Idag beslöjar vi oss av solidaritet

Det är allvar. Det är verkligen på allvar. En höggravid kvinna i min ålder misshandlades i lördags av en okänd gärningsman i Farsta. Han kommer upp bakom henne, drar och sliter i hennes sjal. Får tag i håret, dunkar huvudet mot bilen. Rädslan måste vara enorm. Klarar sig barnet? Hon svimmar. 
Hatbrotten mot muslimer har blivit värre, grövre och fler. Utvecklingen sker inte i ett vakuum, utan följer på ett samhälle där rasismen växer. Framförallt är det slöjbärande kvinnor som får utstå trakasserier och våld. Vars liv styrs av rädslan och hotet om att utsättas för hatbrott. Den gravida kvinnan klarade sig i lördags, och en nära vän till henne som själv bär slöja berättar om hatbrotten i P4. Ta er tid och lyssna på Samira. Hennes berättelse är förfärlig. Och väldigt viktig.
Samira säger i P4-intervjun: ”De [hatbrotten] har blivit mycket värre. Idag är det legitimt att hata, för man hatar inte invandrare, man hatar muslimer.”. Hon beskriver hur folk extremt sällan gör någonting när de ser en muslimsk kvinna utsättas för hatbrott. Brotten legitimeras av en samhällsutveckling där muslimer misstänkliggörs och rasistiska krafter flyttar fram sina positioner. Sedan det så kallade ”Kriget mot terrorismen” är islamofobin det härskande uttrycket för rasism. Det är kring hatet mot muslimer som rasister i västvärlden byggt sitt politiska projekt. Det legitimerar krig, ockupation, integritetskränkande övervakning, trakasserier och våld. Det legitimerar för Anders Behring Breivik att mörda 77 personer. Det legitimerar för en än så länge okänd gärningsman i Farsta att attackera en höggravid kvinna och dunka hennes huvud mot en bil.

Alla kvinnor ska ha rätt att klä sig hur vi vill, tro på vad vi vill i det offentliga rummet utan att mötas av trakasserier och rasistiska hatbrott. Därför startade Hijabuppropet, som under dagen samlar kvinnor – religiösa som icke-religiösa – till att bära hijab i solidaritet med de slöjbärande systrar som tvingas att leva med hoten och hatet. Vi bär slöja för att normalisera slöjan, för att uppmärksamma hatbrotten och för att känna själv hur det är. Hijabuppropet har fått mycket uppmärksamhet och gör skillnad. Läs debattörernas debattartikel här.

Kommer ni ihåg den här dikten av Martin Niemöller som alla skulle läsa i skolan?
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Vi lever i en tid då de kommer för att hämta muslimska kvinnor. Men vi protesterar.

”Sverige ska bli en fristad för världens HBT-flyktingar.”

Idag skriver jag en debattartikel i tidningen ETC och kräver att Sverige blir en fristad för världens HBT-flyktingar.

”Migrationsverket tycks mena att så länge man inte berättar om sin sexuella läggning för någon i hemlandet, går det bra att tvinga HBT-flyktingar att återvända till länder där de riskerar systematiska trakasserier. Vi kan inte slå oss för bröstet för de segrar som HBT-rörelsen har vunnit i vårt land, och samtidigt tvinga HBT-flyktingar att återvända till sina hemländer och leva i garderoben. En sådan inställning är djupt cynisk och hånfull mot alla som tvingas leva gömda och hemlighålla sin kärlek på grund av rädsla för repressalier.”

Läs hela artikeln här.

Har du mens eller?

Javisst har jag det. Få saker är på samma gång så normalt och så tabubelagt som mens. Trots att det är nånting som rör typ varenda tjej och kvinna en gång i månaden är det i bästa fall något mystifierat, men inget man snackar om så att det hörs. Kanske att nån drar ett skämt eller kollar youtube-videon med hon som spydde i direktsändning. Ha ha.


Mensskyddsreklamen ger en tydlig bild av hur vi ska känna inför menstruationen: den ska inte märkas! Den ska vara blå och lukta blomma och du ska ha vit kjol så att ingen nånsin kan få för sig att du har mens. I själva verket vill du helst ta på dig mjukisbrallor och rulla ihop dig till en liten boll och kunde inte brytt dig mindre om lukter.

Nää, tur att det finns annan menskultur att ägna sig åt. Jag hoppas att ingen har missat Liv Strömquists sommarprat om vilken roll mensen spelat genom historien. Kolla också in den här uppfriskande reklamfilmen ifrån USA. Man önskar att den här tolvåriga bruden hade gått i ens klass på mellanstadiet, istället för dom där smågrabbarna som stal bindor och fnittrade på rasterna.

The Camp Gyno, HelloFlo



Liv Strömqvists sommarprat

Hatet mot fotbollsbrudarna

Gästbloggare: 

Hanna Carlsson sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Göteborg och Bohuslän. 
När jag var åtta år började jag spela fotboll i en förening för bara tjejer. Det var bland det bästa jag gjort. Jag älskade att spela fotboll. Jag ville bli bättre, hela tiden ville jag bli bättre, och när jag började sjuan sa jag till folk att jag ville bli proffs. Det skulle jag kanske inte ha gjort, för jag kände blickarna när jag sa det. Jag kände den tryckta stämningen, och jag kände att jag inte ens trodde på det själv längre. Jag, fotbollsproffs? Jag är ju tjej, då kan man inte bli det. Det är ovanligt att leva på det, åtminstone.
Fotboll. Damfotboll. Stor skillnad. Det ena är en sport, det andra är en sport för damer. Männen är normen i samhället, kvinnorna är det inte. Men det var först nu när EM började som det slog mig: inte ens om Sverige vinner slipper de kritik. För tjejer som spelar fotboll är alltid sämre. Tjejer som spelar fotboll i landslaget är sämre än herrlandslaget, trots att damerna vunnit mycket mer.
” ‘Damer’ ska inte spela boll. Ser ju ut som män. #Lesbiska hela bunten.” ”Damlandslaget… lesbiska horor är vad ni är”. Detta är bara två av de många hatiska twitterinläggen som kommit under EM. Jag vill gråta. De bedöms inte efter prestation, för de är inte män. På onsdag spelar Sverige semifinal, efter att inte ha förlorat en enda match. Men det spelar ingen roll. Hatet slutar inte. Kommentarer om spelarnas utseende är normalt. Vi är vana. Aldrig, aldrig nånsin kommer damfotboll att kunna mätas med herrfotboll, det är det hatarna vill säga. Som kvinna måste man vara dubbelt så bra för att bli accepterad. Det här är EM och Sverige kan vinna, men fokus är inte där. Det är twitterkommentarer som bekräftar patriarkatet, det är beviset på att kvinnor fortfarande inte anses lika värda som män, men framförallt: det är drömmar hos 8-åriga tjejer som krossas innan de ens hunnit drömmas. 

Studenter föreslås få sänkt bidrag

En utredning som Utbildningsdepartementet beställt föreslår att gymnasiestudenter ska få 760 kronor mindre i studiebidrag per år. Istället ska ”fattiga familjer” kunna söka ett extrabidrag.

Idag debatterade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg varför det är kass, mot Carl-Johan Schiller från Kristdemokratiska ungdomsförbundet.

Lyssna på debatten här.

En bostadsmarknad anpassad till vem?

Som ung fastnar man mittemellan en arbetsmarknad som ställer krav på flexibilitet, där otrygga anställningar är det normala för ungdomar, och en bostadsmarknad där ett fast jobb ställs som krav för att få ett hyreskontrakt. Samtidigt som vi i Sverige har en akut bostadskris – en kvarts miljon unga söker en lägenhet – hindras unga från att söka de hyresrätter som ändå finns.

Om detta skriver jag i Expressen idag:

”Självklart kan inte samhällsbygget utgå från att bostadsbristen och otryggheten på arbetsmarknaden ska vara konstant. Den viktigaste åtgärden för att lösa bostadsbristen är en bostadspolitik som sätter nybyggnation i centrum, med statliga subventioner riktade till billiga hyresrätter. Otryggheten på arbetsmarknaden måste mötas med en politik som gör det svårare och dyrare för arbetsgivarna att utnyttja unga med ring och spring-jobb. Men samtidigt går det inte att blunda för den akuta situationen – det är nu som unga hamnar mellan stolarna och det är nu som det krävs åtgärder som gör det möjligt för unga att söka de lägenheter som faktiskt finns. 

Sveriges ungdomar behöver ett trygghetspaket, som i praktiken ser till att alla har en bostad och som gör fasta jobb med löner som går att leva på till det normala också för unga. Idag lanserar Ung Vänster ett nytt krav på lagändringar som skärper det kommunala bostadsförsörjningsansvaret och som hindrar allmännyttans bostadsbolag från att ställa krav på fasta jobb för att man ska kunna få en lägenhet. Kommunala bostäder ska förmedlas i en offentlig bostadskö, utan några diskriminerande inslag. Ungas rätt till trygghet kräver en bostadspolitik värd namnet.”

Läs hela artikeln här.

Sluta kvotera in män på festivalscenen

Gästbloggare: 

Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse. 

Idag startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. I november 2012 när den första kritiken mot bokningarna kom, lovade Bråvalla att försöka göra det som går för att boka fler kvinnor. I november 2012 var en av elva akter kvinnor. Idag, juni 2013, är 23 av 112 akter kvinnor.

Bråvalla är inte ensamma om att boka majoritet män, det beror på strukturer som genomsyrar hela musikbranschen på alla nivåer. Det här handlar inte om att det inte finns kompetenta kvinnliga musiker, det här handlar om att män bokar män. 


Om arrangörerna hade varit intresserade av en jämställd festivalscen hade de kunnat ta hjälp av till exempel Rättviseförmedligen eller jämställdfestival.se och lyssna på den kritik man fått. Popkollo är ytterligare ett bra exempel som ger unga tjejer utrymme för att hålla på med musik. (Vad ger festivaler för signaler till de tjejerna när chansen för att bli bokad är mindre för att man är just tjej?) Det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Festivalen Stockholm Musik & Arts är ett bra exempel på hur det kan se ut. 
Sen när blev musik en könsfråga? Jo, sen män tar mest plats i replokalerna, sen män sitter i styrelser i musikbranschen och sen män bokar andra män till festivaler. Inga fler ursäkter. Bråvalla och andra festivaler måste ta sitt ansvar och sluta kvotera in män.

Människor och inte maskiner

”Vi är människor inte maskiner.” – så löd en av de mest kända parollerna från gruvstrejken vintern mellan 1969 och 1970. En strejk som kom att få stor betydelse för utvecklingen på arbetsmarknaden, men också för den politiska situationen under åren därefter. Osökt kommer jag att tänka på samma paroll när jag läser om busschaufförernas villkor och arbetsgivarnas arrogans inför kraven på en mänsklig arbetssituation.
Vid midnatt trädde Kommunals strejkvarsel i kraft, sedan dess strejkar 1400 trafikanställda framförallt i Stockholmsområdet och i Umeå. Kommunals krav på förändringar borde vara självklara. Man kräver samma löneutveckling som andra LO-anställda, man vill stärka anställningsskyddet vid entreprenörsbyten, man motsätter sig tidsscheman reglerade ned på sekunder och hundradelar, man vill höja den minsta rasttiden från 30 till 45 minuter och man kräver att de anställda får rätt till sin dygnsvila på elva timmar.
En maskins arbete går säkert att reglera på hundradelen, men för en människas arbete – särskilt i en trafikmiljö där det oförutsedda inte sällan inträffar – går mänskliga faktorer inte att tänka bort. Enbart en barnvagn som ska av bussen riskerar att spräcka tidsschemat helt. Det är orimligt att en busschaufför som har arbetat 15 år på samma företag, helt plötsligt blir provanställd bara för att trafikupphandlaren byter utförare. Det är inte busschaufförer eller andra trafikanställda som ska betala priset för att det idag leks affär inom kollektivtrafiken. Tillräckliga raster och dygnsvila är förutsättningar för att de som kör ska vara utvilade, och därför också förutsättningar för att du och jag ska kunna resa säkert.
Många har idag haft problem med att ta sig till jobbet. Så är det. En strejk måste märkas för att den överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas. Därför hoppas jag att de som idag stöter på problem lägger skulden där den hör hemma. Inte på busschaufförerna och inte på Kommunal, utan på arbetsgivarna, som vägrar tillgodose kommunalarnas krav på en mänsklig arbetssituation. Kom också ihåg att få, om ens någon, av rättigheterna vi idag har på arbetsmarknaden – det gäller busschaufförer men också alla oss andra – hade funnits om inte fackföreningsrörelsen hade tagit strid för dem.
Under natten till i morgon träder (troligen) också Sekos strejkvarsel för tågtrafiken i kraft. Även på järnvägsområdet är det ett centralt krav från Sekos medlemmar att stärka skyddet för de anställda när man vid upphandling byter tågoperatör. Det folkliga stödet för Sekos krav och för strejkvarslet är starkt. En opinionsmätning visar att ungefär två tredjedelar av svenskarna stödjer Seko vid en strejk.
Fria Moderata Studentförbundet har idag stolt deklarerat att man agerar strejkbrytare genom att köra en buss som ersätter Stockholmstrafikens linje 3. Därmed placerar de in sig i en historisk kontinuitet av högerkrafter som ständigt har motsatt sig varje krav på förändring från löntagarkollektivets sida. Det är inte förvånande att pubertetshögern väljer att ta strid för att försvara en arbetssituation som påminner om 1800-talet, på sitt valmöte för en månad sedan diskuterade Fria Moderata Studentförbundet att återinföra duellrätten. Den konservativa högern är som sig bör ständigt i samklang med dåtiden.
Vi är människor och inte maskiner. Ropet hördes på ett strejkmöte i Malmberget för över 40 år sedan, idag hörs samma rop från busschaufförer och trafikanställda i hela landet. I morgon hörs samma rop från tågpersonal anställda på de företag där Seko har varslat om strejk. De ropar inte bara för sin egen skull, utan också för dig och mig. De trafikanställdas rätt till en mänsklig arbetssituation handlar i förlängningen om allas rätt till att bli behandlade som människor och inte som maskiner. Därför, allt stöd till Kommunal och Seko.


Det är dags för sexköpslagen 2.0

Idag är det 15 år sedan den nuvarande sexköpslagen infördes i Sverige. Det är en lag som på ett tydligt sätt fungerat normerande och som på ett unikt sätt klargör de maktförhållanden som råder. Skulden ska läggas på rätt plats – hos den som köper en annan människa – inte hos den prostituerade.

Sedan lagen infördes har antalet män som köper sex i Sverige minskat och lagen har spelat en avgörande roll i att förebygga och bekämpa prostitution och människohandel. Samtidigt visar undersökningar att så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp idag sker utomlands.

15 år efter införandet är det dags att ta lagen ytterligare ett steg och göra som Norge – sexköp utomlands måste kriminaliseras. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här i Sverige men inte i Thailand eller i Lettland. Människovärdet är det samma och går inte att förhandla bort genom en sista minuten-biljett. Norge har gått före, det är dags att vi följer efter.

Kvinnolobbyn, ROKS och SKR driver en viktig kampanj om just detta.
Kolla in den här: sexköpslagen 2.0.

Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle

När jag läser om vad som har hänt i Husby under de senaste nätterna knyter det sig inombords.Ont i magen för ett Sverige där ojämlikheten har blivit så brutal. För poliser som slänger sig med rasistiska tillmälen och använder batongen mot personer som försöker lugna ner situationen. En klump i halsen för brända bilar, kastade stenar och inte minst för de cyniska och reaktionära utspel som följer i spåren.

Det som händer i Husby är inte ett Husby-problem, inte ens ett förortsproblem – det är ett samhällsproblem. I förra veckan presenterade OECD siffror som visar att Sverige är det land där klasskillnaderna ökar allra snabbast. På drygt 15 år har Sverige gått från att vara världens mest jämlika land till att bli en medelmåtta. I ojämlikhetens spår följer otrygghet och vanmakt. Berättelsen om upploppen i Husby är en berättelse om ett hårdnande klassamhälle.

När stenar kastas riktas alla blickar till förorten, till vardags är det få som bryr sig. I det högerstyrda Stockholm är det förorterna som betalar priset för Stockholmsalliansens skattesänkningar. Expressen skickar inte sin TV-buss för att skildra arbetslöshet, nedslitna bostadsområden eller samhällsservice som läggs ned. Det är alldeles för många i Sverige som aldrig får sitt vardagsliv uppmärksammat. Knappt ens i den politiska debatten. Att det skapar hopplöshet borde inte vara så svårt att fatta.

Så fort förorten diskuteras väljer etablissemangets röster att lägga fokus på individen. Lyckad kan man först bli om man flyttar från förorten. Istället för att kasta sten ska man anstränga sig hårdare, skaffa sig en utbildning, ett jobb och sticka från det som beskrivs som problemområden. Lösningen framställs som om den skulle handla om att göra en klassresa och lyfta upp sig själv. För de som blir kvar har däremot inget förändrats. Vad säger det om synen på förorten och vad ger det för besked till alla som berövas de möjligheter man förtjänar? Oavsett om man bor i Husby eller på Kungsholmen, i Fisksätra eller Saltsjöbaden, i Bredäng eller Mälarhöjden måste rättigheter och möjligheter vara de samma.

Den som vill förstå måste klara av att se den samhälleliga kontexten. Det som gör att unga människor på olika ställen i Sverige känner maktlöshet istället för framtidstro. Den känslan går inte att vifta bort med moralkakor av typen ”klipp dig och skaffa ett jobb”. När förorten brinner måste svaret vara politiska strategier för ökad jämlikhet och inte reaktionära utspel om fler poliser och hårdare tag.

Att bränna grannens bil är varken progressivt eller radikalt. Det är inte samhällsförändrande och gör inget åt de bakomliggande strukturer som orsakar problemen. Radikalt är att organisera sig för förändring. Det är därför organisationer och nätverk som Megafonen, Pantrarna och Alby är inte till salu är så avgörande. Ungas egen organisering kommer alltid vara det viktigaste verktyget för att bryta maktlösheten.

Men här finns också en viktig läxa för vänstern. Vi är idag för svaga i många förorter och är inte den kraft förändring som behövs. Det måste vi dra slutsatser av och se till att göra något åt. Vi behöver i högre utsträckning finnas på plats och genom vår politiska kamp visa att förändring alltid är möjligt. Också Vänsterpartiföreningar och Ung Vänster-klubbar kan ordna läxhjälp, se till att hålla fritidsgården öppen när kommunen beslutar om neddragning och vara rösten som säger: ”Vi vet hur det är, men kom med oss så ser vi till att förändra tillsammans.” På Ung Vänsters kongress förra helgen formulerade vi en tydlig målsättning – Ung Vänster ska bli en kraft att räkna med också i förorten. Nu är det dags att se till att det blir verklighet.

Sida 9 av 195« Första...7891011...203040...Sista »