Sörj och organisera

Hej Sverige,

Jag ville prata med dig om vänstervindar, om den feministiska flodvågen och om Moderaternas totala kollaps. Jag kommer göra det, men något sitter i vägen. Där någonstans mellan munnen och magen sitter en klump. Vi lever i ett Europa där fascismen är på frammarsch. Där högerextrema, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska – ja, kalla dem vad ni vill – partier i gårdagens val stärkte sin ställning. Och vi är inte så mycket bättre, här hemma fick Sverigedemokraterna nästan var tionde röst. Jag är ärligt talat ledsen, oroad och besviken.

När jag idag åker till jobbet gör jag det medveten om att en tiondel av tunnelbanevagnen rent statistiskt är sverigedemokratiska väljare. Det följer med mig under resten av dagen. Tio procent av besökarna på lunchrestaurangen kollar snett på de av mina vänner som är födda utomlands. Tio procent av de som tränar på gymmet tycker att islam och muslimer är det största hotet sedan Andra världskriget. Tio procent av de jag möter på krogen tycker inte att det stora problemet med EU:s flyktingpolitik är att människor dör på Medelhavet, utan att ”vi inte hjälper dem på plats istället”. Någonstans där börjar man fundera på om man vill vara med längre.

Jag kollar runt på Valmyndighetens hemsida och söker efter svar. Hittar min gamla hemkommun, Svenljunga, på den västsvenska landsbygden. I Svenljunga kommun blev Sverigedemokraterna näst största parti, med över 15 procent av rösterna. Stödet för dem var störst i valdistriktet där jag växte upp. Förmodligen finns där bland SD-väljarna gamla kompisar, personer som man har vuxit upp med och delar minnen med. Antagligen några ur fotbollslaget, säkert personer från högstadiet och någon som man minst anar. Det känns svårt att ta till sig, men det är så här det nya Sverige ser ut.

Snart sjuttio år efter Andra världskriget är efterkrigstiden, med sitt grundmurade motstånd mot rasism och fascism, nu definitivt över i Europa. I Frankrike blev Nationella fronten det största partiet, för några dagar sedan pratade en av partiets kandidater, Jean-Marie Le Pen, om hur ebolaviruset kan lösa problemet med att världens befolkning ökar. Det fascistiska Jobbik blev näst största parti i Ungern och i Grekland gick nazisterna i Gyllene gryning starkt framåt. Dessutom blev högerpopulistiska UKIP största parti i Storbritannien och i vårt sydöstra grannland blev resultatet detsamma för Dansk Folkeparti. Jag ska sluta rabbla resultat, jag förstår att det bara är destruktivt. Inte minst för mig själv.

Samtidigt som jag tittar på staplarna över röstetal tänker jag på Joe Hills ”Sörj inte – organisera er”. Det är organisering som krävs för förändring, men det är samtidigt svårt att inte sörja. Man måste få sörja, det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Men man får aldrig låta sorgen ta helt över. Under de senaste veckorna har tusentals människor vänt Sverigedemokraterna ryggen. Det pågår en antirasistisk mobilisering som vi inte har sett på länge, det får inte glömmas bort under dagar som dessa. Sverige, vi har inte gett upp hoppet om dig ännu. Idag är vi många som sörjer, men i morgon organiserar vi oss och intensifierar kampen mot rasism.

För den som vill förändra räcker inte önsketänkande

Med bara timmar kvar till valdagen undrar jag om högern förstår vad valet egentligen handlar om. I debatt efter debatt ägnar sig högerns representanter hellre åt önsketänkande om vad EU skulle kunna vara än utgår från det EU som vi faktiskt ser idag. De borgerliga partiernas affischer har slogans som låter som ett eko från folkomröstningen 1994. Folkpartiet säger ”Ja till Europa” och Moderaterna ”tror på Europa”. Centerpartiet ligger något längre fram i dåtiden och går till val på att säga nej till EMU, något som vi röstade om för mer ön tio år sedan. (Läs gärna vad Katrine Kielos skrev förra helgen.) När utvecklingen i EU på område efter område går åt fel håll, är det inte förvånande att högern hellre pratar om principer än om verkliga utmaningar.
Men problem slutar aldrig finnas bara för att man inte pratar om dem. I ett Europa som formas av en djup ekonomisk kris, rasistiska strömningar och där stora medlemsländer urholkar demokratiska principer, känns klyschor om freds-, frihets- eller demokratiprojekt långt borta.
EU:s krispolitik tillsammans med en vansinnigt konstruerad valutaunion har skapat en social katastrof i Europa. Krispolitiken har varit ensidigt inriktad på att rädda bankerna och euron, men har samtidigt offrat människorna. I länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland råder  massarbetslöshet och fattigdomen breder ut sig. Efter flera års åtstramningar är det hög tid också för högern att inse att åtstramningspolitiken inte kommer ta oss ur krisen. Det som nu krävs är en ekonomisk politik som sätter kampen för arbete, välfärd och rättvisa i centrum.
I takt med att den sociala krisen förvärras skapas grogrund för rasistiska och högerextrema krafter. I debatten beskrivs Ryssland som det stora hotet mot Europas säkerhet, men för många som lever i EU:s medlemsländer utgör fascistiska krafter ett mer påtagligt direkt hot. Även om rasismen inte uppkom med den ekonomiska krisen, är det uppenbart att den sociala katastrofen har intensifierat de rasistiska strömningar som påverkar Europa. Högern måste förstå att det inte räcker med fina ord och vackra formuleringar för att mota tillbaka rasismen, vad som också krävs är att vi bryter med en ekonomisk politik som för de flesta skapar fattigdom och otrygghet.
Samtidigt som det fascistiska partiet Jobbik hetsar mot romer och judar i Ungern, urholkar det regeringsbärande högerpartiet Fidesz såväl medias som rättsväsendets oberoende och inför en vallag som starkt gynnar det egna partiet. Utvecklingen har gått så långt att man måste konstatera att Ungern rör sig bort från demokratin. I Spanien inför högerregeringen en lagstiftning som urholkar demonstrationsrätten och därmed också yttrandefriheten. Lagstiftningen är en konsekvens av de stora protesterna mot den krispolitik som drivs igenom av den spanska regeringen tillsammans med EU. I ett läge där fundamentala demokratiska principer frångås räcker det inte att i högtidstalen beskriva EU som ett demokratiprojekt.
Ända sedan folkomröstningen för snart tjugo år sedan har debatten om EU präglats av klyschor och principiella resonemang som många gånger saknar grund i verkligheten. För den som vill förändra Europa räcker det inte med önsketänkande. Den mänskliga katastrof som orsakas av åtstramningspolitiken leder till sociala spänningar, rasism, otrygghet och fattigdom. För att vända utvecklingen måste det till ett skifte bort från en ekonomisk politik som räddar banker men struntar i människor. Det kräver i sin tur en starkare vänster, så gå och rösta i morgon och rösta på Vänsterpartiet.

Jag vill varna för vinstjakten

Igår avslöjade tidningen Flamman att ägaren och tillika VD’n för friskoleföretaget Fria läroverken, Anders Hultin, har skrivit brev och varnat sina anställda för vänsterns krav på en avkommersialiserad skola. En skola där det inte är möjligt för riskkapitalister och företagsägare att göra vinster på elevers rätt till utbildning. Fria läroverkens gymnasieskolor i Karlstad, Linköping, Norrköping och Malmö härstammar från det konkursade JB Education, där Hultin tidigare varit koncernchef.

Som ägare av ett privat skolföretag, som drar nytta av Sveriges extrema position som möjliggör att vinster på skattemedel, förstår jag att Hultin vill varna för vinstförbud. Men för oss som inte äger några skolor, och för alla de som går i skolan idag, är det tydligt att vinstintresset har ett högt pris. Istället för att varna för ett stopp för den privata vinstjakten i skolan, vill jag varna för vinstslöseriet som sliter sönder den svenska skolan.

Jag vill varna för en skola där elevers utbildningsplatser försvinner när de av riskkapitalisterna inte längre ses som tillräckligt lönsamma. Hur detta fungerar borde Hultin vara väl bekant med, eftersom han själv har jobbat i det konkursade JB Education. Skolkoncernen sattes i konkurs av det danska riskkapitalbolaget Axcel i början av förra sommaren. Under åren där före (2009-2011) gjorde man, enligt Kent Wernes granskning i Dagens Arena, en sammanlagd rörelsevinst på 228 miljoner. Även om Axcel aldrig plockade ut några pengar – riskkapitalbolag gör i allmänhet inte det – tog de tidigare ägarna ut 487 miljoner. Skolbolagets konkurs drabbade närmare 15 000 elever. JB Education är inte det enda exemplet. Den 10 januari förra året försattes Karlstads idrottsgymnasium i konkurs. När eleverna kom till skolan en morgon efter jullovet möttes de av beskedet, över en natt försvann deras utbildningsplatser.

När skolelever behandlas som handelsvaror är det alltid några som får betala priset. Vill vi ha en skola där vinstintressen överordnas elevers trygghet och där privata företag sticker när vinsterna inte är tillräckligt höga?

Jag vill varna för vinstjaktens konsekvenser. Privatägda skolor har lägre lärartäthet än kommunala. Enligt Skolverkets utredning ”Pedagogisk personal i skola och vuxenutbildning läsåret 2012/12” går det i fristående gymnasieskolor nästan tre elever fler per varje lärare än vad det gör i kommunala. Andelen behöriga lärare är dessutom lägre i privatägda skolor jämfört med offentliga, 58 respektive 80 procent på gymnasienivå. För en tid sedan rapporterades om att nio av tio kommunala gymnasieskolor erbjöd hjälp från speciallärare eller specialpedagoger, medan bara en tredjedel av friskolorna gjorde det. Det finns också rapporter om att privata skolor allt för sällan har skolbibliotek och drar in på elevhälsan.

Vinster uppstår inte i ett vakuum. I en snäv marknadsliberal tankevärld går det säkert att tänka sig att vinsterna kommer från ”effektiviseringar” som inte drabbar någon, men i verkligheten uppkommer  vinster först när man drar ned på kostnader som till exempel lärare. Vår rätt till en bra skola där vi får de kunskaper vi har rätt till, borde överordnas aktieägares intressen av högsta möjliga avkastning.

Jag vill varna för vad som händer med hela skolsystemet när vinstintresset släpps in och frågor väcks om vilka elever som är lönsamma och om vilka som inte är det. När en skol-VD stämplar vissa elever som ”ruttna äpplen”, som borde skiljas från de andra för att ”skydda de fina eleverna” är det hög tid att dra öronen åt sig. Samma sak när det på samma skola under samma tid finns plats för elever med bra betyg, men inte för de som har det tuffare i skolan.

Var det en sådan skola vi ville bygga upp? En skola som sorterar utifrån lönsamhet, där den enskilda skolans rykte blir viktigare än att alla elever får en rättvis chans.

Att skolkapitalisterna varnar för oss som vill göra något åt vinstjakten i skolan förvånar mig inte det minsta. De har all anledning att känna sig oroliga, för de har stora delar av svenska folket mot sig. Idag är det exakt fyra månader kvar till riksdagsvalet och då kan vi välja sida. Antingen väljer vi att fortsätta ett system där det fortfarande är möjligt för privata företag att göra vinst på skattemedel som borde gå till vår utbildning, eller så ser vi till att sätta stopp för vinstintresset. Pengar avsedda till utbildning ska också gå till utbildning. De ska inte hamna i några skatteparadis, försvinna i aktieutdelningar eller bli till vinster för riskkapitalbolag. Svårare än så borde det inte vara.

Jag har valt sida, och det har uppenbarligen Anders Hultin också gjort.

Jonas Sjöstedt besökte Ung Vänsters riksting

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt besökte under lördagen Ung Vänsters riksting som hålls i Herräng, norr om Stockholm. I sitt hälsningsanförande lyfte han bland annat det kommande EU-valet och vikten av ett starkt ungdomsförbund i valarbetet.

– Härom veckan fick jag ett mail av en kille som bor Umeå. Han skrev att han hade blivit erbjuden ett jobb på ett café, men att han inte skulle få någon lön. Han skulle få jobba gratis. Han förklarade då för caféägaren att i Sverige gäller kollektivavtal, att vi inte längre lever i 1800-talet. Att ungdomar faktiskt har rättigheter. Han gick också ut i media och berättade sin historia. Oseriösa arbetsgivare över hela Sverige fick sig nog en tankeställare. Och var kom han från, han kom från Ung Vänster förstås, sade Jonas Sjöstedt (V).

– Om några veckor är det EU-val. En seger i det valet är också det första steget till en ny regering i Sverige efter höstens riksdagsval. Och i det arbetet så behöver vi Ung Vänster, avslutade Jonas Sjöstedt (V).

För mer information
Tove Liljeholm, pressekreterare
08-654 31 00, 072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Stefan Lindborgs invigningstal på rikstinget i Herräng

Idag drar Ung Vänsters riksting i Herräng igång. Under tre dagar kommer bland annat ett valprofildokument behandlas och ett EU-uttalande antas. Här kan du läsa Stefan Lindborgs invigningstal.

Stefan Lindborgs tal
Det talade ordet gäller

Kamrater, rikstingsombud och gäster, å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er välkomna till Herrängs Folkets hus och till Ung Vänsters riksting 2014.

Framför oss ligger en påskhelg fylld av viktiga diskussioner, om Ung Vänsters profil i valrörelsen och om vår syn på den Europeiska unionen. Rikstinget är slutet på en demokratisk process där förbundsstyrelsens förslag till dokument har stötts och blötts. På klubbmöten och på motionsskrivarkvällar, i diskussioner kamrater emellan och på Rak Vänsters debattsidor. Denna process säkerställer alla medlemmars möjlighet att påverka Ung Vänster och den innebär – utan något som helst tvivel – att vi på söndag åker härifrån som en klokare, bättre och starkare kraft för förändring.

Idag är det 149 dagar kvar till valdagen. Det är drygt en månad kvar till valet till Europaparlamentet. Vi står mitt i en brinnande valrörelse, där frågan inte är om vi kommer att växa – utan hur mycket. Frågan är inte om vi startar en eller två nya klubbar – utan när vi startar den tredje. Frågorna lyder: Hur mycket hårt slit mäktar vi med? Hur välförberedda är vi? I vilken utsträckning klarar vi av att lägga intern positionering åt sidan och fokusera på att flytta fram arbetarklassens positioner och ytterligare stärka rörelsen för feminism? Vi ska använda den möjlighet som valrörelsen innebär för att flytta fram vänsterns positioner och tvinga den politiska debatten vänsterut.

Vi samlas till riksting i en tid där vänstern är på frammarsch. Där den feministiska rörelsen är starkare än på mycket länge och där vi kan se en omfattande antirasistisk mobilisering. Högerregeringen är tillbakatryckt och bland borgerliga tänkare verkar den dominerande frågeställningen vara: vad gör vi när valet och regeringsmakten är förlorade? För ett par veckor sedan stötte jag på ett lysande exempel på det sistnämnda. Den snusförnuftiga tidskriften Liberal debatt hade ett temanummer med titeln Efter alliansen. Till Liberal debatts läsare vill jag bara hjälpsamt meddela: hör av er om ni behöver stödsamtal.

Runt omkring oss ser vi en omfattande folklig organisering: mot rasism, för upprustning av förorten eller för en samtyckesreglering i våldtäktslagstiftningen. Det rör på sig. 2000-talets långa, brutala och djupgående högervåg är nu förbi och vi befinner oss i inledningsskedet av ett vänsteruppsving. Vi behöver förbereda oss själva och förbundet på en tid där vänstern sätter agendan och vänsterns organisationer stärks. Då måste vi ha den organisatoriska förmågan att växa, men också en politisk och ideologisk medvetenhet om vad vi är och vad som skiljer oss från alla andra. Därför arbetar vi med en studiesatsning och med ambitionen om att levandegöra de politiska diskussionerna inom förbundet.

Kamrater, i dessa tider vilar det ett tungt ansvar på våra axlar, men vi är beredda att ta oss an utmaningarna. Ytterst är det samma fråga som vi har slitit med varje dag i vår 111-åriga historia – hur stärker vi rörelsen för socialism och människovärde? För det är först när det är gjort vi kan bygga ett Sverige för oss och inte ett enbart för dem med tjockast plånbok.

* * * * *

Kamrater, det finns mycket att säga om den senaste tidens händelser i förbundet. Jag tänker däremot avhålla mig från det och istället prata om framtiden. Ung Vänster kan aldrig tas för givet. Ung Vänster är vårt gemensamma verktyg för förändring och det vi gör tillsammans formar Ung Vänster till det som vi är. Vi har våra interndemokratiska strukturer, som vi använder om vi vill förändra förbundet i någon riktning. Dessa gör att var och en har samma möjlighet att påverka vad Ung Vänster ska bli i framtiden. Men de innebär också att det är majoriteten som beslutar. Och majoriteter är omväxlande – så måste det vara i ett demokratiskt förbund. Den ena dagen vinner man en fråga, och den andra dagen vinner någon annan. Men oavsett om man vinner eller förlorar har man en skyldighet gentemot Ung Vänster och gentemot sina kamrater att stå upp för gemensamt fattade beslut. Vi består inte av 22 fristående distrikt, utan är ett förbund som organiserar unga från Kiruna i norr till Ystad i söder. Vi måste tillsammans slå vakt om den interna demokratin. Ung Vänster är skillnaden mellan ett drägligt liv i ett rättvist samhälle och dagens ohållbara och omänskliga ekonomiska system.

Vi befinner oss nu i en kritisk situation. Antingen förmår vi att göra det bästa av ett kommande vänsteruppsving, eller så väljer vi att vända oss inåt och positionera oss internt. Det senare valet skulle vara förödande för Ung Vänster och för vår förmåga att förändra samhället, inte bara här och nu utan också för lång tid framöver.

Vi kan tycka olika i olika frågor – det är bara till fördel för förbundet – men vi har alla ett gemensamt ansvar för Ung Vänster. Det är inte bara upp till förbundsstyrelsen att värna förbundet. Det måste varje distriktsordförande, varje distriktsstyrelseledamot, varje klubbordförande, varje klubbstyrelseledamot – och ja i förlängningen varje medlem göra. Det är den enkla konsekvensen av att vi är en medlemsstyrd organisation, som värnar den interna demokratin och som värnar Ung Vänster som vårt gemensamma verktyg för förändring.

Kamrater, vi kan alla lära oss mycket av den senaste tidens händelser. Att vi behöver diskuterar, mer prata mer med varandra. Att vi i alla lägen behöver ha en öppen och kamratlig stämning. För det är vi som formar förbundet och det är vi som ska se till att Ung Vänster går stärkt ur den senaste tidens händelser. Det hänger på oss att vi förmår ta tillvara på en historisk möjlighet att flytta fram vänsterns positioner. Kamrater, vår kamp för socialism och feminism – den har bara börjat.

* * * * *

Kamrater, samtidigt som vi håller riksting breder tv-soffornas experter ut sig med resonemang om att högerregeringen är trött, passiv och saknar svar på viktiga framtidsfrågor. Det är säkert sant. Men mitt huvudproblem med den borgerliga regeringen kommer aldrig vara att de gör för lite. Mitt huvudproblem med Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund är att de för en politik som gynnar överklassens intressen på bekostnad av våra. Politik är inte en fotbollsmatch där den som har piggast ben vinner, politik handlar om skilda intressen som står mot varandra.

Och vilkas intressen som tillåtits styra samhällsutvecklingen är ingen hemlighet. Vi som är unga har tvingats betala ett högt pris för de senaste decenniernas högerpolitik. Att vara ung idag är att skapa facebook-event i jakt på ett andrahandskontrakt, samtidigt som man sitter med telefonen i hand och väntar på ett jobb-sms. Att vara ung idag är att gå i skolor där privata företags vinstjakt överordnas vår rätt till utbildning. Det är att förvägras en bra yrkesutbildning, för att istället därefter bli behandlad som en slit och släng-vara på arbetsmarknaden. Aldrig tidigare har det varit lättare att vara rik, samtidigt som vi lever liv helt präglade av otrygghet.

Kamrater, klassamhället och könsmaktsordningen formar vår vardag och dömer oss till radikalt skilda livsvillkor. Men klass och kön handlar också om makt. När vår rätt till trygghet underordnas skattesänkningar och vinstintressen berövas vi makten över våra egna liv. Frihet det är att ha makten över sitt liv, och därför är frihet alltid en fråga om trygghet. Och trygghet det förutsätter en socialistisk och feministisk politik som bryter med klassamhället och som bryter med könsmaktsordningen. Vi går in i den här valrörelsen fast beslutna om att unga ska ha rätt till trygghet i vardagen och makt över det egna livet.

I valrörelsen är det vi som är feministerna. Det är vi som driver de feministiska kraven för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och mot ohälsan som breder ut sig bland unga tjejer. Det är vi som driver det feministiska perspektivet, som förstår att kampen mot otrygga anställningar och en välfärd på svältkur också är viktiga feministiska frågor. Ung Vänster är feminister inte bara i ord utan också i handling. Vi har utvecklat en helt unik feministisk praktik, där vi med feministiskt självförsvar, systrar på stan och jämställdhetsgrupper, förändrar livet för unga tjejer. Det är dags för en feministisk offensiv i Sverige.

För att få verklig förändring krävs en starkare vänster. Det krävs att många röstar på Vänsterpartiet för att vi ska bli av med den borgerliga regeringen, och för att vi ska få en ny politik krävs det att fler organiserar sig i Ung Vänster, i fackföreningsrörelsen och i Hyresgästföreningen. Varje dag, året runt, i varje bostadsområde och på varje skola ska vi ta kampen för en politisk utveckling där kampen för jämlikhet och rättvisa sätts i centrum. Och första stoppet på denvägen är valdagen den 14 september, då kastar vi ut regeringen Reinfeldt från Rosenbad.

* * * * *

Men kamrater, innan dess är det val till Europaparlamentet. Vi har sedan lång tid tillbaka en grundmurad och principfast inställning till den Europeiska unionen. Vi ser EU som ett högerprojekt, där företagens vinster och marknadens intressen konsekvent sätts i första rummet. Vi ser EU som ett odemokratiskt projekt, där makten över vår framtid flyttas allt längre från oss själva. Från folkvalda i riksdagen till tjänstemän och byråkrater i Bryssel. Därför är vi EU-motståndare, och därför verkar vi för ett svenskt utträde ur EU.

Då finns det de som säger att vi borde bojkotta valet till Europaparlamentet. Men bara för att man låtsas som om något inte finns, betyder det inte att det ändå inte är en realitet. Europaparlamentet har för mycket makt, men just därför är det ju en för viktig arena för att överlämnas till högern, till reaktionärer och till de mest inbitna EU-förespråkarna. Vår kampanj under valrörelsen är kopplad till vårt EU-motstånd och skär rakt in i hjärtat i denna kapitalets union.

Vi kräver ett försvar för de svenska kollektivavtalen och att fackförbunden ska kunna ta strid för att dessa ska omfatta alla som jobbar i Sverige. Oavsett om man är från Burlöv eller Bulgarien, från Leksand eller Lettland, från Rumänien eller Rommelanda ska man ha samma lön och samma rättigheter för samma arbete. Därför kräver vi ett juridiskt bindande socialt protokoll. Vi ska inte ha lönedumpning och ingen arbetare ska ha sämre villkor enbart på grund av vilket land han eller hon kommer ifrån.

Vi kräver att makten över vår framtid ska ligga i våra händer. Som en strategi för utträde ställer vi krav på omförhandlade medlemsvillkor, bland annat om att Sverige ska kunna gå före i miljöpolitiken. I valrörelsen är det Ung Vänster som är de tydliga och konsekventa EU-motståndarna. Den 25 maj besegrar vi högern för första gången och fram till dess tar vi varje chans, varje tillfälle, till att organisera fler unga i kampen mot det odemokratiska högerprojektet EU.

Kamrater, i spåren av den ekonomiska krisen präglas Europa av en omfattande social katastrof. I högerns Europa sitter bankerna alltid säkert, vinsterna tar de alltid själva och förlusterna tvingas folket alltid bära. Medan högern kämpar för bankerna, kämpar vi för solidaritet med folken i de hårdast drabbade krisländerna. Arbetarrörelsens solidaritet ska inte förväxlas med en välmenande välgörenhet. Vår solidaritet är mer djupgående och grundas på det enkla faktum att vi har samma intressen som de arbetslösa arbetarna i Grekland, som de som vräks från sina bostäder i Spanien och som de som tvingas emigrera från länder som Portugal och Irland. Vi förlorar alla på när lönerna sänks, när fackföreningsrörelsen pressas tillbaka, när välfärden slås sönder, när fattigdomen exploderar och när massarbetslösheten breder ut sig. Kapitalet använder krisen för att disciplinera Europas arbetare, för oss är det därför tydligt att kapitalismens kris enbart har socialistiska lösningar.

* * * * *

Kamrater, jag har varit medlem i förbundet länge. För egen del blir den kommande valrörelsen den fjärde. Det gör att man har samlat på sig en hel del anekdoter. Berättelser om att väldigt många Muf:are verkar ha morsor som är sjuksköterskor – i vart fall om man ska tro på vad de säger när de är ute och debatterar. Om kristdemokraternas ungdomsförbundet, som helt plötsligt verkar finnas. Om unga folkpartister som står långt ned på listan men som ändå gör sitt yttersta för att samla personkryss. Om Cuf:are som tar på sig gröna clownnäsor bara för att berätta om hur mycket de hatar facket. Om SSU:are som drömmer om att sitta i valfri kommunal nämnd och om Grön ungdoms debattörer, som säkert vill väl men som helt tycks sakna maktperspektiv.

Jag ska inte trötta ut er med anekdoter och personliga upplevelser, utan vill helt enkelt bara konstatera att vi är något helt annat än alla andra ungdomsförbund. För oss är inte politik ett fritidsintresse bland andra. Vi valde inte mellan att gå med i Ung Vänster eller gå med i frimärkssamlarklubben. Vi är inte de som älskar spelet och som drömmer om karriären. Vi är de som har organiserat oss för att förändra vår egen situation och för att förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning.
Politik handlar om våra liv och om vår vardag. För oss spelar det roll att bekämpa otryggheten på arbetsmarknaden, för det är ju vi som sitter därhemma varje morgon och väntar på att telefonen ska ringa. För oss är inte kampen mot bostadsbristen enbart en smart politisk prioritering, utan det är också en fråga om att vi själva ska slippa kastas runt mellan osäkra andrahandskontrakt. Vi kräver att sorteringsskolan rivs för att vi och våra klasskompisar inte ska bli ett b-lag på arbetsmarknaden. Vår rätt till trygghet står i direkt motsättning till överklassens intressen av större vinster och snabbare aktieklipp. I valrörelsen står vänster mot höger och vi har valt sida.

Under valrörelsen kommer vi att träffa hundratusentals skolelever. Hålla tusentals debatter och fylla varje dag med klasspressar. Vi ska hålla bokbord, ordna torgmöten och dela ut flygblad på stranden. Vi ska besöka festivaler och ordna systrar på stan under alla stadsfester. Var i landet man än kommer ska man träffa en Ung Vänster-aktivist. Vi ska dra fram över landet som en ångvält och likt papegojor över hela Sverige upprepa samma budskap, använda samma argument och uppmana varenda en vi möter att organisera sig i Ung Vänster, för det är fortfarande så att vår storlek är vår styrka.

Kamrater, den 25 maj slår vi spiken i kistan för bankernas vinstkalas och den 14 september ersätter vi regeringen Reinfeldt med en ny regering som för en politik där kampen för jämlikhet och rättvisa sätts i centrum. Vi ska stärka vänsterns ställning, flytta fram arbetarklassens positioner och utmana könsmaktsordningen med en feministisk offensiv. Det är dags att bygga ett Sverige för oss, och inte ett reserverat för överklassen.

* * * * *

Allra sist vill jag avsluta med att läsa några rader ur Jenny Wrangborgs ”Eftervalsdikt”:

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten
i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

Med dessa ord förklarar jag Ung Vänsters riksting 2014 för öppnat.

Stefan Lindborg invigde Ung Vänsters riksting i Herräng

Under påskhelgen 18-20 april håller Ung Vänster riksting i Herräng utanför Norrtälje norr om Stockholm. Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster invigde rikstinget med att tala inför de 109 ombud som kommit från hela landet för att delta i debatten kring Ung Vänsters valprofil och valstrategi.

”Vi samlas till riksting i en tid där vänstern är på frammarsch. Där den feministiska rörelsen är starkare än på mycket länge och där vi kan se en omfattande antirasistisk mobilisering. Högerregeringen är tillbakatryckt och bland borgerliga tänkare verkar den dominerande frågeställningen vara: vad gör vi när valet och regeringsmakten är förlorade?”

I sitt tal tog Stefan Lindborg bland annat upp årets dubbla valrörelser med EU-valet som närmast ankommande:

”Vi har sedan lång tid tillbaka en grundmurad och principfast inställning till den Europeiska unionen. Vi ser EU som ett högerprojekt, där företagens vinster och marknadens intressen konsekvent sätts i första rummet. Vi ser EU som ett odemokratiskt projekt, där makten över vår framtid flyttas allt längre från oss själva. Från folkvalda i riksdagen till tjänstemän och byråkrater i Bryssel. Därför är vi EU-motståndare, och därför verkar vi för ett svenskt utträde ur EU.”

Läs hela talet från Stefan Lindborg här…

Ladda ned pressbild på Stefan Lindborgs invigning:
http://ungvanster.se/bilder/stefanlindborg-herrang.jpg

För mer information
Tove Liljeholm, pressekreterare
08-654 31 00, 072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Folkpartiet legitimerar en rasistisk retorik

Gästbloggare: Yrsa Rasmussen sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm, bor i Botkyrka och är aktiv i nätverket Alby är inte till salu. 

Igår kunde vi läsa debattartikeln av folkpartisterna Robert Hannah och Simona Mohamsson på DN Debatt. Jag läste, många gånger. Enligt Hannah och Mohamsson utsätts etniska svenskar för rasism och att detta är något som måste bekämpas. För varje gång jag läste debattartikeln växte klumpen i magen, och jag blev rädd. Rädd för hur rumsren rasismen har blivit, och vad det leder till. Folkpartiet har anammat och tagit över Sverigedemokraternas retorik som sprider rasistiska myter om svenskfientlighet.
Att svenskfientligheten är ett problem eller ens existerar är en myt designad av Sverigedemokraterna. Men den är tydligen ett problem, beläget i förorten.

Den bild Hannah och Mohamsson försöker sprida av förorten är ett hån mot alla som bor i där, och bygger på ett förakt av oss, ”som inte lyckats i livet” och det blir extra tydligt när de uttrycker sig så här:
”För att bryta utanförskapet och skapa ett svenskt samhälle med social rörlighet och utan rasism behövs en politik som gör att människor från utanförskapsområden ges möjlighet att göra klassresor och bostadskarriär”

I Folkpartiets Sverige är alltså det som gör en till en ”riktig svensk” att göra klassresor och bostadskarriär. Det är ett elitistiskt samhälle där bara de starkaste, de med det fetaste bankkontona, har ett värde och är de som inkluderas. Vi står utanför det samhälle Folkpartiet beskriver.

Vi skriker så högt våra lungor förmår när våra hem säljs ut till högstbjudande utan gehör. Vi biter ihop och går på otrygga anställningar, timvik på timvik, för att få pengarna att räcka till hyran. Vi tvingas arbeta när vi är sjuka för att Reinfeldts arbetslinje tvingar oss. Vi ser hur vår välfärd i allt snabbare takt rustas ner. Det här är högerns Sverige, ett Sverige där allt fler får det allt sämre, där cancersjuka tvingas arbeta och där det är lättare att sno skattepengar från skolan till skatteparadis än att få ett förstahandskontrakt. Det är ett Sverige där fler och fler hamnar i utanförskap.

Men vi kan inte delas upp, vi är en och samma. Vi är en del av arbetarklassen, tillsammans i den utanförskap regeringen Reinfeldt satt oss i. Trots er skit och de lögner ni sprider om oss kommer vi aldrig tystna. Vi fortsätter skrika om och om igen tills våra rop mullrar inne i Rosenbad. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop, för att tillsammans är vi starka. Vi kämpar tillsammans för ett samhälle där rätten till ett eget boende, ett jobb med sjysta villkor och med en lön att leva på är normen och där ett samhälle fritt från utanförskap och förtryck är det samhället vi lever i.

Det är tydligt att Folkpartiet har valt sida – har du?

Tips: lyssna också på Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster som debatterar mot folkpartisten Robert Hannah här

Stefan svarar Fp om ”rasism mot svenskar”

Idag är Stefan Lindborg med i P1 i Sveriges Radio och debatterar mot Robert Hannah (Fp) om hans och Simona Mohamssons (Fp) absurda debattartikel om ”rasism mot etniska svenskar”.

”Problemet med debattartikeln är att den svartmålar människor i förorten, den trivialiserar strukturella rasism och den bidrar också till att legitimera en rasistisk argumentation om att det skulle finnas en utbredd svenskfientlighet bland utländska medborgare i Sverige.”

Lyssna på hela intervjun här.

Finns det ingen som brinner längre?

Jag såg på SVT:s program Agenda igår. Statsministern och statsministerkandidaten möttes i duell. Debatten handlar om skolan, arbetslösheten, hål i budgetförslag och i slutet också lite om Ukraina. Siffror, anklagelser och argument, men inte särskilt mycket känslor. Någon gång en bit in i debatten började jag fråga mig själv om det överhuvudtaget fanns någon som kunde gå igång på det här. Även om tonen var hög, var duellen ärligt talat inte särskilt intensivt och heller inte särskilt intressant. På något sätt speglade den hur den politiska debatten ser ut idag – högt tonläge, men små politiska skillnader.

Duellen sändes efter en period där Moderaterna, lite smått desperat, har försökt ta sig ur sin prekära situation och förändra den politiska debatten. Först var det ”omslaget”, när statsministern och finansministern meddelade att skattesänkningar inte längre var den allenaverkande medicinen. Trots över åtta procents arbetslöshet menade de att det var dags att börja spara i ladorna till nästa lågkonjunktur. Moderaterna har anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik. Sagt ja till ökade resurser, till läxhjälp åt alla och till en tioårig grundskola. Allt för att minska konfliktnivån kring skolpolitiken och få bort motsättningen mellan välfärd och skattsänkningar i god tid innan valrörelsens slutskede. I förra veckan gick det så långt att Moderaterna backade från sitt egna, månadsgamla förslag om att sänka bidragsdelen i studiemedlet.

Under de senaste åren har det pratats mycket om triangulering. Igår skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida om det politiska läget. Kielos citerar Bill Clintons legendariska rådgivare, Dick Morris, som beskriver triangulering som ”använda dina verktyg för att fixa motståndarens bil”. För Moderaterna kan de senaste veckorna beskrivas som att använda motståndarens verktyg för att fixa den egna bilen.

Där någonstans börjar den politiska debatten kännas smått kvävande. Efter duellen i Agenda igår frågar jag mig, finns det ingen som brinner för något längre? Och då menar jag brinner på riktigt – inte för att någon strateg har sagt att det är viktigt att framstå som passionerad. Någon som drivs av en intensiv vilja till att förändra samhället, som känner, upplever och som förmedlar att det vi har idag inte är det enda möjliga?

I duellen gör Fredrik Reinfeldt sitt yttersta för att tona ned de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. När debatten handlar om skolan hänvisar han under fyra tillfällen till att de två huvudmotståndarna står nära varandra. Vid ett tillfälle säger statsministern, på ett typiskt reinfeldtskt manér: ”Vi behöver inte stå här och låtsas att vi inte är överens när vi är väldigt nära varandra. Svenska folket tycker alltså om när politiska ledare ligger ganska nära varandra.” Reinfeldt vill flytta fokus i debatten från politiska skiljelinjer till frågor om ansvar och förtroende. Igår såg vi återigen exempel på hur den så kallade Reinfeldteffekten fungerar i praktiken.

Stefan Löfven anstränger sig för att höja konfliktnivån och skärpa motsättningarna. Han säger att regeringen är ”game over” och låter meddela att resultaten av regeringens skolpolitik är katastrofala. Men även om Löfven är offensiv och försöker höja konfliktnivån är det som om det inte biter. Man får lite samma känsla som när man försöker skruva i en skruv i ett hål som är för stort, oavsett hur mycket man än skruvar är det inget som händer. Det är en sak att höja tonläget, men om det inte finns större politiska skillnader så hjälper det föga. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vill ha ett vinstförbud i skolan. Socialdemokraterna kan inte etablera konflikten mellan välfärd och skattesänkningar, när man inte ens är beredd att återställa det impopulära femte jobbskatteavdraget. Debatten om antalet högskoleplatser blir mest en lek med siffror, som riskerar att uppfattas som teknisk snarare än politisk. Så länge de verkliga skillnaderna inte är större är det inte konstigt om tv-debatterna lämnar en med nedslående känslor.

För att svara på min egen fråga. Jag tror ändå att det finns gott om folk som brinner. De finns i den växande feministiska rörelsen och bland de tusentals människor som under helgen har gått ut på gator och torg för att visa sitt motstånd mot fascism och nazistiskt våld. De finns bland barnmorskor som organiserar sig, sjuksköterskor som vägrar ta jobb om lönen är för låg och bland socialsekreterare som bryter tystnaden. Det märks att många av oss brinner i diskussionen om vinster i välfärden och om hur regeringens skattesänkningar slår hårt mot välfärden. Vid ett tillfälle under gårdagens duell hettade det till på riktigt, när Löfven pratade om att befria människor från Fas 3 och Reinfeldts svar var att det inte längre heter Fas 3. Där finns det också tydliga politiska skillnader.

Idag lyckas inte den politiska debatten kanalisera att fler och fler brinner för att förändra samhället. Det är ett problem i sig. För vänstern är ansvaret särskilt stort. Vi får aldrig sluta brinna själva och måste kunna fånga upp och kanalisera den vilja till förändring som idag växer sig starkare. En ny regering måste inge känslan av att ett annat Sverige är möjligt och driva en politik som tar oss i en ny riktning mot jämlikhet och rättvisa. Annars kommer den förändringsvilja som idag antänds så småningom att slockna.

Hej Muf!

Ung Vänster har inte särskilt mycket pengar. Vi är ett fattigt förbund, vars styrka är våra medlemmar. Vi får inga hemliga partibidrag från adelsherrar boende på öfvre Östermalm. Våra pappor kan vare sig betala våra lägenheter eller våra flygblad. Därför blev vi förvånande – men självklart också glada – när vi igår på Facebook såg Muf:s bidrag till den socialistiska och feministiska kampen. Eftersom ni hjälpte oss, vill vi hjälpa er. Om ni får idétorka framöver så kommer här ett helt kampanjupplägg för valrörelsen:

Er första Facebook-bild var verkligen bra. Det är vår förhoppning att ni väljer att också dela bilden utanför internet och sociala medier. En annonskampanj i kollektivtrafiken, kanske? Eller vad sägs om lite radioreklam? Det kommer säkert gå på några hundratusen, men vi antar att det finns någon pappa som betalar.

Nu inför Internationella kvinnodagen kanske Muf kan bidra med en helsida i någon av de större morgontidningarna. Ett tänkbart tema skulle kunna vara hur Vänstern vill utjämna de inkomstskillnader mellan män och kvinnor som regeringen har skapat genom sina skattesänkningar.

Under något stort datorspelskonvent kanske ni kan skicka era medlemmar för att dela ut broschyrer om att Ung Vänster och Vänsterpartiet inte alls tror att tv-spel förstör barns skolgång eller skadar deras hälsa allvarligt. Det skulle kunna passa bra. För att fortsätta lite på samma spår, kan ni ju också dela ut information i valstugorna om att vi inte vill sälja vapen till diktaturer och krigförande länder. Detta tror vi nämligen skadar barns (bland annat) hälsa allvarligt.

I Almedalen kan Muf, någon gång efter att Wille Crafoord eller Mange Schmidt har sjungit klart, ropa ut från scenen att Ung Vänster vill rensa upp bland de otrygga anställningarna och se till att unga får fasta jobb med löner som går att leva på. I valspurten skulle det även vara bra om ni förde vidare några av de förslag vi har för att förbättra miljön. Återkommer om dessa i augusti.

Som grädde på moset skulle det sitta fint om Muf:arna valrörelsen igenom tryckte upp tröjor med budskapet att Ung Vänster vill stoppa vinstslöseriet i välfärden. (PS. Det håller ju också era egna väljare med om. DS.) Kanske kan det inledas med en retorisk fråga (”Har ni hört något konstigare?”) och sedan lite mer matig information (förslagsvis något i stil med ”Ung Vänster vill inte att en enda skattekrona avsedda för skolan ska gå till riskkapitalister. Varenda krona ska gå till elever och lärare.”).

Efter åtta år med Reinfeldt vill vi förändra Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa. Vi vill bygga ett Sverige för oss unga och inte ett enbart för dem med tjockast plånbok. Vi ställer välfärd mot skattesänkningar åt de rika, kräver insatser mot massarbetslösheten och ett modernt miljonprogram mot bostadsbristen. Det skulle betyda mycket för oss om Muf även i framtiden ville fortsätta avslöja detta. Vi lovar att skicka en tack-hälsning från vår valvaka, någon gång efter att statsministern har avgått och vi har vunnit valet.

Tack på förhand!

Hälsningar,

Stefan Lindborg

PS. Förresten, vems pappa är det vi ska skicka fakturan för kampanjupplägget till? Bara så att det blir rätt. DS.

Sida 4 av 193« Första...23456...102030...Sista »