Dags för Socialistiskt Forum

Den 15 november är det återigen dags för Socialistiskt forum.

Arrangörerna är ABF Stockholm och LO-distriktet i Stockholms län. När man slår upp programhäftet möts man följande,

Med 77 programpunter är Socialistisk Fourm Sveriges största arena för vänsterdebatt. En tummelplats för alla som tror att en annan värld inte bara möjlig utan också nödvändig.

Seminarierna kommer att handla om allt från finanskrisen, klimathotet, fackets utmaningar, privatiseringsvågen, det amerikanska presidentvalet, de papperslösas utsatthet, synen på familjen, världshandeln, tortyren och till den växande islamofobin.

Bland talare och gäster återfinns Åsa Linderborg, Göran Greider, Johan Ehrenberg, Anneli Jordahl, America VeraZavala, Pierre Schori, Tiina Rosenberg, Jan Eliasson, Andreas Malm, Lars Ohly, Josefin Brink, Katrine Kielos, Ulrika Dahl, Mattias Gardell och över hundra andra medverkande. Ung Vänster finns förstås på plats med vår kampanj ”Vem tjänar på sorteringsskolan” och feministiskt självförsvar.

Själv har jag missat forumet ett antal år. Sist jag var där var 2003 (!) så det ska bli hur roligt som helst!

Tid: 10-18 (fest 19-02)
Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Fri entré!

Läs mer på www.abfstockholm.se/socforum

Packet är här för att stanna – ett år senare

Idag presenterar forskarna från Uppsala universitet Mångfaldsbarometern 2008. Det som är slående med barometern är att attityderna till den etniska mångfalden i Sverige och invandrare är tvetydiga.

Å ena sidan är majoritetssamhället Sverige tolerant. Till exempel anser 74,2% (72,4% år 2005, 72,6% år 2006, 71,3% år 2007) att ”Alla invandrare som kommer hit måste ges samma sociala rättigheter som landets egen befolkning”. Det är en attityd som har sin grund i en medvetenhet om att samhället måste hållas ihop av komplexa sociala kontrakt, som skapar förutsättningar för en utvecklad offentlig sektor och kollektivavtal som garanterar alla löntagares rätt till drägliga inkomster och trygghet på arbetsmarknaden. Barometerns resultat är intressanta och samtidigt obekväma för den borgerliga allians som sedan Vaxholmsfallet har gjort ihärdiga försök att slå in kil mellan arbetarkollektivets olika etniska grupper. Det visar sig att stödet för den sortens splittring är än så länge väldigt liten.

Å andra sidan är det tydligt att alliansregeringens mantra om hårdare krav på invandrare har slagit rot hos breda lager. Andelen som ställer sig bakom utvisning av invandrare som begått brott och krav på anpassning till den svenska kulturen, med andra ord assimilering, har förvisso minskat i jämförelse med tidigare år men ligger klart över 60 procent. Det samma gäller attityder gentemot muslismska kvinnor och slöjan. Över 60 procent anser att den muslimska kvinnan är mer förtryckt än hennes andra medsystrar och dryga 45 procent vill se ett slöjförbud.

Packet är här för att stanna! Det var rubriken på mitt inlägg rörande Mångfaldsbarometern 2007. Då, för ett år sedan, skrev jag följande:

Attityderna mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet är inte konstanta utan de formas ständigt – idag sker omgjutningen i en rask och brutal takt.

Idag, ett år senare, är det tydligt att den misstänkliggörande retoriken mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet och snacket om utanförskap, som visat sig vara påhittat, har fått den effekt som högern önskade sig. De verkliga konfliktlinjerna döljs i en gyttjepöl av konstruerade skildringar av samhällsproblemen. Varslen i Volvo och den stundande massarbetslöshet närmare 8 % som spås slå in nästa år har automatiskt hittat sina syndabockar i invandrare. Och detta kommer att fortsätta gälal så länge inte någon sätter ner foten och säger nåt annat.

Och det här barometern kan kopplas till den senaste tidens debatt kring valet 2010. För det första måste ett politiskt alternativ med konkreta målsättningar för rättvisa formeras. Hur vinner vi över arbestlösheten och bostadsbristen? är frågor vars svar är ett entydigt avståndstagande från den marknadsfundamentalism som införs i rask takt – på nationell och överstatlig nivå. Många kan vara med och förverkliga dessa målsättningar men det är bråttom.

I media: DN1, SVT, Expressen
Andra bloggar: Svensson,

Tips, om fildelning

Mikael von Knorring (v) skriver bra om den nya antipiratlagen på SVT Opinion idag.

Ung Vänster ger pengar till palestinska Stop The Wall

Ung Vänster skickar i veckan nära 30 000 kronor till den palestinska organisationen Stop The Wall. Organisationen arbetar emot Israels ockupation av palestinskt territorium och är en av de ledande krafterna mot det israeliska murbygget på Gazaremsan och Västbanken.

– Israels apartheidmur är en av de allvarligaste delarna av ockupationen av Palestina. Den stjäl palestinsk mark, hindrar folk att röra sig fritt och är illegal enligt Haag-domstolen. Stop The Wall kämpar för att hindra muren och arbetar för att den ska rivas. De förtjänar allt stöd, säger Ida Gabrielsson, förbundsordförande för Ung Vänster.

Pengarna kommer från en insamling som Ung Vänster har genomfört.  

– Att samla in pengar till Stop The Wall är en konkret solidaritetsaktion vi kan göra här i Sverige. Men mycket mer behöver göras. Nyligen uppdagades det att ett svenskt företag – Assa Abloy – driver en fabrik på ockuperad mark. Sverige stöttar på flera sätt ockupationsmakten medan man bojkottar den ockuperade parten, det borde vara tvärtom, säger Ida Gabrielsson.

För mer information kontakta:
Ida Gabrielsson, förbundsordförande
ida@ungvanster.se, 0738-241213

Vardagsrädsla och pepparsprej

Det här dyker upp med jämna mellanrum, någon som vill legalisera bärandet av pepparsprej i syfte att göra kvinnor tryggare i det offentliga rummet. Jag är helt övertygad om att avsikten är god, och att Magdalen Andersson lyfter frågan utifrån en genuin önskan att göra just det hon säger – att minska rädslan hos tjejer. Det är bra att någon lyfter frågan. Den vardagsrädsla man kan uppleva, den där obehagskänslan som får en att ta en omväg, låtsas ringa med mobilen, eller t.o.m. stanna hemma om kvällarna, är allvarlig, den begränsar kvinnors liv. Men lösningen är inte pepparsprej.

Att beväpna sig kan göra en hotfull eller våldsam situation än farligare, en pepparsprej kan tas ifrån och användas mot en. Och problemet är större än att det kan lösas på det här sättet. Vad är det som gör tjejer rädda, vad är det vi är rädda för? Det handlar förstås om sexualiserat våld. Vi känner oss utsatta, för vi vet att det existerar. Många känner sig försvarslösa. Tjejer är rädda för att bli överfallna, trakasserade eller våldtagna i det offentliga rummet.

Bilden av en våldtäktsman, är galningen som väntar i en park eller en gränd. I själva verket utövas över 80 % av allt våld mot kvinnor av en man som man känner. Med det vill jag inte säga att tjejers rädsla är irrationell. Överfallsvåldtäkter sker, och vi lär oss från olika håll att vara rädda för dem. Men det är synd att det vanligare våldet, det där det är pojkvännen, kompisen eller pappan som är förövare, ges så lite uppmärksamhet. Och även när det diskuteras, så görs det på ett sätt som får våldet att framstå som isolerade företeelser. Precis motsatsen till hur det i verkligheten fungerar. Relationer där en tjej misshandlas, präglas av maktutövning på flera plan. Fysiskt våld föregås av psykiskt, av svartsjuka, isolering och nedbrytning. Många relationer innehåller dessa element, utan att övergå i fysiskt våld, och det hänger ihop. Vad hjälper då pepparsprejen?

Det mest effektiva sätt att hantera vardagsrädsla jag har stött på, är feministiskt självförsvar. Det handlar om att lära sig att använda sin egen kropp för att försvara sig. Men det tar också itu med de mer grundläggande frågorna, om jämställdhet, relationer, självkänsla och kön. Det utgår ifrån kunskap om hur mäns våld mot kvinnor ser ut och fungerar. En i alla avseenden bättre lösning än pepparsprej.

Det röda laget

Som det framgick av Aftonbladets hemsida så bloggade jag för det röda laget. Man kan säga att jag skulle fungera lite som Monas sidekick. Det gick sådär, jag menar det är klart att jag inte lika gärna hade kunnat skriva för Reinfeldts mörkblåa sida. Men det är synd att inte skillnaderna är större, att det inte finns två tydliga projekt att välja mellan. Jag tror den röda sidan hade tjänat på det. Om jag ska kunna skriva helhjärtat för det röda laget krävs det en bättre lagkapten som stakar ut en väg för trygga jobb och som garanterar välfärden. Sedan var det rätt svårt, med tanke på tempot, att hinna skriva någonting meningsfullt och utvecklande, jag ber att få återkomma med det vid ett annat tillfälle. För nu är det snabba ryck som gäller igen.

Några summerande tankar.

Sänkta skatter och urholkade trygghetssystem leder inte till fler trygga jobb. Det vet Reinfeldt, men fortsätter envist att klamra sig fast vid floskler om arbetslinjen och omfamnar lustfyllt i retoriken utanförskapet. Ingen fakta presenteras, bara löst svammel. Det skulle kunna varit ett guldläge för oppositionen, folk vill ha jobb, folk vill ha trygga jobb, folk vill ha schyssta löner. Men till en diskussion om hur en politik för full sysselsättning ska bli möjlig når inte den ytliga debatten. Delvis för att det är så de politiska debatterna är upplagda men också för att Mona inte riktigt tar till fället i akt att lansera ett ordentligt alternativ.

Jag hinner inte utveckla om A-kassan och attackerna mot facket men den som vill läsa mer kan göra det både här och här.

Nu handlar det om att lyckas med projektet att byta regering och byta politik. Det gör vi inte genom att rida på Reinfeldts misslyckanden utan mer måste till om det röda laget inte bara ska vinna folkets mandat på valdagen utan också ett långsiktigt förtroende för en politik som kan återställa och utveckla välfärden. Jag återkommer till det jag skrev i mitt första inlägg, det handlar om vilket samhälle vi vill ha, och om att presentera ett trovärdigt projekt som visar att det är möjligt att gå en annan väg, som pekar ut en riktning för framtiden.

Direktbloggning om debatten mellan Sahlin och Reinfeldt, #6

Mona och Fredrik svamlar om EMU. Det blir nästan skrattretande. Att påstå att EMU med alla de låsningar som ett medlemskap däri innebär, skulle varit någon slags mirakelkur i oroliga tider är bevisligen osant. Menar de att EMU-länderna skonats från finanskrisen?

Förresten, när Sahlin och Reinfeldt i alla fall snuddade lite vid den ekonomiska politiken, så har jag funderat på några saker. Jag har tänkt på det där med ordning och reda. Vem som har mest ordning och reda i statens finanser är årets tävling att vinna. Det ligger något smått maniskt i hur det upprepas och används för att förstärka både det röra och blå lagets argumentation. Nästan som att det skulle handla om en strumplåda, sorterad utifrån storlek och färg. Alla kan relatera till ordning och reda. Vem vill inte ha det? Men samhällsekonomin är inte en strumplåda. När normpolitiken sätter stopp för viktiga satsningar och för en omfördelande politik, måste man ju fråga sig vems ordning och reda man upprätthåller.

Att envist hävda att det enda sättet att ha ordning i ekonomin, är att föra en politik som gynnar utförsäljningar och skattesänkningar, men som fäller krokben på den som vill investera i välfärden eller parera arbetslösheten, visar på vilkas intressen borgerligheten företräder. Från socialdemokratins sida, blir det ett dyrköpt misstag. Det som det i grunden handlar om är mer eller mindre demokrati. Att sätta tvångströja på sig själv är att passivisera det politiska handlingsutrymmet. Ordning och reda borde istället handla om en modig, aktiv politik där man tar ansvar för de politiska vägvalen som faktiskt finns, om man vågar ge sig själv mandat att göra dem. Kort och gott: det handlar om jobben, det handlar om välfärden, det handlar om en politik som kan skapa framtidstro.

Direktbloggning om debatten mellan Sahlin och Reinfeldt, #5

Nu tävlas det om vem Sverigedemokraterna tycker sämst om. Mona Sahlin avslutar med det viktigaste – att aldrig låta få Sverigedemokraterna få inflytande över svensk politik. Det bästa sättet att göra det på, är att leverera ett alternativ till nedskärningspolitiken, samtidigt som man konsekvent vägrar att ta debatten på Sverigedemokraternas planhalva.

Reinfdelt vägrar att säga att han inte kommer att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Obehagligt.

Direktbloggning om debatten mellan Sahlin och Reinfeldt, #4

Angående varsel och arbetslöshet då…
Jobbskatteavdraget är en skattesänkning. Det finns inget som tyder på att det leder till särskilt många fler arbeten. I halvtid uppgick regeringens skattesänkningar till 75 miljarder. Det motsvarar 225 000 jobb i offentlig sektor. Med de mest positiva gissningarna har ”jobbskatteavdraget” skapat 85 000 nya jobb – i en högkonjunktur! Det innebär en kostnad per jobb på över 800 000 kronor. Ansvarsfullt.

Om man på allvar vill lägga om politiken till full sysselsättning måste man våga diskutera den ekonomiska politiken och offentliga investeringar. Det är inte rimligt att politiker under rådande lågkonjunktur frånsäger sig ansvaret att agera aktivt.

Direktbloggning om debatten mellan Sahlin och Reinfeldt, #3

Eftersom Reinfeldt sitter i radio och svamlar så mycket, kan det vara på sin plats att inleda med några korta fakta om a-kassan:
– Regeringen har infört olika avgifter, beroende på hur hög arbetslösheten är inom den branch man jobbar i
– Regeringen har gjort det svårare att komma in i a-kassan
– Regeringen har infört två extra karensdagar i a-kassan
– Regeringen har höjt avgifterna till a-kassan
– Regeringen har sänkt ersättningen från a-kassan

Att regeringen Reinfeldt har riktat in sig på a-kassan för att försvaga för arbetslösa och försvaga människors ställning på arbetsmarknaden är tydligt. Det finns inget samband mellan en sysselsättningsökning, sänkta skatter och ett försämrat trygghetssystem. Det handlar inte bara, som Mona Sahlin tar upp, om att arbetslösa ska kunna känna sig trygga utan en hög a-kassa är också det enda som kan verka som en garant mot lönedumpning.

Sida 1 av 41234