har 18 gjort det, bör fortsätta med den processen. Den bakomliggande tanken tycks vara att i slutänden ha 26 medlemsländer som har godkänt fördraget mot ett, vilket sätter press på Irland.

Ja, så tycks det bli.

Det är anmärkningsvärt hur det alltid tycks vara möjligt att hitta bortförklaringar och ursäkter, hur det alltid är möjligt att med en axelryckning underkänna demokratiskt fattade beslut, i de fall då dessa går emot den utveckling av Europeiska Unionen som är planerad uppifrån.

Det känns inte som en högoddsare att satsa på att helgens toppmöte kommer att bestå av en serie ryggdunkningar och resultera i ett bekvämt och nonchalant konsensus om att irländarnas röst ska ignoreras.

Det är en skrämmande tid vi lever i.

Bakslag ikväll

På Ung Vänsters hemsida kommenterar Ida Gabrielsson det föga förvånande, men likväl horribla FRA-beslutet, som fattades tidigare ikväll. Läs hennes kommentar ”stort bakslag för demokratin”.

Snart kryper jag till kojs med en dubbel känsla av bedrövelse i magen. Det har, summa summarum, varit något av en skitkväll.

Guillou om FRA

ETC intervjuar Jan Guillou med anledning av FRA-lagen. Guillou är träffsäker i svaren. I synnerhet hans svar på frågan om de unga fräscha borgerliga rikdagsledamöterna är bra.

På IB-tiden var det kommunister som registrerades, vem är det man jagar idag?
– Araberna. I dag betraktas alla araber som terrorister. Men det här skiftar förstås med den politiska konjunkturen. Det står inte i lagen vem som ska jagas, det är upp till regeringen att bestämma.
Vad innebär det att regeringen får avgöra inriktningen på avlyssningen?
– Det är jättepraktiskt för regeringen. Alla kan avlyssnas. Exakt det här systemet fanns för 20 år sedan i Östtyskland. Den enda skillnaden är att det idag är mycket mer tekniskt raffinerat. I Östtyskland var man medveten om att känsliga uppgifter skulle man bara prata om när man träffades ansikte mot ansikte. Mejltrafiken, till exempel, är så stor i dag att den inte kan ersättas med personliga samtal.
Trodde du att riksdagen skulle rösta igenom förslaget?
– Frågan avgjordes ju av fyra borgerliga oppositionella ungdomar. Om de skulle våga rösta mot eller inte. De gick till personval på att skydda demokratin och den personliga integriteten. Men de fastnade med skägget i brevlådan. De duger inte till något annat än att sitta i riksdagen. De har ingen möjlighet på arbetsmarknaden. De skulle aldrig kunna tjäna lika mycket som de gör som riksdagsledamöter och inte få så fina pensioner. De blev en fråga om de skulle våga riskera sina politiska karriärer.

Läs hela här!

Sida 1 av 3123