Acta hotar svensk bostadsstandard

En av förra årets största fastighetsaffärer genomfördes av det norska börsbolaget Acta. Därmed är man inte längre den största privata ägaren av bostadsfastigheter i Sverige. Efter ett reportage i SVT för några år sedan om Actas bristande underhåll i sina fastigheter i Herrgården blev det ramaskri. Hyresvärden lyfte inte ett finger trots mögel, kackerlackor och upprivna väggar. Actas affärsidé har alltid varit att sikta in sig på fastigheter i förortsområden som man köper upp och låter förfalla.

Reportaget i SVT kastade strålkastarljus på en hyresvärd som inte hör hemma på svensk bostadsmarknad. Ett bolag som köper upp kommunens fastigheter för vrakbriser, avstår från att underhålla dem, gör sig oanträffbara och tjänar pengar på hyror och utförsäljningar. Enligt hovrätten rör det sig om ”mycket allvarliga och omfattande brister”. Acta finns i olika skepnader bland annat i Ronna, Herrgården och Fittja.

Vad blev då konsekvenserna för Acta? Inga. Det finns förstås eldsjälar som driver processer i domstol för att sänka hyrorna och som fortsätter nå värden med förtvivlade klagomål om basala nödvändigheter i sina lägenheter. Men det har bolaget råd att ta. Från offentligt håll har det blåst över och Acta fortsätter att förslumma våra fastighetsbestånd.

Nu har man återigen sålt lägenheter med miljardförtjänst. Koncernchefen är nöjd. Istället för att rusta upp lägenheterna och ägna sig åt fastighetsskötsel driver man in pengarna till bolagets aktieägare. Det är, som svenskan mycket riktigt påpekar, dagens slumvärdar.

Vad innebär det? Har vi givit upp den höga svenska bostadsstandarden? Får vem som helst förvalta våra hem och låta oss leva som djur? Att låta Acta fortsätta erövra fastigheter på svensk bostadsmarknad är detsamma som att långsamt låta introducera ett social housing-system i Sverige. Är man tillräckligt fattig har man helt enkelt varken rätt eller möjlighet att bo i annat än lägenheter där tapeterna hänger ner och hissarnas luktar kiss. För det är vad Acta har att erbjuda och kommunerna kan bara stå och titta på. Det skapar gigantiska skillnader i bostadsstandard (dvs. sänkt standard för vissa) och en våldsam segregation i både stora och mellanstora städer.

Insikten om att ingen vill frysa på vintrarna eller springa på toa nere i källaren, vare sig man är vårdbiträde eller tjänsteman, gav Sverige moderna och funktionella lägenheter. Öronmärkta statliga investeringar kombinerades med muskulösa kommunala bolag som byggde en allmännytta alla ville bo i. Att nu slumpa iväg folks hem till fifflande börsbolag sliter isär bostadsmarknaden och sänker märkbart livskvalitén för väldigt många människor.

Kommunerna och våra allmännyttiga bolag behöver fler och mer kraftfulla verktyg för kunna förhindra Acta, eller liknande bolag lägga beslag på våra fastigheter. Varje Actalägenhet behöver köpas tillbaka, rustas upp och göra i ordning för den som vill flytta in. Synd då att regeringen går i rakt motsatt riktning.

”Regeringens arbetslinje är ett haveri”

Långtidsarbetslösheten har ökat med 80 % sen 2006. Elisabeth skrev också om det häromdagen. Bortanför den politiska retoriken växer sig gruppen som aldrig verkar komma in på arbetsmarknaden allt större. Det här är inte längre en fråga om konjunkturer och ekonomiska kriser utan Arbetsförmedlingen spår nu att antalet som kommer stå utan arbete blir fler trots en konjunktur som vänder. Vi kommer behöva vänja oss vid en arbetslöshet på 6-7%, många kommer aldrig komma tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden då insatser för att hjälpa de arbetslösa är avskaffade. Även om jobben kommer finns det många som inte kan ta dem eftersom man är okvalificerad, jobbcoachning har fått ersätta kvalitativa utbildningssatsningar och utsiktslöst gratisjobbande på (i vissa fall) påhittade företag ersätter de praktikplatser som verkligen kan ge jobb.

Josefin Brink skriver i DN om hur regeringen nu har skapat ett system, det s.k. Fas 3, där företag grundas endast i syfte att tjäna pengar på de långtidsarbetslösa. Istället för att motarbeta arbetslösheten har den kommersialiserats och mer eller mindre seriösa företag ror hem stora skattepengar på att låta jobbsökande ta ett vanligt jobb helt gratis. Den arbetslöse gör ordinarie arbete utan att få någon lön.

Företagen som tar emot de arbetslösa får många gånger mer pengar än vad den som arbetar får. Det är ett system som tränger ut vanliga jobb, samtidigt som det matar oseriösa företag med skattepengar. Det här handlar inte längre om bristande handlingskraft utan om att man aktivt minskar antalet arbeten och använder de arbetslösa som ett sätt att öppna upp ännu en meningslös bransch som bara livnär sig på den höga arbetslösheten. Maud Olofssons gnatande om det villkorslösa entreprenörskapet luktar ärligt talat rätt illa i sammanhanget. Och varför skulle man egentligen vilja ta bort det som går att få så mycket pengar (läs skattepengar) för?

Arbetsmarknadsministern Hillevi Engström tycks stå på månen och titta ner när hon pratar om den borgerliga arbetsmarknadspolitiken i Aktuellt i veckan. Hon förkastar alla ”meningslösa” utbildningar och ojar sig över motståndet mot det, enligt hennes eget tycke, fenomenala jobbcoachningssystemet. Hon tycker att man lika gärna kan gå ut och gratisjobba. Hillevi Engström är skrämmande verklighetsfrånvänd.

Hillevi, du har tagit bort alla meningsfulla insatser för arbetssökande för att istället låta folk gratisjobba på skattebetalarnas bekostnad. Den katastrofala jobbcoachningen har inte givit ett enda jobb. Är du nöjd med dig själv?

Tunisien och tvångsavvisningar av irakiska flyktingar

Kolla in förbundsstyrelsens uttalanden från årets första möte.

Sveriges asylpolitik är skamlig och brutal

Tidigt på morgonen till den 19 januari avvisades en grupp irakier av svenska Migrationsverket. Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig och sju år efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna i världen. Flera av de utvisade irakierna är kristna eller homosexuella, två minoritetsgrupper som är särskilt utsatta och som många gånger behandlas mycket brutalt med arresteringar och tortyr. De deporterade har själva beskrivit avvisningen som en resa tillbaka till en säker död.

Läs hela.

Jasminrevolutionen-ett hopp om demokrati i Tunisien

Tunisien har under lång tid varit en allierad till USA och en handelspartner med EU. Det svenska stödet för revolutionen har föregåtts av att Sverige tidigare stöttat regimen genom en omfattande vapenexport. Mellan år 2000 och 2009 exporterades krigsmateriel till Tunisien till ett värde av 42 miljoner kronor.

Läs hela.

Sveriges asylpolitik är skamlig och brutal

Tobias Billström

Tidigt på morgonen till den 19 januari avvisades en grupp irakier av svenska Migrationsverket. Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig och sju år efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna i världen. Flera av de utvisade irakierna är kristna eller homosexuella, två minoritetsgrupper som är särskilt utsatta och som många gånger behandlas mycket brutalt med arresteringar och tortyr. De deporterade har själva beskrivit avvisningen som en resa tillbaka till en säker död.

Sverige är ett av få länder i Europa där man fortfarande skickar tillbaka irakiska flyktingar. Tunga internationella aktörer så som FN, Amnesty och Europarådet har kritiserat utvisningarna. Människor som flytt undan förföljelser och hot tvingas att återvända mot sin vilja utan att situationen i hemlandet har förändrats. Vissa lämnar sina liv och familjer i Sverige bakom sig för att åka tillbaka till en mycket osäker tillvaro i Irak.

Samtidigt rapporteras om hur migrationsminister Tobias Billström och utrikesminister Carl Bildt i diskussion med amerikanska diplomater uppgett att man velat begränsa antalet irakiska flyktingar i Sverige. Man har bland annat hänvisat till hedersrelaterade mord, svenskarnas påstådda krav på en hårdare invandringspolitik och till svårigheterna med att integrera just irakiska flyktingar i Sverige.

Billströms och Bildts uttalande är ett tydligt exempel på hur Sveriges asyl- och flyktingpolitik bygger på rasism och förakt för mänskliga rättigheter. Migrationsverkets deportationer är brutala och strider mot internationella konventioner och mänskliga rättigheter. Sveriges agerande är skamligt och oförlåtligt. Vi kräver en helomvändning i den svenska flyktingpolitiken och att den internationella asylrätten respekteras.

Respektera folkrätten – stoppa avvisningarna till Irak!

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2011-01-23

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Jasminrevolutionen – ett hopp om demokrati i Tunisien

tunisia-map

De senaste veckorna har vi sett en folklig resning på Tunis gator, den så kallade Jasminrevolutionen. Ungdomar och studenter protesterar mot diktatur och politiskt förtryck samtidigt som man kräver en lösning på de höga matpriserna och den skyhöga arbetslösheten.

Tunisien har i över tjugo år styrts av presidenten Ben Ali som tog makten genom en statskupp 1987. Någon verklig politisk opposition har under lång tid varit omöjlig och människor har inte vågat uttala kritik mot regimen av rädsla för repressalier. Jasminrevolutionen kan vara Tunisiens chans att för första gången bli en stabil demokrati.

Samtidigt är hycklandet från omvärlden stort. Tunisien har under lång tid varit en allierad till USA och en handelspartner med EU. Det svenska stödet för revolutionen har föregåtts av att Sverige tidigare stöttat regimen genom en omfattande vapenexport. Mellan år 2000 och 2009 exporterades krigsmateriel till Tunisien till ett värde av 42 miljoner kronor. Fram tills nu har Sverige, EU och USA istället för att kritisera Ben Alis styre låtit ”kriget mot terrorismen” bli en gemensam nämnare som går före de mänskliga rättigheterna. Sveriges agerande är ett tydligt exempel på hur man i utrikespolitiken vänder kappan efter vinden.

Det borde vara en självklarhet att stödja Tunisiens folk i deras strävan efter en fri och demokratisk stat. Det borde på samma sätt vara självklart att Sverige ska upphöra med sin vapenexport till diktaturer och andra förtryckande länder.

Svensk utrikespolitik måste bli konsekvent och syfta till att på riktigt stötta demokrati och öppenhet. Omvärlden har varit allt för tyst allt för länge och har först nu formulerat sig i ord om diktatur och förtryck. För att slippa vända på den nötta kappan igen är det dags att bryta handels- och vapenavtal med de stater som inte ställer upp på demokratiska värden. Vi vill se mer än ord, vi vill se handling.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2011-01-23

För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Inga fler ursäkter

ingafleruraskter

Sverige kallas ibland för ett av världens mest jämställda länder. Trots det har vi fortfarande mycket kvar att göra. Tjejer tvingas fortfarande ta de otryggaste jobben, det mesta hemarbetet och inkomstskillnaden mellan män och kvinnor ökar. Samtidigt kommer larmrapporter om att unga tjejer mår allt sämre, många upplever oro, stress eller ångest. Några av de grövsta uttrycken för den ojämlikhets som finns är mäns våld mot kvinnor. Rädslan för att utsättas för ett övergrepp är någonting som begränsar många tjejers liv.

Det är dags för ett Sverige där unga tjejers liv tas på allvar. Det räcker med snack och ursäkter från rektorer, politiker och media. Det är dags för jämställdhet på riktigt!

Besök Ung Vänsters kampanjsida här.

Moderaterna skämmer ut sig i Irak

I veckan kom obekväma avslöjanden från wikileaks om vad svenska ministrar egentligen pratar om vid förhandlingsborden i ockuperade länder. Det är skränkinjagande kommentarer Tobias Billström och Carl Bildt fäller om irakiska flyktingar samtidigt som vi idag kan beskåda tvångsavvisningar av irakier till ett land som, under inga omständigheter, kan säkra deras trygghet. Bildt har genom utpressning tvingat på den irakiska regeringen ett återvändandeavtal för att kunna tvinga tillbaka flyktingarna. Billströms bedårande insats i tv-intervjuer efter avslöjandet visar på en, minst sagt, bristande ansvarsförmåga i en för svenska folket högst väsentlig fråga.

Det är synd att den här typen av unkna nationalistiska strömningar och aggressiv trångsynthet finns kvar bland moderater. Att det dessutom är en utrikesminister som fäller chockerande uttalanden om irakiska flyktingsars karaktärsdrag och fallenhet för våldsamheter gör inte saken bättre. Det är fördomsfullt, förödmjukanden och obildat. Det finns inget underlag och ingen som helst rimlighet i Bildt fantasifulla resonerande kring den plötsligt uppblossande integrationssvårighet som skulle ha uppstått sen 2003 och de påstådda hedersmorden. Det klär inte en svensk utrikesminister att dras med den mossiga gamla myten om att en humanare flyktingpolitik skulle ge ökad främlingsfientlighet. Förhållandet är det precis omvända och det vore anständigt om Bildt inte åkte jorden runt och skämde ut oss med sina hjärnspöken om hur svenskar är eller hur irakiska flyktingsars utbildningsnivå ser ut.

Är det dags för moderaterna att rensa i leden? Fredrik Reinfeldts ytterst neutrala framtoning till trots ska man inte glömma att de flesta moderata kommunpolitiker fortfarande slåss med näbbar och klor mot moskébyggen och ensamkommande flyktingbarn ute i landet. Det är fortfarande ett parti besudlat av sina konservativa gener. Frågan är om det någonsin går att tvätta bort. Kanske behöver man snegla på grannpartiet? Det märks att bomb- och batongpartiet Folkpartiet gör tappra försök att tvätta bort sitt föga smickrande blåbruna rykte om att använda en högerpopulistisk retorik. Man lyckades till slut efter den första mandatperioden få bort den bedrövliga Nyamko Sabuni från integrationsministerposten och ersätta henne med en mer fingertoppskänslig Erik Ullenhag. Det var välkommet. Men Sabunis bortfall ger tyvärr inte särskilt mycket när Billström och Bildt finns kvar för att sprida sina främlingsfientliga lögner för alla som vill lyssna.

Utvisningarna till Irak är ovärdiga och skamliga

I natt samlades ett hundratal personer utanför Migrationsverkets flyktingförvar i Märsta utanför Stockholm för att protestera mot att Sverige skulle deportera en grupp människor till Irak. Igår skedde liknande protester i Kållered, Göteborg. Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR har uttryckt oro över utvisningarna och Amnesty International har riktat kritik mot Sverige, eftersom de som utvisas riskerar livet när de nu skickas till Irak.

Tove Liljeholm, ordförande för Ung Vänster Storstockholm, höll tal i måndags på en manifestation mot utvisningarna:

”Idag är en dag av ilska och frustration. En dag av besvikelse över den omänskliga asyl- och flyktingpolitik som leder fram till att människor som flytt med rädsla för sina liv tvingas tillbaka till våld och tortyr. Det är skamligt att ett land som Sverige inte gör bättre. Skamligt att man inte tar internationella konventioner eller mänskliga rättigheter på allvar. Ett land som säger sig vara för alla människors lika värde, men som i praktiken gör skillnad på folk och folk.

Rasismen har många ansikten. Den tar sig uttryck genom att osynliggöra, diskriminera och skuldbelägga, hota, spotta och slå. Eller genom att utvisa människor till tortyr och en säker död.

Irak är ett land söndertrasat av ockupation och krig. Sju är efter USA:s invasion är området en av de farligaste platserna på jorden. Oron över att inte veta, över att inte kunna planera sin framtid, ängslan över sina nära och kära och rädslan för sitt eget liv tär på människor. Att ha sett sin syster bli våldtagen av soldater, sin bror skjuten i magen och huset man vuxit upp i, bli nedbränt med möbler, fotografier och minnen sätter spår, fysiska och psykiska.

– ”Vi skickas tillbaka till en säker död”. Orden är deras egna, de människor som just nu sitter och väntar på att bli hämtade av polisen och transporterade till Arlanda för avresa till Irak. Att skicka tillbaka människor som riskerar tortyr eller döden är omänskligt och strider mot både humanitet och internationella konventioner. Tunga internationella aktörer som Amnesty, FN och Europarådet har kritiserat deportationen. Alla människor skall ha rätt att söka asyl i Sverige och alla som faller in under FN:s flyktingkonvention skall få stanna.

Vi får aldrig glömma att bakom varje siffra i utvisningsstatistiken står en människa. Mammor, pappor, döttrar, söner, grannar, bibliotekarier, inredningsarkitekter, fotbollsfantaster. Alla har de en egen historia och sina egna erfarenheter att bära. Som ingenting hellre vill än att få en fristad och kanske skaffa sig ett bättre liv. Orimliga handläggningstider, husrannsakan i utvisningssyfte eller planka-razzior i kollektivtrafiken för att sätta dit papperslösa är tydliga exempel på hur paragrafer har blivit viktigare än människor. Hur politisk prestige går före
rätten till asyl.

När riksdagspartier pratar om invandringens kostnader istället för rätten till en fristad och frihet är någonting djupt fel. När den extrema rasismen tar steget att kasta av sig uniformen och istället sätter på sig finkostym eller mystofflor så vinner de mark. Då blir de upptagna i värmen och andra anammar deras förslag och retorik.

Jag vill inte en enda gång till höra påhittade siffror om vad flyktingmottagandet kostar. Jag vill inte behöva diskutera vad vi tjänar eller förlorar på att låta människor stanna. Jag vill inte veta fler uträkningar eller fler kostnadskalkyler. Fredrik Reinfeldt, Dan Eliasson och ni andra som har människors öden i era händer: jag vill inte se ett enda beslut till, inte en enda utvisning innan ni har satt er ner och lyssnat på människors berättelser. Skit för en gångs skull i pengarna, skit i siffrorna. För det här är någonting mycket viktigare, det handlar om människor!

De murar som byggs runt Sverige och runt Europa bli allt högre. Idén om en union med fri rörlighet för människor har istället blivit ett ointagligt fort för de med födelseort utanför Europas vallgravar. I Spanien och Italien vaktar beväpnad gränspolis med uniform och kulsprutor. I Sverige patrullerar Migrationsverkets byråkrater inne på kontor med kaffeautomat. Olika uttryck för samma Europeiska brist på öppenhet.

Krav på visum från länder som inte ens har en fungerande infrastruktur eller att sökanden tvingas stanna i det första land de kommer till är exempel på effektiva sätt att hålla människor utanför Sveriges gränser utan att behöva använda direkt våld.

Vi behöver en helomvändning i den svenska flyktingpolitiken. Vår asylhantering ska vara ett föredöme, inte en fortsatt humanitär katastrof. Det får vara nog med undanflykter. Vi vill se en flyktingpolitik som bygger på humanitet och respekt för folkrätten, inte rasism, misstro och förakt. Någonting annat är ovärdigt, skamligt och fullständigt otänkbart.

Respektera folkrätten – stoppa avvisningarna till Irak!”

Sverige borde vara bättre än såhär.

Ida Gabrielssons anförande på Folk & Försvar

”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”, var rubriken på anförandet som Ida Gabrielsson skulle hålla på Folk och Försvars rikskonferens i måndags. Ida valde att ta upp ett perspektiv som ofta glöms bort i sammanhanget – säkerheten för de människor som ifrågasätts, trakasseras och utsätts för brott på grund av den islamofobi som håller på att bre ut sig i samhället. Titta gärna på anförandet på SVT Play (13.10 min in i inslaget).

Islamofobin hotar säkerhetsläget

Idaslojchock

Idag talar jag på Folk och Försvars rikskonferens under rubriken ”Sverige i säkerhetspolitisk förändring”. Det finns många tänkbara ingångar i en sådan diskussion. Jag tänker välja en ingång som jag tycker saknas i den allmänna debatten i Sverige, men också här på rikskonferensen.

Den 9 januari skriver tidningen Sydsvenskan om Malyum Salah Hasha. Hon är en somalisk kvinna i min ålder som bor och lever i skånska Tomelilla. På vägen till dotterns dagis, blir hon först trakasserad. Ungdomar skriker åt henne, säger att hon är en neger som ska ta av sig sin gardin. Hon börjar gå omvägar. Men ungdomarna letar upp henne och övergår till att kasta sten på henne och hennes sexåriga dotter. Det sker upprepade gånger. Hon blir rädd. De fortsätter skrika att hon ska ta av slöjan.

Det här är bara ett exempel på det nya säkerhetsläget i Sverige, det finns många fler liknande historier.

I november förra året blockerade ett ungdomsgäng i Hallunda utgången för ett antal personer som bad inne i en moské och började kasta stenar genom fönstren. Flera blev skadade och en fick föras till sjukhus.

När jag och min vän som är född i Iran en kväll i höstas satt på en krog i Stockholm för att äta och ha det allmänt trevligt blev vi avbrutna av en man som kom fram till vårt bord. Han ville ”ge muslimen en utskällning”.

I mitten av december skakas Sverige av en sprängning som sker på Drottninggatan i Stockholm. I höstas sköt en man skoningslöst mot malmöbor med invandrarbakgrund. Det finns skillnader mellan dessa händelser. Men att båda har något med det rådande höga tonläget, och polariserade klimatet att göra, är relativt givet. Två män, galningar om man så vill, färgade av de strömningar som finns i samtiden. Precis som lasermannen var i sin tid.

Samma kväll som sprängningen på Drottninggatan skedde får representanter för muslimska organisationer ”stå till svars” i nyhetssändningarna. Jag talade med en som fick vara med, som jag känner, innan jag åkte till rikskonferensen. Och han sa någonting väldigt viktigt: ”Varför fick inte vi muslimer vara offer i Sverige den dagen? Det kunde ju lika gärna varit jag som gick förbi på Drottninggatan.”

En undersökning från 2008 där man frågat 250 praktiserande muslimer om trakasserier och hot, visar att nio av tio utsatts för trakasserier på offentlig plats av okända personer. I princip samtliga kvinnor med slöja var drabbade. Flera undersökningar visar samma mönster.

Hatet mot muslimer ökar. Vi kan se det i hatbrottstatisktiken, i berättelser som kommer till oss, eller när det är som mest allvarligt, i Malmö med döden. Islamofobin håller på att slå rot och bli vardagsmat. Det var inte organiserade nazister som kastade sten på mamman och sexåringen i Tomelilla – det var vanliga högstadieelever.

Alla är förlorare i ett Sverige där rädslan får slå rot. Men några får betala ett högre pris än andra. Det är den växanda rasismen och islamofobin som riktar udden mot alla människor med utländsk härkomst som vi borde fokusera mer på när vi diskuterar det nya säkerhetsläget. Inte som förövare utan som offer för ett nytt Sverige där deras trygghet är undanträngd. Jag bär idag samma klädesplagg som fick ungdomarna i Tomelilla att ropa: ”ta av dig din gardin neger”. Det gör inte mig till en ickemänniska som inte behöver skyddas.

Malyum fick nog när hennes sexåriga dotter träffades av en sten i ryggen. Hon anmälde, men det avskrevs trots att bevis fanns. När barnen kastar sten på bussar i Tensta där jag bor, heter det extremism, i Malyums fall i Skånska Tomelilla, avskrevs det som pojkstreck.

Även förra årets rikskonferens vigdes delvis åt att tala om så kallad ”politisk extremism”. Tyckare blev experter i talarstolen och fokus låg på förorterna. Men inte utifrån dom som lever där och deras perspektiv eller på deras situation i det nya Sverige. Inte utifrån känslan av att bli kränkt, trakasserad och hatad på grund av sin bakgrund. Det handlar inte om enskilda individer eller företeelser, utan om samhällsförändringar som i slutändan hotar demokratin.

Vill vi på allvar tala om säkerhet och försvar, så måste vi skifta perspektiv och se vilka som idag lever under hot. Vilka är annars folket vi säger oss vilja försvara?

Artikeln är även publicerad på Newsmill.

Sida 1 av 3123