Stoppa sorteringsskolan

Idag presenterades utredningen om hur den svenska gymnasieskolan kan komma att se ut i framtiden. Förslaget innebär bland annat borttagandet av högskolebehörighet på yrkesförberedande program och hårdare krav för att söka in till gymnasiet.

-Regeringens syn på utbildning grundar sig på viljan av att skapa ett A- och B-lag på arbetsmarknaden och man vill använda skolan till att så tidigt som möjligt göra den uppdelningen, säger Ida Gabrielsson förbundsordförande för Ung Vänster.

-Det är uppenbart att de skärpta kraven för att komma in på gymnasiet och slopandet av högskolebehörigheten på de nationella programmen kommer att innebära ännu större snedfördelning över vilka ungdomar som får tillgång till högre utbildning, forsätter Gabrielsson.

-Att sortera in 16-åringar i olika fack och bara ge möjlighet till högskolebehörighet till de allra mest studiemotiverade är ett oerhört bakslag för vår rätt till en likvärdig utbildning, jag hoppas att gymnasieutredningen och dess förslag stoppas tillbaka på den 1800-talshylla som den letats fram från, avslutar Ida Gabrielsson.

För mer information kontakta:
Ida Gabrielsson, förbundsordförande 0738-24 12 13

Två lästips

Tips ett: Magnus Betnér som befinner sig på Västbanken och därifrån rapporterar på sin blogg. Senast från Hebron, där han blev arresterad för att ha filmat en Israelisk militär. Betnér är fantastisk, om än inte lika rolig i text som i egen person. Missa inte.

Tips två: Dan Josefsson på Aftonbladet kultur. ”Så gjordes vi till små kapitalister – och blåstes på pengarna”, om vårt sjuka pensionssystem och nyliberal ideologi:

”Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.”

Blatterean är runt hörnet

Och så kom utspelet om arbetskraftsinvandring. Inget nytt under solen. Sveriges gränser ska öppnas för människor utanför EG/EES. Bra! Vänsterpartiet drev frågan redan innan millennieskiftet. Förslaget som regeringen lägger fram med stöd från Miljöpartiet handlar dock om något helt annat.

Regeringen och miljöpartisterna blandar nämligen ihop korten. I det gemensamma utspelet på DN Debatt skriver dem bland annat,

”Många människor riskerar livet när de försöker ta sig hit i sin strävan efter en bättre tillvaro. Fruktansvärda bilder från Medelhavet och Kanarieöarna på överfulla båtar med desperata människor är något vi känner igen alltför väl. De visar tydligt att det måste öppnas fler vägar för dem som vill komma hit för att arbeta. Sverige går nu före och kan utgöra ett föregångsexempel för övriga Europa.”

Och vidare,

Vår gemensamma utgångspunkt är att migration är en positiv del av en alltmer globaliserad värld. Vårt samhälle berikas och görs mer dynamiskt. För vissa skapas möjligheter till nya utmaningar och vidgade horisonter. För andra skapas vägar till frihet från förtryck eller en bättre ekonomisk framtid. En utveckling mot stängda gränser och murar kring Europa måste undvikas till varje pris.”

Regerigen föreslår också att en möjlighet ska införas ”
för asylsökande som under handläggningstiden etablerat sig på arbetsmarknaden att under vissa förutsättningar söka arbetstillstånd direkt från Sverige.”

Jag måste upprepa det som har sagt flera gånger förut – arbetsmarknadspolitik blandas ihop med asylpolitik. Införandet av arbetskraftsinvandring riskerar därmed att i allt större utsträckning än idag utestänga människor som är i behov av en fristad undan krig och förföljelser. Att asylsökande hänvisas till att leta arbeten för att få uppehållstillstånd är oacceptabelt! Det är därför överaskande att Miljöpartiet som varit drivande för en human asylpolitik hänger sig åt att stödja högern. Miljöpartiets agerande innebär nämligen ett raserande av de sista byggstenarna i den svenska asylpolitiken. Läs Kalle Larssons kommentar här och här.

Miljöpartiets agerande blir å andra sidan mer logiskt om man studerar lagrådsremissens direkta konsekvenser på arbetsmarknaden. Regeringen har konsekvent bejakat arbetsgivarnas intressen på bekostnad av arbetstagares rättigheter, löneutveckling och försäkringar vid arbetslöshet. Denna politik fördjupas nu när arbetskraftsinvandringen ska regleras efter arbetsgivarnas behag. Josefin Brink sätter huvudet på spiken i en kommentar till utspelet,

Den modell som regeringen och miljöpartiet företräder bygger helt på arbetsgivarnas behov. Att arbetsgivarna själva ska bestämma behovet av arbetskraft, utan hänsyn till om kompetensen finns i landet, riskerar att undergräva villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Utan arbetsmarknadsprövning är risken är att dessa personer hamnar i en underlägsen situation och inte ges möjlighet att tillvarata sina intressen.”

Det finns inte heller någon garanti för att kollektivavtalen ska följas. Det hänvisas istället till praxis och alla vet vi hur det är med den saken i dagens Sverige. Regeringen har gång på gång visat att kollektivavtalen ska aktivt och medvetet undermineras. Milöpartiet är också känt för att ha en arbetsmarknadspolitik som det i grunden delar med högern. Partiet agerar antifackligt och blundar medvetet för den grundläggande konflikten på vilken arbetsmarknad som helst, nämligen motsättningen mellan arbete och kapital.

En aspekt som också har berörts av Vänsterpartiet är hyckleriet om de papperslösa och deras situation. Regeringen borde ju rimligtvis lösa de papperslösa situation med förslaget men de papperslösa har totalt ignorerats. Med andra ord kan exploateringen av människor som av ren desperation söker arbeten med låga löner och dålig arbetsförhållanden fortsätta.

Att Miljöpartiet hamnat i famnen på högerrregeringen säger en hel del – nämligen att politiskt rättshaverism går före politikens påverkan på människors vardag och att begäret efter ministerposter vid en eventuell valseger är så stark att Miljöpartiet är berett att göra avkall på sin politik för att få passa in. Det senaste utspelet får väl ses som ett utpressningsförsök gentemot socialdemokratin. Det är tveksamt om det får den sökta effekten.

Nu vet i alla fall de flesta var Miljöpartiet står i arbetsmarknads- och asylfrågor. Det är nyttigt.

Statlig historieskrivning

Det är svårt som vänstermänniska att förhålla sig till debatten om Forum För Levande Historia, d.v.s. den statliga myndighet som ska producera kunskap och stimulera debatt om historiska skeenden. Först ut var förintelsen, på tur står kommunismen. Jag tycker det är svårt att delta i debatten, på grund av risken att kritik riktad mot själva företeelsen – statlig historieskrivning – ska tolkas som motstånd mot eller rädsla för att kommunismens historia ska diskuteras. Jag hoppas därför att detta kommer tas på allvar: jag är inte rädd för debatt om kommunismens historia, jag tycker att det är ett viktigt område att belysa. Däremot är jag lite rädd för fenomenet Forum För Levande Historia. Det är unikt i en demokrati med statligt styrd kunskapsproduktion – att en myndighet på uppdrag av regeringen ska ta fram en Sanning som faller denna regering i smaken. Fler som bekymras över detta, är de som står bakom detta intressanta upprop, Historieuppropet. Det har undertecknats av forskare från hela landet, som bl.a. har skrivit under på följande:

Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas.

(…)

”Genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia vill vi påverka framtiden”, skriver Forum för Levande Historia på sin hemsida. Men varför tillkommer makten att peka ut vilka som är ”de mörkaste delarna” den för tillfället sittande regeringen? De betydande skillnaderna mellan olika historiska perspektiv på till exempel den kommunistiska erfarenheten visar riskerna med statliga historiekampanjer i blixtbelysning. Ska nästa regering satsa Levande Historias 43 årliga miljoner på upplysningskampanjer om massmorden som följde i koloniseringens spår under borgerliga regimer? Eller på historiskt ansvar för världssvält och ojämlikhet? Ska varje gymnasiekull få en historieundervisning som präglas av den för tillfället sittande regeringen? Risken för ett politiskt opportunt urval ligger i öppen dag.

Läs uppropet. Det de skriver tåls att tänkas på.

Inhuman asylpolitik fortsätter

Idag har den svenska asylpolitiken berörts – i riksdagen. Ska länder som Irak och Afghanistan betraktas som länder där det råder väpnade konflikter? Om ja, stoppas också utvisningar av irakiska och aghanska asylsökande till dessa länder. Nu föll det inte ut så. Riksdagsmajoriteten satte ner foten. Utvisningarna kan därmed fortsätta. Den inhumana asylpolitiken kan fortsättningvis utvisa människor till krig och förföljelse och Sverige kan fortsätta bryta mot FN-konventioner.

Samtidigt, utanför riksdagen, är den krassa verkligheten alldeles för reell för att kunna ignoreras. Klasskamrater, vänner och bekanta till utvisningshotade protesterade idag. Inga radikala slagord utan krav på humanitet. Krav på den svenska regeringen att visa sitt ansikte, att lyssna på människors livsöden. Krav på att den svenska migrationsministern ska vara lyhörd och lyssna på rappoter från Irak och Afghanistan.

Våldet i Irak eskalerar på nytt. Senast idag har oroligheter kommit upp till ytan i Basra. Reuters skriver om läget i Mellanöstern. Irak framstår som ett förvisso stabilare land än Afghanistan. Men allt är relativt. 4000 amerikanska soldater och hundratusentals irakier har dött. Om Irak är stabilare, hur är då situationen i Afghanistan där, enligt Billström, ingen väpnad konflikt råder?

Den svenska flyktingpolitiken närmar sig botten. Botten är kanske redan nådd. Det visar inte minst kritiken från FN-organet UNHCR . Den sittande regeringens strategi tar sig desperata uttryck. I sin argumentation griper regeringen efter halmstrån men i sin praktik och med riksdagsmajoritetens stöd tillåts situationen bestå och för var dag förvärras. Under tiden drivs allt fler asylsökande in för kollektiva utvisningar till länder där krig och dödande är en vardag.

Men människor står i vägen, som idag utanför riksdagen. Människor står i vägen för utvisningar och i vägen för en djupt inhuman flyktingpolitik.

Facts on the ground

Det har uppmärksammats på en mängd olika sätt att det numera är fem år sedan USA anföll Irak. Dödssiffran för amerikanska soldater översteg härom veckan 4000 och antalet döda irakier beräknas i hundratusental. De flesta är överens om att kriget är och har varit ett misslyckande. De flesta – men inte den republikanske presidentkandidaten John McCain som istället konstaterar att:

”Anybody who believes the surge has not succeeded, militarily, politically and in most other ways, frankly, does not know the facts on the ground.” (NY Times)

Clinton eller Obama for president? Med tanke på att alternativet är den här mannen – skit samma!

Det behövs fler

Mona Sahlin och kommunalordföranden Ylva Thörn har signerat en gemensam artikel där de stakar ut en politik för en förbättrad välfärd. Det de skriver är viktigt och utgår ifrån reella behov. Milslångt ifrån högerregeringens privatiseringshets alltså. Thörn och Sahlin skriver om att minska de tidsbegränsade, otrygga anställningarna och deltiderna. Om att lyckas sänka sjukskrivningarna. Det är bra. Mycket bra.
Men det saknas något. Något om att arbeta för att kunna börja återanställa folk i den fortfarande ytterst nedbantade offentliga sektorn. Sedan 1990-talet har 250 000 tjänster skurits bort. Det inleddes i krisåren efter den förra borgerliga regeringens härjningar och har sedan dess, trots goda ekonomiska tider, inte reparerats. Konsekvenserna är sämre vård, sämre omsorg. Konkret: åldringar som aldrig mer får stiga upp ur sängen, andra som kanske får stiga upp, men som ytterst sällan får tid med en pratstund. Personalen hinner inte med. Konsekvenserna är fallolyckor, regelbundna rubriker om skandaler i omsorgen, liggsår, oj – en felmedicinering, stress, större blöjor så behöver vi inte byta så ofta. Sjukskrivning.

Min mamma har beskrivit det träffsäkert. ”Jag har jobbat i äldreomsorgen sedan 60-talet – och nu har jag sett cirkeln slutas”, sa hon sist jag var hemma och hälsade på. Det är synen på de äldre hon beskriver, synen som så tydligt hänger ihop med arbetets förutsättningar. Synen som gått ifrån att handla om klinisk förvaring, framemot 70- och 80-talen om värdighet – möjligheten att fortsätta få betraktas som individ, som människa – till 90- och 00-talen då vi återgått till den syn på de äldre som tvingas fram av en ständig brist på tid och resurser – omskliggörande. För att slippa det dåliga samvetet över att Greta inte fick stiga upp idag, över att se Torsten sitta och titta ut genom fönstret, längta ut i solskenet, och veta att man inte kommer hinna hjälpa honom ut idag heller, kanske inte på hela sommaren. Hur har vi kunnat låta det gå så långt att basala behov numera betraktas som guldkant på tillvaron, möjlig att låta stryka på foten för att få budgeten att gå ihop?
Det är dags att anställa fler i den offentliga sektorn.

En kongress är avslutad

Jag vill tacka alla kamrater för att kongressen blev så fantastisk! Det blev verkligen ett gemensamt avstamp inför byggandet av motståndsrörelsen mot högerregeringen.

För dem som inte var där kan man läsa mitt inledningstal här och de uttalanden vi antog här och här.

Väck med kunskapen

På SvD: s debattsida levereras skarp kritik mot den björklundska skolan.

Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan.

Det skriver Hans Åke Scherp från Karlstads universitet.

Jag hör inte till dem som ropar högst efter en skolpolitik som helt anpassas till forskningsresultat på området. Jag tycker att man behöver vara mer nyanserad och också ha i åtanke att vetenskap förstås produceras i en kontext, en samhällelig-politisk sådan, och att forskare också är människor med en politisk grundsyn. Forskningsresultaten på skolans – inlärningsteoriernas, didaktikens – område är inte entydiga och inte självklart riktiga – det beror helt enkelt på vad man vill med skolan och vilken roll man tycker att skolan ska spela i samhället. Jag tycker att man ska problematisera den vetenskapliga grunden. En som däremot, i retoriken, inte förefaller tycka så, är Janne Björklund som tvärtom ofta talar om att skolan ska vila på vetenskapens grund och att skolpolitiken ska utformas därefter. Därför blir det nästan löjligt att han så nonchalant bortser ifrån forskningsresultaten på det område där det råder som mest vetenskaplig enighet: nämligen vad gäller betyg. Det är betyg och regeringens tidigareläggande av sådana som Scherp skriver om i debattartikeln ovan. Han är inte ensam, flera forskare har försökt göra sin röst hörd i debatten med samma budskap: betygen främjar inte lärandet, snarare tvärtom. Men lyssnar ansvarige ministern? Icke.

Betygsfrågan är kanske den del i regeringens skolpolitik som har diskuterats mest. Det är egentligen synd tycker jag. Det finns andra delar, som är än allvarligare. Jag tänker på den gymnasiereform som komma skall, där skolans funktion som sorteringsmekanism ska förstärkas på ett i modern tid unikt sätt. Väck med ambitionen om grundläggande högskolebehörighet för alla, in med mindre kunskap för de mindre bemedlade ungdomarna. Det är konsekvensen. Skolan ska inte leda till bildning, fostra kritiskt tänkande medborgare som kan ifrågasätta och påverka, utan den ska vara en effektiv producent av arbetskraft.

För den skoltrötte, och för dem som med rätta är oroliga över skolans brister, kan den politiken vara förrädiskt lockande. För de ungdomar som kommer att komma ut på andra sidan, med kunskaper långt under sina bättre bemedlade jämnårigas, är politiken en klassfälla.

Folkomröstning nu!

Sverige står just nu inför den största inskränkningen av vårt självbestämmande sedan inträdet i EU. Det som historiskt har kallats för "fredsprojekt" och "gränsöverskridande samarbete" tar i och med Lissabonfördraget, EU:s nya konstitutionsförslag, ytterligare ett steg mot skapandet av en överstatlig Europeisk Superstat. Detta är i grunden samma konstitution som 2005 röstades ner av Frankrikes och Nederländernas folk. Ung Vänster vägrar att sitta och titta på medan riksdagsmajoriteten med Reinfeldt i spetsen godkänner konstitutionen rakt av utan att fråga folket.

Inom hundratalet politikområden, kring allt ifrån familjepolitik till utrikespolitik, flyttas makt från svenska folket till tjänstemän i Bryssel. Vanligt folks möjlighet att påverka politiken och makten över sina egna liv minskas avsevärt. Makt förskjuts till överstatliga organ som helt saknar demokratisk förankring. EU-anhängarna försöker få oss att tro att Europaparlamentet är demokratiskt och motsvarar riksdagen. Det framstår som ett skämt när vi vet att bara en bråkdel av folket överhuvudtaget röstar och att den verkliga makten ligger hos experter som inte valts av folket. Det är oacceptabelt att så mycket makt tas ifrån oss helt utan vare sig debatt eller folkomröstning.

I EU står marknadens, det vill säga storföretagens behov av fri rörlighet av varor, kapital och tjänster över våra behov av en vettig lön, trygg sjukvård och en bra miljö. Det är oacceptabelt. Denna marknadsfundamentalism som grundlagsfästs i och med konstitutionen får fruktansvärda konsekvenser. Gemensamt ägande av offentlig service och företag omöjliggörs, rätten till arbete underställs inflationsbekämpningen, marknadens intressen går före allt. Folkhälsa, miljöhänsyn och arbetsmarknadsregleringar får stryka på foten när nyliberalismens evangelium görs till svensk grundlag. Att grundlagsfästa en viss politisk inriktning är absurt och odemokratiskt, att folkomrösta borde vara en självklarhet.

I och med konstitutionen kan vi också slutligen säga adjö till den svenska neutraliteten. Det så kallade fredsprojektet har blivit en militärallians där Sverige underordnas en lojalitetsförklaring där man tvingas gå in och kriga för andra medlemsstater. Efter tvåhundra år av neutralitet och försvar ska Sverige tvingas rusta för att föra krig i andra länder. I konstitutionen slås det uttryckligen fast att varje land kontinuerligt måste öka sin militära kapacitet. Ung Vänster köper inte skitsnacket om att man ska kriga för fred, avvärja hot genom upprustning och bevara självständighet genom militärallianser. Vi kan inte tyst låta dem avskaffa den svenska neutraliteten bakom ryggen på oss – vi kräver folkomröstning!

Regeringen är rädd att en folkomröstning om fördraget skulle leda till att det svenska folket röstar nej precis som Frankrikes och Nederländernas folk gjorde 2005. Därför försöker man framställa förslaget som så svårförståeligt och komplicerat att man inte kan hålla en folkomröstning om det. Men vi vet vad fördraget handlar om. EU-konstitutionens maktcentrering till Bryssel, marknadsfundamentalism och militärallianser är inget vi ställer upp på. Det är dags att fråga folket.

Uttalande antaget av Ung Vänsters 44:e kongress 2008-03-23

För mer information kontakta:
Ida Gabrielsson, förbundsordförande, 0738-241213

 

Sida 1 av 41234