”Tankefel i debatten”

Artikeltips: historikern Mattias Tydén skriver i dagens DN om tankefelet att ”locket ligger på” i debatten om invandring/integration.

”Vi har hört visan förut: Det är förbjudet att forska eller skriva om brott begångna av invandrare, världsfrånvända vänsterliberaler förskönar det mångkulturella fiaskot, eliten vågar inte berätta hur det egentligen ligger till – kort sagt: locket ligger på i invandrardebatten. Detta är Ny Demokratis och Pia Kjærsgaards argument i repris. Men de håller inte bättre i dag.

Faktum är att sociologer och kriminologer återkommande behandlat kriminalitet bland invandrare alltsedan Britt Sveris Utlänningars brottslighet i början av 1980-talet. Brå genomför regelbundet undersökningar av ”hur ’svensk och utländsk bakgrund’ tillsammans med andra sociala faktorer bidrar till att förklara registrerad misstänkt brottslighet ”. I massmedia frodas reportagen om problem och konflikter relaterade till etnisk segregation och presstexternas bild av ”invandraren” är som Ylva Brune visat i en avhandling minst sagt stereotyp.

Problemet är alltså inte att något lock ligger på i invandringsdebatten, utan myten om att locket ligger på. Med denna myt som grund kan de självpåtagna sanningssägarna i SD och på andra håll träda fram.”

Den som vill fördjupa sig kan också läsa Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk”, där hon reder ut hur det kom sig att Dansk Folkeparti lyckats sätta dagordningen i dansk politik och driva övriga partier åt ett främlingsfientligt håll.

Att förstå de här sakerna är viktigt, om vi ska lyckas undvika samma utveckling i Sverige.

Låt oss slippa ännu en skandalrättegång

Idag inleds en ny rättegång i fallet med The Pirate Bay, vars tidigare dom överklagades och nu ska omprövas i hovrätten. 2009 dömdes man till ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd. Historien om förundersökningen och den förra rättegången kantades av rättsvidriga skandaler med alltifrån okunniga och jäviga domare till olagliga husrannsakningar.

– Man undrar ju vad rättsväsendet kommer att bjuda på den här gången. Det är löjeväckande med så höga straff för några ynka filmer och låtar och helt ovärdigt en modern demokrati att tumma på rättssäkerheten för storföretagens intressens skull, säger Ung Vänsters vice förbundsordförande Elisabeth Biström.

Motpart i målet är ett antal stora amerikanska filmbolag. Brottsmisstanken består i att männen som tidigare drev sajten ska ha "tillgängliggjort" 20 låtar, nio filmer och fyra dataspel

– The Pirate Bay är lika olagligt som Google, som också är en länksamling och en sökmotor. Fildelning är ett självklart sätt att använda den nya tekniken och internet är till för att sprida information, det krockar naturligtvis med företagens vinstintressen. Det här är bara ett i raden av exemplen på hetsjakten på Sveriges ungdomar. Ung Vänster kräver att man istället bidrar till en utveckling som går åt rätt håll, till att börja med borde man införa digitala bibliotek och riva upp IPRED och FRA-lagen, säger Biström.

För mer information kontakta pressekreterare Hanna Cederin på 0762 478 321

När de viktiga frågorna försvinner

Valrörelsen 2010 är en av de mest opolitiska valrörelser jag har varit med om. Moderaterna gick till val på att tona ner det politiska inslaget i valdebatterna. Allt skulle cirkulerade kring kandidaternas utstrålning och trovärdighetsmätningar. Expressen publicerar två dagar innan valet en hel Tobleronebilaga samtidigt som välkammade Mufare i skoldebatterna skanderar att de aldrig kan tänka sig ”en sån som” Sahlin representera Sverige på EU-middagarna i Bryssel. Det gick nog bättre än vad många borgare hade vågat hoppas på. Hatkampanjen mot Socialdemokraternas ordförande hade inte kunnat få ett bättre fotfäste. Det hade rent av kunnat vara de borgerliga partiernas egna funktionärer som satt vid tangentborden och i TV-studiorna. Det är en föga klädsam utveckling som gör det allt svårare för arbetarrörelsen att komma ut med de viktiga politiska budskapen och tydliggöra skillnaderna mellan blocken.

Återigen får man nu höra rop på att ”vi skulle ha tagit debatten” som ett svar på varför främlingsfientligheten har hittat till riksdagen. Som om problemet vore informationsmässiga missförstånd. Som att det inte räcker med att vartannat debattprogram i TV handlar om ”invandrarfrågan”. Alliansen har naturligtvis krattat manegen för främlingsfientlighet genom att plocka isär Sverige och se till att fackföreningsrörelsen, som hållit ihop löntagarkollektivet, kraftigt försvagats. Men man kan inte låta bli att med bitterhet se tillbaka på hur valrörelsens slutskede uteslutande kom att ställa detta parti i centrum.

Mona Sahlin åkte runt och talade på varje torgmöte i hela landet om för väljarna att de inte tänkte samarbeta med SD. Som om någon undrade. Allianssympatisörer stod vid min pendeltågsstation och talade om att man måste rösta i år – annars kommer SD in. Den lokala moderaten ställde sig i en stadsdel nära mig och predikade för alla förstagångsväljare att det viktigaste nu var att inte få in ett parti som ”grupperar” människor. Förmanande skrämseltaktik utan politiskt innehåll. Man ville säkert väl, men sikten skymdes för de helt centrala ekonomiska frågorna. Frågorna som försvann i valrörelsen.

När ska vi våga ta den riktiga debatten om hur Moderaterna dränerat statskassan utan att skapa ett enda nytt jobb? När ska journalisterna hitta bakom det tomma pratet om ”arbetslinje” och granska arbetslöshetsstatistiken? Hur lång tid ska det ta innan vi får se redovisningar på hur mycket Stockholms stad har förlorat på historiens mest aggressiva utförsäljningar av bostäder och vårdcentraler? Att sälja ut allmän egendom till häpnadsväckande vrakpriser rimmar illa med det förment moderata ”ekonomiska ansvarstagandet”.

Det är kusligt hur föreställningen om att Moderaterna ”rört sig mot mitten” fortfarande lever kvar. Exakt vad består mittensvängen i? Fullständigt skrattretande moderata valkampanjer om att ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” får uppfattas som en humanisering av det stora högerpartiet samtidigt som arbetslöshetstalan slår nya rekord. Det är häpnadsväckande hur historiens största skattesänkningar har fått rubriken ” att röra sig mot mitten”. När ska vi få veta vart pengarna har tagits ifrån?

Nu är det dags att vi återgår till politiken, bortom politiska spelteorier, personhysteri och invandrarfixering. Tvinga ut Reinfeldt och hans ministrar i ljuset, låt honom inte gömma sig i de egentillverkade luftslotten. Ställ honom mot fakta.

Efter valet – håll ihop mot rasismen

Det är inte helt enkelt att komma igång igen efter valet i söndags. En del av mig vill bädda ner mig, blunda och försöka att inte låtsas om att det är som Ida skriver här nedanför, att det Sverige man vuxit upp i nu håller på att bli någonting annat. Någonting kallare. Men så funkar det förstås inte. Det enda som finns att göra, är att räta på ryggen och fortsätta arbeta för att förändra.

Nu utvärderas valet, hur det kunde gå så snett att borgerligheten tagit greppet om Sverige och vad främlingsfientlighetens tillväxt beror på. Det finns många saker jag skulle vilja rekommendera för läsning. Ali Esbati (x2), Kajsa Borgnäs och Irene Wennemo (om socialdemokraterna) har skrivit bra, till exempel.

Ung Vänster ska förstås göra sin egna valutvärdering. Utan att föregå den processen, kan jag konstatera att vårt förbund trots allt gjorde en väldigt bra valrörelse. Själv deltog jag i valkampanjen i sju, åtta olika distrikt och i vartenda ett av dem – och i resten av landet efter vad jag har hört- har vi vuxit, gjort starka insatser i skoldebatter, startat fler klubbar och värvat många nya medlemmar. Och även om valresultatet förstås känns tungt, märks det redan att lusten i klubbar och distrikt att ta itu med de nya politiska utmaningarna är tillbaka.

Det första vi kommer att göra nu, är att sätta igång en antirasistisk kampanj. Redan dagen efter valet märktes upprördheten över att också Sverige nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen, när tiotusentals gick ut och demonstrerade mot rasismen. Vi är många som är ledsna och oroliga för utvecklingen, och Ung Vänster ska göra sitt allra bästa för att stärka den antirasistiska rörelse som nu håller på att växa till. ”Håll ihop mot rasismen” heter vår kampanj, som kommer att startas nästa vecka. Var gärna med och kampanja med oss. Och välkommen att gå med i Ung Vänster.

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons ”gods”. Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är ”förnyelse”, som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det ”nya arbetarpartiet” har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att ”gå mot mitten” har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i ”ordet och friheten”

”När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande.”

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, likgiltigheten.

Stor uppslutning mot rasism

I dagarna samlas tiotusentals antirasister runt om i Sverige för att manifestera mot rasism och främlingsfientlighet. Efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen i och med gårdagens val startar nu Ung Vänster en bred antirasistisk offensiv med syfte att minimera Sverigedemokraternas inflytande och utrymme. Vice förbundsordförande Nooshi Dadgostar deltog i gårdagens demonstration på Sergels torg i Stockholm.

– Jag har vuxit upp i det här landet och vill kunna fortsätta att leva här på samma villkor som alla andra. Sd vill det motsatta de vill att jag och andra människor i sverige ska behöva leva med rasism och diskriminering, säger vice förbundsordförande Nooshi Dadgostar.

Ung Vänster har en lång tradition av antirasism bakom sig, och kommer inte att tveka inför utmaningarna.

– Vi ryggar inte tillbaka – de ska inte få stå oemotsagda. Vår allra viktigaste uppgift blir att se till att andra partier inte tar över Sverigedemokraternas politik och retorik. Det gäller att sätta press och visa att vi är många som inte accepterar rasism och främlingsfientlighet, säger Dadgostar.

För mer information kontakta pressekreterare Hanna Cederin på 0762478321.

Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i

Ingen gillar dåliga förlorare. Bitterhet är ingen klädsam egenskap. Men jag kan inte bara resa mig upp, rycka på axlarna och låtsas som ingenting. Det går bara inte. För Sverige blöder, och jag sörjer det land som jag växte upp i. Det är inte nostalgi eller skönmålning jag är ute efter. Bara ett stilla konstaterande om att mycket har gått förlorat nu. Inte bara det här enskilda valet utan stora delar av det som varit fint och bra med Sverige. Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som härstammar från den nationella rörelsen, har fått tjugo mandat i riksdagen. Moderaternas valresultat är det högsta sedan allmän rösträtt infördes och Socialdemokraterna noterar sitt lägsta resultat i modern tid. Det är ett totalt politiskt systemskifte.

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är rädd för att jag inte kommer att få se det igen – Sverige när det är som bäst. Samtidigt så vet jag också att allt inte var fantastiskt förut, det fanns skrubbsår, friskolereformer, ekonomiska klyftor, sprickor och Bert Karlsson. Men det var aldrig så här isande kallt och beräknande. Inte som jag minns det. Att rasera någonting går fort, samhället har redan slitits sönder under den förra regeringsperioden, och för varje söm som spräcks, som sprättas upp, behövs det tusentals stygn för att laga. Det handlar inte längre om nedskärningar och försämringar utan om strukturförändringar som bygger in skillnader mellan människor i systemet.

Osthyvelprincipen må vara oduglig, men den låter oss åtminstone lida mer tillsammans. Vi hade inte lika långt till varandra då. I en bruksort i södra Norrland var jag kassörskans dotter som gick i samma klass som direktörens son. Visst var det långt till de allra rikaste även då, och nittiotalet märktes med större skolklasser, privatiseringar och ideologiproduktion från höger. Den tiden har förstås hjälpt till att kratta manegen för dagens valresultat. Men fortfarande i åttonde klass satt vi där, jag och direktörssonen, med bänkarna i rad. Vi satt i samma sjunkande båt, även om han hade mycket bättre möjligheter att hålla sig flytande.

Debatten i årets valrörelse kretsade kring den rikaste procentens eventuella problem med ökad beskattning. De stora politiska frågorna – de som omfattade enormt många människor – fick stå tillbaka för överklassproblemen och smutskastningen. Det spelar nog ingen roll vilken partiordförande Socialdemokraterna väljer. Den här gången var det en extra Toblerone-bilaga i Expressen, förra valet gjorde SVT en dokumentär om Perssons "gods". Plus att Uppdrag Granskning passar på att köra en favorit i repris, som kommer fram till slutsatsen att i VPK fanns det folk som kallade sig kommunister. De attackeras inte på grund av avsaknad av personlighet eller karisma, de granskas inte på förd politik, de attackeras av borgerlig media med syfte att nöta sönder arbetarrörelsen. Genom att angripa våra företrädare.

Det finns flera problem och utmaningar för den svenska arbetarrörelsen. Det är så här landet ligger, så det är bara att gilla läget och anpassa sin strategi utifrån det. Jag hoppas på en ödmjuk valanalys där vi inte tappar ytterligare i självförtroende eller går ner oss i vanmakt. En rödgrön regering kan komma igen i nästa val, visst blir det svårt och visst kommer det att finnas enorma hål att lappa och laga. Men vad är alternativet? Att vi lägger oss ner och dör, att vi tror att det bästa sättet att bygga landet mer jämlikt är "förnyelse", som bakom ordets fluffighet oftast innebär mer av högerpolitik.

Det finns redan allt för många som för en högerpolitik, det är trångt på den kanten, trängre än någonsin. Så att försöka vara bättre Moderater än Moderaterna själva är dött lopp. Det "nya arbetarpartiet" har vunnit valet genom att slita sönder samhället och skapa verkliga men också inbillade avstånd mellan människor. Det vore ett historiskt misstag för arbetarrörelsen att inte, med ett tydligt förändringsalternativ, bekämpa dessa avstånd.

Några analytiker skyller misslyckandet på samarbetet, men det är en vilseledande förklaring. Det gick dåligt även förra valet, utan ett samarbete på plats. Några viftar med kommunistkortet och menar att Socialdemokraternas nedgång beror på Lars Ohly. Jag vädjar ödmjukt till socialdemokratin att tänka längre än så. Egentligen är mitt stora bryderi inte vad det största arbetarpartiet kommer att tycka om oss. Min största oro handlar om att inte få se Sverige igen som det var när jag växte upp. Och att vi aldrig kommer att få chansen att göra det ännu bättre. Att vissa väljer att skylla på Vänsterpartiet och samarbetet, handlar inte om något annat än att försöka pressa samhället högerut. Så jag ber er vänner inom socialdemokratin att oavsett hur ni ställer er till oss och samarbetet, börja inte vandra högerut. Det finns inget som vore så dåligt för Sverige och framtiden. Vi behöver er, vi som bor i det här landet. Vänsterpartiet kan inte fullt ut fylla de skor som ni under decennier vandrat i, det är omöjligt.

När vi fick en valdebatt om de verkliga samhällsfrågorna, om en anständig sjukförsäkring som inte friskförklarar människor trots att de är sjuka, då fick vi också medvind. Debatten kom för sent och högervindarna blåste för hårt för att det skulle räcka hela vägen fram. Men det vore brottsligt att inte inse att det var när vi stod upp som tydligast för det jämlika Sverige som vi fick bäst utdelning. Medieläget är en av de mest avgörande orsakerna till att vi inte lyckades vrida debatten i den riktning vi ville. Det är inget vi kan nonchalera i arbetarrörelsen, vi måste allvarligt fundera på hur vi ska klara av att väga upp detta. För det kommer inte att sluta av sig självt. En regering kan gå till val när det råder massarbetslöshet, när socialförsäkringssystemen är tömda och välfärden nedmonterad och ändå ro hem det till sist. Det är sorgligt men sant. När de största skattesänkningarna någonsin beskrivs som att "gå mot mitten" har vi stora problem.

Sverige har förändrats till det sämre, delar av förändringarna har pågått under en längre tid. Nu ser vi ett nytt hårdare klimat. Den bästa medicinen för ett samhälle som ska hålla ihop är krav på reformer som skapar samhörighet. Som istället för att segregera och dela upp, ser till att människor möts och kan se sig själv i varandra.

Misstänksamhet människor emellan är högerns bästa vän medan ett återskapande av solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Det finns mycket mer att säga, om Sverigedemokraterna, om Sverige som nu har tappat sin roll som föregångsland i välfärdsmodell och om hur det blir med regeringsbildandet och annat, det får jag återkomma om. Nu måste vi laga oss själva, vi inom arbetarrörelsen, för det smärtar att förlora Sverige. Så jag torkar de tårar som omöjligen kunde stoppas från att falla. För jag vägrar sluta tro och hoppas på den arbetarrörelse som byggde landet. På ett Sverige där direktörens son delar skolbänk med kassörskans dotter. På att vi i framtiden också kan göra någonting åt det som länge varit dåligt och eftersatt. Och att vi tillsammans kan mota tillbaka rasismen som smittat Sverige. Stig Sjödin skriver vackert i "ordet och friheten"

"När två är tillsammans kan orden uppstå, frihet säger jag och du får äntligen le igenkännande."

Valrörelsen hade också många fantastiska inslag och jag är säker på att ingen medlem kunde ha gjort det bättre. Nu gäller det att kanalisera och organisera det enorma missnöje som finns bland människor. Det finns inget annat alternativ för oss än att resa oss upp och komma tillbaka. Smärta gör ont, men att fortsätta känna är det som kommer att rädda oss från det allra farligaste, li

kgiltigheten.

Ida Gabrielsson
Ordförande Ung Vänster

Ung Vänster goes undercover – avslöjar ”det nya arbetarpartiet”

Under hela valrörelsen har Moderaterna kallat sig ett arbetarparti, utan att påståendet har granskats eller ifrågasatts. Nu har Ung Vänster gjort vad journalisterna borde gjort för länge sedan – vi har tagit reda på hur det egentligen ligger till. Kolla in!

Moderaterna – det nya arbetarpartiet

Eftersom media i den här valrörelsen verkar ha så svårt med att granska det nya arbetarpartiet, får vi göra det själva. Med dold kamera gav vi oss ut till valstugorna för att se vad som egentligen förändrats. Om den nya, människovänliga retoriken är mer än bara yta, eller om det är samma gamla moderater med ny kostym. Se och döm själv!

Trippel-lästips om bostadsbristen för ungdomar

En av de frågor Ung Vänster har pratat mest om i valrörelsen är bostadsbristen för unga. Den drabbar ungdomar över hela landet. Även i kommuner där det inte råder någon brist på bostäder generellt är det svårt för ungdomar att hitta en bostad eftersom små, billiga hyresrätter ofta saknas. Enligt Hyresgästföreningen saknar 216 000 unga idag ett eget boende.

Idag ser jag att de Fackliga Samhällsbyggarna (GS, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna, SEKO och Transport) har publicerat en rapport om bostadssituationen i Stockholm. De har frågat 862 ungdomar om deras bostadssituation och resultaten är knappast förvånande: hälften av de tillfrågade uppger att de saknar egen bostad. Lika många är oroliga för sin framtid. Sju av tio vill att det ska byggas fler hyresrätter och endast elva procent anser att regeringens bostadspolitik har underlättat för dem att få en bostad. Läs rapporten här.

Två av Ung Vänsters förbundsstyrelseledamöter, Clara Lindblom och Tove Liljeholm, har också skrivit läsvärda artiklar om bostadsfrågan. Clara skriver om att moderaterna saknar en politik för att lösa bostadsbristen och Tove skriver om högerns förslag om att sänka boendestandarden, bland annat genom att slopa regler om handikappanpassning:

I debatt efter debatt pratar man raljant om att det byggs ”för handikappvänligt” och man beskriver krav på tillgänglighet i termer som ”krav på möjligheten att köra rullstolsrace på toaletten”. Magnus Andersson, ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund menar i en debattartikel i Expressen att dagens handikappnorm i princip gör det omöjligt att bygga små lägenheter.

Lösningen på bostadsbristen är naturligtvis inte en sämre standard och sämre villkor för människor med funktionsnedsättning. Självklart måste nya lägenheter byggas med en schyst kvalitet och en god tillgänglighet. Problemet är inte ett vändmått på 1,3 meter eller en schyst belysning. Grundproblemet fortfarande att det byggs för lite och att de få lägenheter som ändå byggs framför allt är dyra bostadsrätter som ingen under trettio har råd med.

Läs Toves artikel här.