Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.
När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.
Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.
Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.
Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?
I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.
Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.
 
 

Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.

 

Ung Vänster kräver kriskommission mot ungas otrygghet

Pengar, foto: danieljordahl

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Ungas ekonomiska situation har under lång tid försvårats, sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard fördubblats.

– Sverige är rikare än någonsin, men ändå lever nästan var tredje ung ensamboende med låg ekonomisk standard. Det är ärligt talat inget annat än en skandal. Den ekonomiska otryggheten har ökat såväl under den nuvarande regeringen som under den förra, därför ställer Ung Vänster idag krav på en kriskommission som ska utreda ungas otrygghet och ta fram en åtgärdsplan på hur den ekonomiska klyftan mellan unga och äldre ska tas bort, säger Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande.

Den ökande andelen unga som lever med små marginaler speglar stora förändringar av det svenska samhället. Allt fler unga har tidsbegränsade anställningar, bostadsbristen har ökat och allt fler unga lider av psykisk ohälsa.

− Att vara ung ska inte vara det samma som att vara fattig. En ny regering måste göra skillnad i ungas vardag. För att unga ska kunna få trygghet och makt över det egna livet måste den sociala bostadspolitiken återupprättas, studiemedlen höjas och anställningsskyddet förstärkas. Det är dags att bygga ett Sverige för oss unga och inte ett reserverat åt överklassen, avslutar Lindborg.

Läs rapporten: Vi får betala – ungas ekonomiska otrygghet

Stefan Lindborg skriver om ungas ekonomiska otrygghet i Göteborgs-Posten

 

För kontakt
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
076-210 00 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Stefan Lindborg talade i Almedalen

Stefan Lindborg

Idag var det Vänsterpartiets dag under Almedalsveckan och Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg höll tal på stora scenen. Han lyfte bland annat ungas otrygghet, antirasism och feminism.

– Flera gånger under sommaren har vi hört Fredrik Reinfeldt varna för ”en feministisk revolution”. Han säger att han inte vet hur en sådan kommer att ”drabba” människor. Vårt besked till Fredrik Reinfeldt är tydligt och klart. Ung Vänster inte bara välkomnar en feministisk revolution, vi kommer också se till att den blir av.

Talet handlade också om hur det är dags för en ny regering och en ny politik. Vi kräver ett Sverige som byggs för oss – inte för riskkapitalbolag och vinstjakt.

– Politik handlar om att välja sida. Antingen bekämpar man arbetslösheten eller de arbetslösa. Sänker skatterna åt dem med tjockast plånbok eller rustar upp välfärden. Springer riskkapitalbolagens ärenden eller så sätter man stopp för vinster i välfärden. Den 14 september ersätter vi regeringen Reinfeldt med en ny regering som för en politik för jämlikhet och rättvisa.

För kontakt
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
076-210 00 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Jobba för Ung Vänster i valrörelsen

jobba9

Nu utlyser vi ytterligare ett antal tjänster under valrörelsen. 

Jobba som valombudsman i Uppsala län, Södermanland eller Örebro län
Nu utlyser förbundsstyrelsen tre olika valtjänster på ca en månad vardera. Tjänsterna sträcker sig från 11 augusti till 30 september men tillträde sker enligt överenskommelse. Som valombudsman, anställd av förbundsstyrelsen, jobbar du i ett distrikt men med arbetsledning från förbundscentralen, du kan även bli arbetsledd till att hjälpa till tillfälligt i ett annat närliggande distrikt. Dina arbetsuppgifter kommer framförallt handla om utåtriktat valarbete men också om att värva och ta hand om nya medlemmar. Vi söker dig som vill göra en insats i valet, tycker om att jobba självständigt och anta nya utmaningar. Det är en fördel om du har erfarenhet av att hålla klasspressar och debatter men det är inget krav.

Tjänsten är på 100 %, arbetsledning sker från förbundscentralen och lön utgår enligt Ung Vänsters avtal.

Hur söker man?
Sista ansökningsdag är 30 juli. Skicka ansökningar till info@ungvanster.se. Vid frågor kontakta Tove Liljeholm på 08-654 31 00 eller tove.liljeholm@ungvanster.se.

__________________________________________________

Jobba för Ung Vänster Göteborg och Bohuslän
Valombudsmannens tjänst är aktivistinriktad. Detta innebär att man exempelvis kommer att få vara ute på skolor och ta debatter och bokbord samt åka runt i klubbarna och bedriva utåtriktade aktiviteter. Tjänsten pågår mellan den 4 augusti till den 14 september och omfattar 100 %.

Kvalifikationer
Du har bra koll på förbundet både politiskt och organisatoriskt. Du är ansvarstagande, bra på att planera, är bekväm med media, att ta kontakt med folk och att arbeta självständigt. Ett stort plus är att du har erfarenhet av tidigare förtroendeuppdrag eller ansvarsområden, likaså om du är instruktör i feministiskt självförsvar. Även B-körkort är ett plus.

Hur söker man?
Ansökan måste vara inne senast den 21 juli. Skicka personligt brev och CV till goteborg@ungvanster.se eller posta till:
Ung Vänster Göteborg och Bohuslän
Andra Långgatan 20
413 28 Göteborg

Vid frågor, hör av dig till Malin Andréasson på: 0737633431 eller malin.andreasson@live.se.

Ung Vänster i Almedalen

visby

Under vecka 27 är det dags för politikerveckan i Almedalen. Ung Vänster kommer finnas på plats och råkar man befinna sig i Visby får man gärna komma förbi något av de seminarier eller debatter som vi deltar i. Här följer ett axplock:

Måndag 30 juni juli kl 09:00-11:30
En skola för vem? Om hur vi kan främja och förbättra skolors likabehandlingsarbete
Ung Vänsters förbundssekreterare Hanna Cederin deltar i ett panelsamtal tillsammans med representanter från de andra ungdomsförbunden om hur skolors likabehandlingsarbete kan effektiviseras och underlättas.
Klosterbrunnsgatan 3, LSU:s trädgård, arrangerat av Ungdom mot rasism och Malmö mot diskriminering.

Tisdag 1 juli kl 15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning
Ungdomsförbunden har under våren arbetat med en försvarsberedning under namnet ”Försvaret i framtiden”. Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg deltar i debatten om svensk försvarspolitik.
S:t Hansgatan 11, arrangerat av Teknik och Säkerhetsforum

Onsdag 2 juli kl 14:30-15:00
Förhör en direktör
Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg förhör vård- och omsorgsföretaget Humanas vd Per Granath om bland annat vinster och kvalitet i välfärden.
Almegakupolen, Strandvägen 4, arrangerat av Vårdföretagarna

Torsdag 3 juli kl 12:00-14:45
Visste du att Sverige inte uppfyller Barnkonventionen? Ungdomar utmanar politikerna!
Ung Vänsters vice ordförande Tove Liljeholm svarar på frågor från ungdomar och deltar i ett samtal om bland annat barnfattigdom och vinster i skolan.
Krukmakarens Hus, Mellangatan 21, arrangerat av Sveriges Makalösa Föräldrar

Fredag 4 juli klockan 16:00-16:30
Framtidens ledare i politisk debatt
Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg deltar i en webbsänd debatt med ordföranden från de övriga ungdomsförbunden.
Expressens valstuga, Donners plats, arrangerat av Expressen

Fredag 4 juli klockan 18:30-18.45
Stefan Lindborgs tal
Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg talar i Almedalsparken innan Jonas Sjöstedt.
Almedalsparken, arrangerat av Vänsterpartiet

 

 

För mer information:
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
076-21 000 11
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

Bråvallafestivalen, vad ska jag säga till mina elever?

Gästbloggare: 
Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och pluggar till lärare.

I dagarna startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. Av de 90 speltillfällen så har de tilldelat 18 av dem till kvinnor, ( beräknat på band med minst en kvinna i). Förra året såg det precis lika illa ut. Men trots kritik har man valt att inte bry sig, utan kör på precis som tidigare.

Jag har en fråga till festival arrangörer, skivbolag och producenter, vad ska jag säga till mina framtida elever som jag ska undervisa i musik?

– Ja ni killar kommer få första tjing på replokaler och på den lokala festivalscen. Ni tjejer med ert ”tjejband” ja ni kan ju försöka, ni lär möta fördomar och bli ifrågasatta och om ni har tur så kanske ni eventuellt blir bokade till någon festival i framtiden, kanske. Bråvalla är inte ensamma om att kvotera in män, det görs nästan över allt. Dock är det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Det gäller på alla nivåer inom musikbranschen. Popkollo är ett bra exempel där man aktivt jobbar för att lyfta tjejer och krossa fördomarna om att tjejer inte vill eller kan hålla på med musik.

Jag vill berätta för mina elever om hela musikhistorien, alltså den om kvinnorna också och jag vill öppet och ärligt säga att alla mina elever har samma förutsättningar för att hålla på med musik. Men då får vi inte tolerera några ursäkter utan ta ansvar.

Sluta kvotera in män på festivalscenerna!

 

Kamp lönar sig alltid

Tågstrejken är över. Facket har vunnit och arbetsgivarna har förlorat. Utgångspunkten har förskjutits från att betona vikten av ”flexibilitet” till att handla om slit och släng-arbetsmarknadens otrygghet. Stödet för de strejkande på Öresundstågen har varit starkt. Faktiskt alla störst bland dem som påverkades mest. Antagligen för att Sekos strejk rörde oss alla och var viktig för hela arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare ges möjlighet att säga upp anställda och återanställa till sämre villkor, kommer snart varje arbetsgivare att göra detsamma. Tågstrejken lär oss att kollektiv kamp alltid lönar sig.

Det är inte riskkapitalister, bankdirektörer eller börsklippare som får hjulen att snurra. På deras axlar bygger man inga samhällen, men utan LO-kollektivet står allt stilla. Byggen stannar upp, ingen tar hand om de gamla, barnomsorgen får stänga, mataffären kan inte öppna och inte ett enda tåg rullar. Tågstrejken visar hur stark arbetarklassen är när den håller ihop. För första gången i modern tid varslade alla LO-förbund om sympatiåtgärder. Det är klart att det får arbetsgivarna att darra.

Jag ska inte recensera avtalet. Det får andra göra, inte minst de som berörs av det. Men visst är det skönt att höra Sekos förbundsordförande beskriva avtalet som ”en historisk seger” samtidigt som Almegas företrädare surar i pressmeddelanden. För alla som tar del av arbetsgivarnas kommentarer är det uppenbart att det var strejken som gjorde att facket kunde pressa dem så långt.

Nu måste kampen mot otryggheten fortsätta. Slit och släng-arbetsmarknaden finns kvar, den lever och frodas inte minst bland kvinnodominerade LO-yrken. Bland unga är en tidsbegränsad anställning vanligare än ett fast jobb. Det ger arbetsgivarna anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara, men det ger oss ont i magen när räkningarna ska betalas. Ring och spring-jobben berövar oss makten över våra liv. Vem kan planera vardagen när man inte kan säga nej om telefonen ringer?

Kampen för trygga jobb är både facklig och politisk. Jag tar fram skämskudden när högern håller yrvakna monologer i morgonsoffan om den svenska modellen och om att politiker ska hålla sig borta. De låtsas inte om att den borgerliga regeringen har institutionaliserat otryggheten genom att införa anställningsformen allmän visstid. Så länge man springer arbetsgivarnas ärenden är det uppenbarligen oproblematiskt att lägga sig i. Utanför Timbrosfären och regeringskansliet tror jag knappt någon accepterar det som utgångspunkt.

Lagen om anställningsskydd har successivt urholkats och hålen måste nu täppas igen. Allmän visstid borde tas bort och möjligheten att under lång tid stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra begränsas kraftigt. För någon vecka sedan skrev David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställdas förbund, intressant om hur lagstiftningsvägen och avtalsvägen förhåller sig till varandra. Så länge lagstiftningen inte är hårdare finns det inga skäl för arbetsgivarna att förhandla med facket.

Vänstern behöver inse sprängkraften i frågor om otryggheten på jobbet. Idag är det hundratusentals i vårt land som aldrig får sin verklighet beskriven, som inte känner igen sig i floskler om flexibilitet men som inser att det de kallar för flexibilitet alltid är på deras bekostnad. De finns i LO-kollektivet, men också i stora tjänstemannagrupper. Kampen för trygga jobb har potential att samla hela löntagarkollektivet. Människor som håller ihop kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. För som vi alla vet, kollektiv kamp lönar sig alltid.

 

Ung Vänster kräver ett feministiskt systemskifte i välfärden

SIDBILD

I samband med Nordiskt forum, det största feministiska mötet i Norden på tjugo år, ställer Ung Vänster idag krav på ett feministiskt systemskifte i välfärden. För att mota tillbaka könsmaktsordningen räcker det inte med enskilda förändringar, det krävs en feministisk offensiv som gör skillnad på alla viktiga områden.

– Kvinnor i Sverige betalar ett högt pris för den politik som högerregeringen har fört under de senaste åtta åren. Moderaternas skattesänkningar har ökat inkomstskillnaderna mellan könen och gått ut över nödvändiga välfärdssatsningar. Ung Vänster vill se en ny regering som genomför feministiska förändringar, däribland ett feministiskt systemskifte i välfärden, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.

Den gemensamma välfärden fyller en nyckelfunktion i kampen för jämställdhet, men samtidigt är villkoren för de som jobbar där, de allra flesta är kvinnor, många gånger otrygga och slitsamma.

– Kvinnor ska inte behöva bära upp välfärden med otrygga anställningar, deltider och stressig arbetsmiljö. Välfärdsarbetarna i Sverige betalar ett högt pris för de senaste årens högerpolitik. Nu ställer Ung Vänster krav på ökade resurser, fasta heltidsjobb och ett stopp för den privata vinstjakten i välfärden. Det är vad ett feministiskt systemskifte i välfärden handlar om, avslutar Lindborg.

Läs vår rapport här

För mer information:
Yrsa Rasmussen
Pressekreterare Ung Vänster
08-6543100
076-2100011
yrsa.rasmussen@ungvanster.se

En feministisk revolution

Nu i helgen samlas tusentals feminister på Nordiskt Forum och Feministisk festival i Malmö. Det är en kraftuppvisning från den feministiska rörelsen, och skickar ett tydligt budskap: vi kommer inte att backa från vår feministiska kamp och kravet på ett jämställt samhälle.
Ett par dagar innan forumet meddelar statsminister Fredrik Reinfeldt i Expressens stora partiledarintervju att han kommer bekämpa varje försök till feministisk revolution. Jag blir nästan imponerad av att han är så ärlig. Jag är också övertygad om att Moderaterna kommer motarbeta krav på feministiska förändringar som utmanar könsmaktsordningen. För att inse det krävs inga gissningar – det sker redan idag. Den moderatledda högerregeringen har fört en politik som på viktiga områden förstärker könsmaktsordningen, försämrar kvinnors villkor och minskar kvinnors makt. 
Anders Borg hävdar idag i en debattartikel i samma tidning att det är viktigt att bryta kvinnors ekonomiska underordning för att göra framsteg inom jämställdhetsarbetet. Samtidigt är han finansminister i en regering vars politik ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor med 40 % sedan de tillträdde. Det är lätt att slänga sig med feministiskt snack, men den som säger att det går att bedriva en feministisk högerpolitik lurar antingen sig själv eller andra. Högerns politik slår mot stora delar av kvinnokollektivet och stärker könsmaktsordningen på ett såna centrala områden som just ekonomi och arbete. Det vet också Anders Borg om, men i hans politiska gärning väger chefens intressen alltid starkare än undersköterskans.
Könsmaktsordningen skär genom varje samhällsområde och genomsyrar hela vardagen, därför räcker det inte med enstaka förändringar för att bekämpa den. För kvinnor som sliter ut sina kroppar i hemtjänsten är det inte tillräckligt med en individualiserad föräldraförsäkring. För unga tjejer med ätstörningsproblematik kommer en förstärkning av arbetsrätten inte att räcka. För den fattiga pensionärskvinnan är inte öppna ungdomsmottagningar bra nog. För att på allvar stärka kvinnors makt och livsvillkor krävs en feministisk offensiv. När den borgerliga regeringen röstas bort i september vill vi se en ny regering som låter den feministiska vågen svepa in i Rosenbads korridorer. När Fredrik Reinfeldt lovar stå i vägen för den feministiska vågen, lovar Ung Vänster att driva på den med all vår kraft.
Vi kommer ta kampen för trygga jobb. Den otrygga arbetsmarknaden slår extra hårt mot tjejer, eftersom tidsbegränsade jobb är som vanligast bland unga kvinnor som jobbar i LO-yrken. Detta är ett tydligt exempel på de strukturer som genomsyrar hela arbetsmarknaden, som underordnar kvinnor och som den borgerliga regeringen förstärker. Högern har gjort det lättare för arbetsgivare att erbjuda slit och släng-anställningar istället för fasta jobb. För att unga kvinnor ska få makt över sitt eget liv måste fasta jobb med löner som man kan leva på vara normen.
Till skillnad från statsministern nöjer vi oss inte med att enbart prata om mäns våld mot kvinnor någon gång under ett jultal på Skansen. Vi gör något åt det i praktiken. Över hela Sverige ordnar Ung Vänster pass i feministiskt självförsvar, som handlar om att ge tjejer verktyg att försvara sig och stärkas tillsammans. Varje år utbildar vi nya instruktörer. Feministiskt självförsvar är en viktig metod för att bekämpa det sexualiserade våldet, och ska komma alla tjejer till del. Därför driver vi kravet om feministiskt självförsvar i alla skolor. Vi kräver också en samtyckeslagstiftning och bättre ekonomiska förutsättningar för kvinnojourerna.
Vi ser hela tiden hur sjuka ideal går ut över unga tjejers hälsa. Hur skönhetsideal orsakar ätstörningar och om hur idealet om den ”duktiga flickan” leder till stress och ohälsa bland unga tjejer. I högerns Sverige, där skattesänkningar konsekvent prioriteras framför nödvändiga välfärdssatsningar, ser vi också hur skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser för att göra det som krävs. Att må bra ska vara en rättighet, därför kräver vi ökade resurser till att bekämpa ohälsan.
Våra krav på en feministisk offensiv kan drivas igenom här och nu, men vi nöjer oss inte förrän vi helt avskaffat könsmaktsordningen. Feminismen är en befrielserörelse och en kamp som måste tas överallt, i klassrummet, sovrummet, riksdagshuset och på gatan. Vi kommer att stå på barrikaderna varje dag och vi slutar inte på valdagen. Fredrik Reinfeldt, här har du din feministiska revolution.
P.S. Här kommer lite tips till alla taggade feminister i Malmö: På feministisk festival idag reppar jag Ung Vänster i feministisk debatt, kl 16-17 i Stora Salongen på Moriskan. På Nordiskt Forum anordnar Ung Vänster panelsamtal om unga tjejers ohälsa som politisk fråga på söndag kl 9.00-10.30 i salen Qvam. Och vi håller självklart feministiskt självförsvar varje dag under feministisk festival.

Sida 30 av 243« Första...1020...2829303132...405060...Sista »