Ingen fred under ockupation

Mötet i Annapolis har kommit till ända. Gästerna har åkt hem. Abbas tillbaka till Västbanken, Olmert tillbaka till Israel och Sveriges utrikesminister har landat på svensk mark. Frågorna är många och svaren om möjligt ännu fler.

Det tycks råda en konsensus om att Annapolis är en historisk händelse, en milstolpe, en omstart för freden. Självutnämnda experter och tyckare upprepar varandra och hänger sig åt ryggdunkningar. Fredspatos är ett ord som jag har börjat hata, speciellt när det används som en egenskap hos Israels Olmert. Försiktig optimism är ett annat ord som har förekommit flitigt. Etablissemanget har visst bestämt sig. Det gick bra. Men ingen frågar sig vem som gick vinnande ur mötet?

Det måste sägas en gång för alla att mötet var främst ett tillfälle för tre män i karriärsslut att framför kameran stilla sina politiska samveten. Tillställningen var långt ifrån ett verkligt initiativ för en varaktig, rättvis fred där det palestinska folkets rättigheter tillvaratas och garanteras.

Bushs tal, som för övrigt kan läsas här, var substanslös rapakalja. Det samma gäller den resolution som antogs. Det finns flera, flera stora problem.

FN är helt marginaliserad och har inte getts någon avgörande roll i förhandlingarna. Observatörer under mötet var, hör och häpna, IMF och Världsbanken (!). De förhandlingar som nu påstås komma igång ska övervakas av USA som ännu en gång ges fria händer. Den svenska regeringen har med sitt okritiska deltagande tydligt visat att FNs roll ska undermineras och försvagas.

Resolutionen berörde aldrig det israeliska, judiska bosättningarna som splittrar betydande delar av Västbanken. Olmert har sagt att inga fler bosättningar ska tillåtas men att de som redan existerar inte heller kommer att strypas. Det innebär i praktiken att 149 existerande bosättningarna som skär djupt in i palestinskt territorium kommer att expandera. Ingen avveckling. Fakta, Israels framtida gränser, skapas på marken.

Annapolis och fredsmötet som gett så många politiska experter förnyat hopp nämner inte med ett enda ord den centrala FN-resolutionen 242. Själva förutsättningen för en varaktig fred, tillbakadragandet av israeliska trupper från ockuperade områden, är därmed bortblåst eller rättare sagt begraven av Israel och USA. Omvärlden och Sverige svansar efter.

Förra veckan skrev jag om mötet och beskrev det som en fälla. Fyktingfrågan skulle inte lyftas och inte heller grundorsaken till konflikten, nämligen den israeliska ockupationen. En vecka senare är det bara att konstatera att ännu ett ”fredsmöte” är över. Palestinierna har fortfarande inte fått några garantier. Israel har i sin tur vunnit tid, tid som kommer att investeras i att bygga ut bosättningar och svälta ut befolkningen i Gaza. Under tiden fortgår en av de största brotten i mänsklighetens historia; den utdragna etniska rensningen av palestinier från ett landstycke som tillhört dem i generationer.

Andra intressanta artiklar om Annapolis:
>>Separate but unequal in Palestine: The road to apartheid
>>The right to our land must be restored

Men grattis då. Kul.

Medan lågavlönade LO-arbetare ska hålla igen lönekraven, dela på ett snålt tilltaget ”löneutrymme” och ”ta ansvar för samhällsekonomin”, finns det andra som har helt andra premisser. Det är inget nytt, men likväl så orättvist så att jag storknar.

Dagens ord: hegemoni

Från liberaler klagas det ofta över att journalistkåren skulle vara vänstervriden. Vad de lika ofta ofta glömmer att nämna, är att det i huvudsak är kulturjournalisterna som står för överslaget åt vänster. När det gäller dem som åtagit sig att granska samhällets maktelit, tippar istället de politiska preferenserna åt höger.

Det kanske kan vara en förklaring till resultaten i den här studien. DN: s Knut Kainz Rognerud har granskat medierapporteringen kring Ericsson under ett år och funnit att ingen av de över 500 artiklarna kunde beskrivas som granskande med kritiska frågor. Motbilder eller andra perspektiv kommer inte upp. Istället får företagsledningen ensam ge sin bild av företagets förehavanden. Makten kan fortsätta att verka och synas på precis det sätt de vill alltså. Så bekvämt.

Står Ask för inbjudan?

Häromdagen skrev jag om gripandet av den iranska journalisten Maryam Hosseinkhah. Hon sitter idag fängslad i Evin-fängelset. Hon är inte ensam – tusentals andra politiska frångar hålls instängda in det ökända fängelset.

Evin-fängelset grundades av Shahens hemliga polis SAVAK som under diktaturen fängslade, torterade och avrättade politiska motståndare i fängelset. Strax efter revolutionen togs fängelsets förvaltning över av den nya regimen men verksamhetens karaktär ändrade knappast karaktär, med undantag för färre besökande CIA- och Mossad-agenter.

I dagarna har en delegation bestående av representanter från den iranska polis- och åklagarmyndigheten varit på besök i Sverige. Nyheten har inte uppmärksammats, varken av media eller den svenska regeringen. Inga reaktioner från justitieministern eller utrikesministern. Det är anmärkningsvärt. Vänsterpartiet har dock reagerat och Alice Åström har ställt frågor till Beatrice Ask. Läs pressmeddelandet här.

Nyligen skrev SvD om läget i Iran. Slutsatsen var att repressionen mot politiska motståndare ökat och blivit brutalare. Amnesty talar om ca 250 avrättningar enbart under 2007. Avrättningarna är förmodligen fler än vad Amnesty och andra människorättsorganisationer lyckas kasta ljus på. Att Sverige bjuder in de institutioner som förvaltar repressionen och kränkningar av mänskliga rättigheter är oförsvarbart. Detsamma gäller regeringens passivitet.

Hellre rasister än sossar

Jag läser på Expos hemsida om Karlskorna-moderaternas flört med extremhögern. Efter att partiet centralt satt ner foten (för den här gången?) backar Karlskrona-högern, dock med viss bitterhet. Kommunstyrelsens ordförande i Karlskrona, K-G Svensson (m), säger i en kommentar till BLT,

– Vill Reinfeldt att vi ska styras av socialdemokraterna? Det accepterar vi inte.

Ja, man blir allvarligt rädd. Det känns inte helt verklighetsfrånvänt att dra paralleller med Bildt-regeringens samarbetade med det högerpopulistiska Ny Demokrati i början av 90-talet. Sverigedemokraternas strategi verkar vara just att försätta högeralliansen i ett läge där ett samarbete med rasisterna måste till för att högern ska kunna behålla eller nå makten. Detta är farligt. Speciellt när det visar sig att moderaterna vid ett flertal tillfällen lättvindigt bjudit in högerextremister i stugvärmen. Östersund var aktuellt strax efter valet. Ett viktigt mål för Vänstern är att sätta stopp för högerextremismens parlamentariska framgångar genom ett hårt och målmedvetet arbete utanför parlamenten. EU-parlamentsvalet 2009 och riksdagsvalet 2010 riskerar annars att bli Sverigedemokraternas genombrott. Det får inte ske.

Via Politik och fånerier.

Klokt om ekonomi – lästips

Här är en intressant liten serie blogginlägg att följa för den som är intresserad av samhällsekonomiska frågor (eller ska man kanske säga myter?).

1. Ali Esbati om regeringens rapport ”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationell benchmarking”. Gör mos av idén om att det finns ett egenvärde i att försöka stimulera fram fler småföretag.

2. Norrmannen Sigve Indregard, som följt uppmaning i ovan nämnda inlägg och analyserat uppgifter från rapporten vidare.

3. Begripliggörande inlägg, för de som hade språkliga problem med nummer 2

och slutligen

4. Finalen: om hur det egenligen ligger till med tillväxt, välstånd och utveckling. En sågning av liberala vanföreställningar om ekonomi.

Trevlig fredagskvällsläsning på er!

____________________________________________

ps. har ni svårt för det norska språket, droppa en kommentar så kan jag försöka översätta.

Varsågod!

Äldre- och folkhälsominster Maria Larsson ska tillsätta en utredning om äldreomsorgen, närmare bestämt om yrkeskompetens och utbildning hos de som arbetar i äldreomsorgen. Schysst som jag är, tänkte jag hjälpa Larsson och utredaren på traven. Jag vet nämligen vad problemet är, varför så få vill gå omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och varför det är svårt att behålla personalen i de här yrkena:
Jobben är otroligt psykiskt och fysiskt krävande, anställningsvillkoren usla. För den fantastiska insats vårdbiträden, uskor och syrrorna gör på boenden och i hemtjänsten, så får de en skamligt låg lön. Där har vi orsaken.
Varsågod, Larsson – nu kan du ställa in utredningen och ta tag i problemet istället. Det brådskar.

Annapolis – spiken i fredens kista

Snart, om mindre än en vecka, påbörjas det sk fredsmötet i Annapolis, Maryland. Mötet, en endagarskonferens, syftar officiellt till att vara ett led i ”fredsprocessen” mellan Israel och det ockuperade Palestina. Det är dock oklart vilka som kommer att delta och redan på förhand står det klart att många centrala frågor kommer att vara obesvarade.

Israel har meddelat att det inte vill se någon tidsplan för fredförhandlingar. Israel kommer inte heller att diskutera den centrala frågan om de fördrivna flyktingarnas återvändande. Om ockupationsmakten får bestämma är tvåstatslösningen också borta från agendan . Läget är låst och besvärligt för Abbas som utan egentligt folkligt stöd kommer närvara på mötet. Den folkvalda regeringen som har lamslagits i Gaza kommer inte att närvara och kritiken mot Abbas är hård och rimlig. Abbas representerar inte den palestinska viljan. Abbas tar stora risker. Att sätta sig i förhandlingar med ockupanten medan det palestinska ledarskapet är delat öppnar upp för ännu större klyftor i det palestinska samhället, i synnerhet när ockupationsmakten Israel inte är intresserad av någon fred.

Mottagandet från andra arabländer är också kyligt. Egypten och Jordanien, vid sidan av Israel allierade med USA, närvarar medan Syrien och Saudiarabien har ställst sig avvaktande. Kan Annapolis leda till att andra arabnationer distansierar sig från Abbas? Sadat, Egytens fd president, var den förste arabledaren att tala i Knesset. Året var 1977 och Egypten, dåtidens starkaste arabland, isolerades av de övriga arabländerna efter Sadats besök i Israel. Stödet för Sadat minskade. Man kan ändå inte jämföra Sadat, president för den mest inflytelserika arabnationen, med Abbas, en president utan land. Abbas riskerar att bli ensam, både på hemmaplan och i regionen. Scenariot passar Israel.

Sammantagt är Annapolis en fälla – för palestinierna. Mötet kommer att skapa splittring inom ledarskapet men också i det redan sargade palestinska samhället. Ett misslyckande för Abbas, att inte få tillstånd garantier mot fler israeliska angrepp, fler bosättningarna eller garantier för flyktingarnas återvändande, kommer att leda till en infekterad situation. Frustrationen som gror i det ockuperade områdena kommer att koka över. Det är farligt.

USA och Israel har då återigen lyckats att slå hål på drömmen om fred och frihet.

Socialistiskt Forum

I helgen, 24-25 november, anordnas Socialistiskt Forum på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Det är ett öppet forum för vänstern och arbetarrörelsen innehållande debatt, samtal, politisk poesi, fest, musik, konst, facklig strategi, revolution 90 år!, antirasism, feminism, förnyelse av vänstern, socialism m.m. I år finns över 90 olika arrangemang att välja bland. Ung Vänster deltar naturligtvis med seminarier och feministiskt självförsvar. Det är fri entré som gäller. Välkomna!

Ung Vänsters arrangemang på forumet:

Lördag, 13.00-14.30, Kungsholmsrummet 4tr
Vem är egentligen terrorist?
Den 11 september blev startskottet för det av den amerikanska krigsmakten initierade "kriget mot terrorismen". Men vad är egentligen syftet? Med kriget mot terrorismen som motiv har svenskar blivit skickade till krig, antiterrorlagar upprättats och säkerhetspolisen har siktat in sig på muslimska ungdomar – potentiella terrorister. Vad händer när vi lever i det ständiga undantagstillstånden och hur hanterar vi rädslans retorik? Vi diskuterar misstänkliggörande, avhumanisering, islamofobi och dess effekter.
Medverkande: Kalle Larsson riksdagsledamot (v), Sveriges Unga Muslimer, Anna Wigenmark MR-jurist från Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, Ida Gabrielsson ordförande Ung Vänster 
Arr: Ung vänster

Lördag, 17.00-18.30, Foajéscenen 4tr
Vad krävs för ett maktskifte?
Panelsamtal om bakgrunden till borgerlighetens parlamentariska maktskifte och om vad som krävs av oss för att få till stånd en förändring.
Medverkande: Ali Esbati och Anna Sjödin
Samtalsledare: Axel Björneke, red. Frihet
Arr: SSU och Ung vänster

Lördag, 14.30-17.00, Skarpnäcksrummet 4tr
Workshop (separatistisk): Feministiskt självförsvar
Vi har tröttnat på att vi som tjejer ska gå omkring rädda och ständigt behöva begränsa våra livsutrymmen. Har du också det? Kom i så fall på vårt pass i feministiskt självförsvar! Feministiskt självförsvar handlar om att ta tillbaka makten över sin kropp och sitt liv.
Arr: Ung vänster Storsthlm

Läs mer på http://www.abfstockholm.se/ eller beställ program på kultur@abfstockholm.se, telefon 08-453 41 00

Men ”experter” vet ju alltid bäst, eller?

Det är visserligen bara en hypotes, men jag tror att det hade blivit ramaskri med tillhörande hojtande om sovjet-fasoner från borgerligheten om sosseregeringen hade genomfört en sådan här förändring. Nu istället- knäpptyst.

Sida 1 av 3123