Hanna Cederins tal på Vänsterdagarna

hanna cederin

Helgen 12-13 september ordnades Vänsterdagarna, där 1100 vänsterpartister träffades i Malmö. Under lördagens storsamling talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin.

Läs talet:


Hanna Cederin, 12 september 2015

Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats.

Att vi är människor är det som binder ihop oss. Annars är vi ganska olika, ibland väldigt olika. Vissa har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi är sneda och krokiga, långa och korta. En del tror på Gud, andra tror alldeles bestämt på ingenting alls och en del tror på Malmö FF. Men vi har vår mänsklighet gemensamt, och vårt människovärde.

Att prata om sann medmänsklighet är inte snällism eller välgörenhet. Det är en nödvändighet. Insikten om att nästa gång kan det vara jag, nästa gång kommer det vara jag. Men om vi, tillsammans, jag och du. Då kan vi skydda varandra. Och om inte skydda, så kan vi dämpa stötarna, lindra värken. Bära den tillsammans. När ditt hem i Kobane bombas så kan jag visa att jag ser, få andra att se. När EU räddar storbanker och släcker elen i ditt kvarter kan jag protestera. Och om du kommer till mitt land ska jag ge dig tak över huvudet. Om du blir sjuk ska jag ge dig vård. Om du strejkar så strejkar jag med dig, och om jag strejkar, så strejkar du med mig. Vi står sida vid sida.

Att förklara vad medmänsklighet betyder är radikalt. Vi vågar påstå att en annan värld är möjlig. Vår rörelse består i att gemensamt räta på ryggen. Vår kamp handlar om att vägra vara tjänstefolk. Vi vågar kräva värdiga löner, kortad arbetsdag och makt över schemat. Rätt till bra utbildning, en meningsfull fritid. Vi vill förändra samhället, inte skrapa på ytan utan i grunden.

Därför välkomnar vi dom som kommer hit på flykt.

Vänsterns medmänsklighet är inte en fråga om hur spännande det är med nya kulturer, färger, musik. Och även när det lönar sig ”ekonomiskt” med medmänsklighet, är det inte så den ska försvaras. Vänsterns kamp handlar ju om motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Vi kan inte reduceras till siffror i statistiken, volymer, lönsamma eller olönsamma, varor som kan skeppas runt, mätas och vägas och säljas.

Det mest radikala är att visa medmänsklighet i handling. När medier och politiker istället för att beskriva utsatta grupper med ord som ”volymer” och ”sanitär olägenhet”, i ord och bild istället visade människoöden i sitt verkliga sammanhang så väcktes också medmänskligheten. Men det är inte rubriker och twitter-delningar som gjort att utvecklingen vänts, utan de tiotusentals solidaritetshandlingar som vi varit en del av den senaste veckan.

Solidaritet som blir till mer än ord är den direkta konsekvensen av insikten om att ”det kunde varit jag”. Det är ett fundamentalt samband som bygger på att olika slags personer ser sig själva i varandra och går framåt tillsammans. Misstänkliggörande och avhumanisering är giftet som splittrar, men solidaritet och mänskliga möten är en motkraft som verkar långsiktigt.

Inga forskningsrapporter, FN-resolutioner eller faktablad i världen kan väga lika tungt. Inga protester mot rasistiska torgmöten, kravlistor med politiska reformer eller debattartiklar kan nå lika långt.

Den viktigaste antirasismen måste handla om solidaritet. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Ordna läxhjälp, fritidsaktiviteter, skapa kultur och forum.

Ingen kan säga att det är tandlöst att stå upp för varandra. Inte i denna tid. Inte nu. Det är inte konfliktfritt, tvärtom. När klassklyftorna ökar snabbt. När glesbygden utarmas och glöms bort. När hatbrotten mot muslimer, mot slöjbärande kvinnor, gör sig påminda i statistik och blåmärken. Men det är ingen läpparnas bekännelse, det förutsätter politisk handling. Det är inte liberala papperstigrar och det står i direkt motsättning till dom makthavare som i ena andetaget pratar om människors lika värde och i det andra bygger murar, skapar klyftor och angriper våra livsvillkor.

Organisering är vårt löfte till varandra. Vi är en del av de tiotusentals solidaritetshandlingar som märkts i Sverige den senaste veckan, men det här är bara början. Vänsterns kamp handlar om att mänskliggöra det som avhumaniserats. Än är vi inte klara.

Tack.

Ny förbundsstyrelse för Ung Vänster

fs-temp

Under Kristi himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 47:e kongress i Karlstad. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ och behandlar bland annat val av förbundsstyrelse och förbundsordförande.

En förbundsstyrelse med 15 ordinarie ledamöter och 4 suppleanter valdes enligt nedan.

Förbundsordförande:
Hanna Cederin, Storstockholm

Ordinarie, i bokstavsordning (nuvarande distrikt):
Vilma Bolding, Skåne
Ella Coogan, Storstockholm
Patrik Eriksson, Skåne
Weidan Gong, Västerbotten
Johanna Granbom, Storstockholm
Rode Grönkvist, Skåne
Jesper Hillbom, Skåne
Tove Liljeholm, Storstockholm
Luisa Moncada Escobar, Göteborg & Bohuslän
Elin Morén, Västernorrland
Kristin Olofsson, Storstockholm
Truls Persson, Storstockholm
Minna Skans, Skåne
Dina Viksten Abrahamson, Storstockholm

Suppleanter, i inträdesordning (nuvarande distrikt):
Signe Sandqvist, Västerbotten
Henrik Malmrot, Jönköpings län
Maja Johnsson, Storstockholm
Nils Englund, Västerbotten

Palestinska feminister besökte kongressen

palestina

Ung Vänsters kongress hade under lördagen besök från en delegation från palestinska partierna PPP, FIDA och DFLP. Under fredagen höll Rawan Sultan från FIDA en hälsning till kongressen, där hon berättade om situationen för unga palestinier som lever under den israeliska ockupationen.

– En vän till mig blev skjuten under en demonstration. Han dog av en kula som gick genom hjärtat och ut genom skolryggsäcken. Tusentals unga dödas och skadas, berättade Rawan Sultan.

Utöver sin kamp mot ockupationen, arbetar PPP, FIDA och DFLP, i samarbete med Ung Vänster och Vänsterns Internationella Forum, för att stärka tjejers livsvillkor i Palestina.

– Kvinnor förtrycks både av den israeliska ockupationen och av samhället. Vi ordnar ungdomsläger för kvinnors rättigheter, arbetar för att mindre könsstereotyper i våra skolmaterial och kämpar emot våld och sexuella trakasserier mot tjejer, berättade Rawan Sultan.

Ung Vänsters nyvalda förbundsordförande Hanna Cederin tackade för hälsningen och samarbetet.

– Vår solidaritet består så länge den rasistiska, folkrättsvidriga ockupationen pågår. Vi ska lära mer och göra mer. Er kamp är vår – befria Palestina!, avslutade Hanna Cederin.

Kajsa Ekis Ekman: Lär av Podemos och Syriza

ekis-webb

Under Ung Vänster-kongressen höll författaren Kajsa Ekis Ekman ett seminarium om krisen i Europa och vänsterframgångarna i Spanien och Grekland. För två år sedan skrev hon boken Skulden – eurokrisen sedd från Aten och hon berättade om det spanska partiet Podemos och grekiska Syrizas arbete och metoder.

– För första gången sedan efterkrigstiden har den radikala vänstern vunnit valet i ett europeiskt land. Vägen dit har gått genom flera stadier: lösa, breda torgprotester mot sparpaketen till fackligt organiserade generalstrejker, antifascistiskt motstånd och så småningom kanaliserades rörelserna till partier som aspirerade på makten.

I valet i januari i år vann Syriza det grekiska valet och bildade regering. Spanien går till val senare i år, men där har Podemos sjunkit i opinionsmätningarna efter att högern gått till motattack.

– De var uppe i 40 % men de har sjunkit delvis på grund av att den spanska högern visar på hur Syriza förödmjukas av trojkan. Men mycket kan hända innan valet i år.

Några av de viktigaste lärdomarna Kajsa Ekis Ekman lyfte fram från hur Podemos och Syriza har arbetat, är hur de möjliggjort ett brett folkligt deltagande.

– De har låga trösklar för att få vara med. I Spanien sa de: ”det spelar ingen roll om du är höger eller vänster – vad som förenar oss är att vi är förbannade över arbetslöshet och privatiseringar”. Man behöver inte kunna en massa begrepp för att få vara med i vänstern där, man behöver inte vara en bra person, det är alla tillsammans, kom som du är. I den nordeuropeiska vänstern är trösklarna mycket högre.

”Det vore intressant med ett samarbete”

Vänstern får inte vara tre steg efter kapitalisterna och fyra steg efter fascisterna, sa Kajsa Ekis Ekman. Vi kan inte vänta tills de kommer med nya förslag eller uppträder på gatorna och gå runt och vara yrvakna och säga ”Stopp!” Vi måste analysera framtiden utifrån de verkliga förhållanden som finns idag, först genom empiri och sedan genom teori, och utifrån det forma en egen politik.

– Vänstern i Syd-och Nordeuropa har mycket att lära av varandra. Jag har länge hoppats på att ni skulle ha ett utbyte med syrizas ungdom. De behöver mer feminism och feministiskt självförsvar, medan vi behöver mer materialism, geopolitik och praktiska tips från kampen. Det skulle vara intressant att se vad som skulle komma ur ett samarbete mellan er och Syriza.

Sosialistisk Ungdom besökte kongressen

nicholas

Ung Vänsters norska systerorganisation Sosialistisk Ungdom är på plats på kongressen och i sitt hälsningsanförande berättade ordföranden Nicholas Wilkinson om den politiska situationen i Norge:

– I Norge har vi fått den blåaste regeringen sedan andra världskriget. Inte bara har högern tagit makten, de regerar för första gången tillsammans med det högerextrema Fremskrittspartiet. På senaste tiden har Frp:are sagt saker som att de människor som drunknar i Medelhavet ska ”hjälpas på plats” och att ”de svarta tar över våra bibliotek”. Samtidigt huggs arbetsrätten sönder med yxa och högern har brutit alla vallöften utom ett: de tömmer det norska folkets sparkonto, oljefonden, för att ge tio miljoner i skattesänkningar till de allra rikaste.

Nicholas Wilkinson talade om hur viktigt samarbetet mellan Ung Vänster och Sosialistisk Ungdom har varit.

– Tusen tack till Ung Vänster, för Sosialistisk Ungdom hade inte varit det vi är utan er. Vår kritik av kapitalismen har vi utvecklat tillsammans med er och varje år får hundratals tjejer i Norge lära sig feministiskt självförsvar, som ni har lärt oss.

Stefan Lindborg tackade för Ung Vänsters räkning Nicholas Wilkinson och Socialistisk Ungdom för förbundens mångåriga samarbete.

– Vi står inför större utmaningar än på länge, och vi ska vi klara av dem behöver vi göra det tillsammans.

Hanna Cederin är Ung Vänsters nya förbundsordförande

hanna

Ung Vänsters kongress har valt Hanna Cederin till ny ordförande för förbundet. Hanna är 26 år och bor i Stockholmsförorten Alby, men är uppvuxen i Jämtland och Skövde. Hon har varit medlem i Ung Vänster sedan 2002 och arbetar idag som förbundssekreterare.

– Det känns spännande och jag är tacksam för förtroendet. Vår roll är väldigt viktig idag. Vänstern måste berätta om ungas vardag i en samhällsdebatt som ofta utgår från maktelitens villkor. Högern och rasisterna är på offensiven och vi är deras motpol. Vi organiserar unga för konkret förändring lokalt och tar kampen för trygga arbetsvillkor och mot könsorättvisor, det känns hedrande att få leda det arbetet, säger Hanna Cederin

I sitt tacktal till kongressen lyfte hon fram förslag för att göra Sverige mer jämlikt:

– Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.

Hanna Cederin gick också till angrepp mot den nyvalda partiledaren för Kristdemokraterna, Ebba Busch-Thor, som gjort utspel om att inskränka aborträtten och försämra tryggheten för flyktingar.

– Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten, sa Hanna Cederin.

Ladda ned pressbild på Hanna Cederin här:
http://ungvanster.se/wp-content/uploads/hanna-cederin-press.jpg

En pressträff med Hanna Cederin hålls på måndag den 18 maj, klockan 10:00 på Kafé Marx, Kungsgatan 84 i Stockholm.

Se Hanna Cederins installationstal på youtube här:
https://youtu.be/tVpPrvbPtM4

Läs Hanna Cederins installationstal här


Tal till Ung Vänsters 47:e kongress

Hanna Cederin, 150516
Tack. Jag vill börja med att säga tack, fast jag vet att det inte räcker.

Det finaste förtroende en ung socialist och feminist kan få i vårt land – uppdraget som förbundsordförande för vårt förbund, ett kämpande förbund, ett förbund av aktivister som varje dag går till handling – det måste få tala för sig självt. Och jag ska göra mitt bästa för att bära era förhoppningar och tillsammans med er ska jag fylla det med det bästa jag vet – kamp.

För en revolutionär idag är inte den svåra biten att övertyga människor om att en annan värld är nödvändig. Jag behöver ingen akademiker som föreläser för mig om skillnaden i livslängd mellan en lågutbildad person i Stockholmsförorten Vårby och en högutbildad i rikemansområdet Danderyd – en skillnad som för övrigt är 18 år – för jag ser min mammas slitna kropp. Ränteexperternas larm om bostadsbubblor är ingen nyhet, för jag har behövt flytta tio gånger sen studenten. PISA-undersökningen kvittar för oss som märker att rätten till kunskap sätts på undantag för den som inte har råd med läxhjälp.

Den socialistiska kampen handlar i grunden om raka motsatsen till det tekniskt, matematiska. Det handlar om mänsklighet, det som binder oss samman och det som säger att hur lönsamma vi är inte avgör vårt människovärde. Det som skiljer oss åt kan aldrig rättfärdiga ett system där makten fördelas ojämlikt, där rätten till ett tryggt liv bara gäller för några få. Det som avhumaniserats vill vi mänskliggöra. Därför kämpar vi.

Vi vet att historien inte står stilla, att samhället inte fungerar enligt en algoritm som säger att just så här måste det vara. Vi ser att vi som människor kan forma framtiden, för det har andra, människor som oss, gjort förr. Samhällsutvecklingen bygger inte på en osynlig konspiration utan på mänskliga handlingar, och om vår kamp ska gripa in i den måste vi vara många och beslutsamma. Därför kämpar vi.

Vi måste visa att det är nödvändigt och möjligt. Förbundets största utmaning är att visa att vi kan, vi har styrkan, metoderna och verktygen för att förändra, förbättra. Den finns inte i mig eller dig var för sig, ensamma, men den finns i oss tillsammans. Så vi tar vår ilska och våra sorger och så går vi framåt sida vid sida. Jag är glad att få vara en del av den här organisationen, för i den finns sprängkraften. Här inne, i ett förbund som byggs underifrån, i ett kämpande förbund.

* * * * *

Jag bor på Albyberget, i en av dom över tusen lägenheter som Botkyrka kommun sålde till en riskkapitalist 2013 trots protester från boende och kommuninvånare. Under ett och ett halvt års tid pågick kampen för att folkets gemensamma egendom inte skulle reas ut och för att vi hyresgäster skulle kunna känna oss trygga med att vårt boende inte skulle ombildas eller lyxrenoveras. Unga från fritidsgården, äldre damer, han som äger kiosken vid tunnelbanan, hon som klipper hår i centrum. Alla sida vid sida i nätverket Alby är inte till salu.

Trots alla aktivisters slit vet vi hur sagan slutade. Samma politiker som pratar sig varma om engagemang, delaktighet, mångfald och ja, ni vet. Dom hade inga problem med att vifta bort Albyborna när det väl gällde. Dom kallade oss ligister, trixade med regelverket och undrade varför kidsen ”inte bara går med i SSU”.

Berättelsen om Alby är inte till salu är en berättelse om samtiden. Om hur cyniska politiker i ena andetaget pratar om utanförskapet och passiviteten i förorterna, men i andra andetaget pratar om kravaller och ligister när vi höjer våra röster. Om hur makt och ägande flyttas från folket till riskkapitalister.

Men berättelsen om Albybornas kamp är också berättelsen om framtiden. Även om det kanske är andra som är huvudpersoner så är det en av Ung Vänsters viktigaste roller framöver – att driva på för förändringar lokalt och göra motstånd mot försämringar. Vi som är dom bästa aktivisterna måste gå först och skapa rörelse för frågor som känns och bränns, i stad och land där unga tröttnat på att makten och tryggheten förvägras dom. Vi glömmer inte gemenskapen och solidariteten, när vi tågade genom kvarteren, hur vi skapade rubriker i nationell media och rädslan i makthavarnas ögon. Vi avslöjade hyckleriet och vi tog strid för orten.

* * * * *

Är det kallsinnig taktik som gör att vi vill bygga rörelsen underifrån och att vi säger att förändringen börjar i vardagen? Nej, det vore att förminska det som ska leda till mänsklig frigörelse. Ibland behöver vi påminna oss om det, vi som vill förändra samhället i grunden och därför har nära till å ena sidan vanmakt och å andra sidan högmod. En rörelse som vill göra allvar av sina ideal kan aldrig vara idealistisk. En vänster som skriver folk på näsan, moraliserar och sätter sig till doms skapar ingen frigörelse. Den marginaliserar sig själv och kan kanske fungera som en verklighetsfrånvänd klubb för inbördes beundran. Därför avfärdar vi dom politiska idéer som säger att konsumentmakt, välgörenhet eller snusförbud i landstinget leder framåt. Därför är teorin ett verktyg och inte ett självändamål.

Den som lutar sig mot dogmer och statiska samband som grundval för politisk rörelse gör det för att fly undan denna insikt. När man inte får bekräftelse från omvärlden börjar man söka den på annat håll. För visst är det enklare att vara dom som förstått det som alla andra missförstått, och visst känns det tryggt att dra sig undan och beklaga sig för varandra. Fuck the system, vi är inte som dom. Och i samma sekund undanröjs möjligheten till progressiv förändring, för den kan vi bara vara tillsammans.

Vänstern ska stå i opposition mot makteliten, inte mot majoriteten. Vänstern ska varken utlysa tävlingar i vem som är bäst på att rabbla sina privilegier i sömnen eller felcitera döda män med skägg för att bevisa sin poäng. Vi ska visa styrkan i att vi är många, inte stå vid sidan av och peka finger. Vänstern ska inte tala om för vanligt folk vad som är bäst för dom, vänstern ska vara vanligt folk.

Därför behövs Ung Vänster. Vi finns där, i vardagen, för det är där vi kommer ifrån. Vår vilja att förändra samhället kommer av värkande fötter, mögliga badrum och oöppnade pensionsbesked. Av dyra busskort, stängda ungdomsmottagningar och gruppterapi hos Arbetsförmedlingen. ”Så här kan vi inte ha det”, säger vi till varandra, och nån svarar: ”men hur skulle det annars vara?” och tillsammans når vi insikten att en annan värld är möjlig. Och vi bygger rörelsen underifrån och vi visar att förändringen börjar i vardagen.

* * * * *

Härom veckan valdes en ny partiordförande i Kristdemokraterna. I sitt installationstal pratade Ebba Busch Thor om sin kamp mot ondskan, och gick i nästa sekund till attack mot aborträtten och flyktingars livsvillkor. Hon vill begränsa uppehållstillstånden så att dom blir temporära och otrygga och hon vill ge vårdpersonal rätt att vägra utföra aborter. Det här är inte första gången vi ser Busch Thor. Några av oss kanske minns hennes ansikte från KDU-affischen där hon härmar den feministiska ikonen med snusnäsduk och spänd armmuskel med det catchy budskapet: ”We can do it – utan kvotering”. Vi är nog många som önskar att vi sluppit se bilderna från när hon och KDU:s förbundsordförande Sara Skyttedal besökte den israeliska militären. Dom har etsat sig fast i mitt minne, bilderna av dem, poserande på bandvagnar, siktande med kulsprutan och leende som i en colgate-reklam.

Budskapet från Kristdemokraterna är tydligt. Den mörkblå högern är tillbaka och på offensiven, borta är kampen för flyktingamnesti och allas lika värde. Istället hörs ekon från förr, om familjen och godheten. Ekon som påminner oss om strider vi tidigare tagit, strider vi vunnit – strider vi kommer att vinna igen.

Om det är ondska att mena att kvinnor har rätt till sina egna kroppar, medan det inte är en rättighet att arbeta som barnmorska, skriv då upp mig på svarta listan. Om det är ondska att kräva att den som flytt krig, tortyr och förtryck och riskerat livet på resan till Sverige och blir en av få som ges uppehållstillstånd också ska få det permanent, ja, kalla mig då gärna ond. Om det är ondska att bekämpa apartheid-regimen i Israel, och stå upp för det palestinska folkets rätt, ja då är jag ond. Ja, kamrater, vår ondska är villkorslös och vi säger – leve aborträtten och leve asylrätten.

* * * * *

Men vi kan inte stanna vid motstånd mot reaktionärer och försvar av asylrätten. Det räcker inte, och vi måste skynda för det går snabbt nu. Det genomrasistiska högerpartiet Sverigedemokraterna blev landets tredje största i valet, och arbetarrörelsens partier gjorde ett historiskt dåligt val. En gång till. Jag har inte tid att linda in det – det är ett totalt misslyckande för hela arbetarrörelsen.

Jag står inte ut med fler expertkommentatorer och vilda spekulationer på temat Varför växer SD. Och förlåt mig, men jag blir förtvivlad av Facebook-flödet. Vi måste komma ifrån missuppfattningen om att dom kan stoppas om vi bara avslöjar dom. Att om vi delar hånfulla Youtube-klipp med korkade citat, publicerar fakta på bloggar och upplyser alla om att SD är rasister, då är det klart. Det är fel. Missförstå mig inte, det finns ännu sämre idéer. Som att vi måste ta debatten, förhandla eller lyfta fram kebab och duktiga invandrarstereotyper. Det är också fel.

Man behöver bara titta på den politiska utvecklingen dom senaste decennierna för att hitta svaret. Den som sätter på radion eller TV:n möts av triangulering och småtjafs om siffror i statsbudgeten och visioner för svensk forskning. Så här ser det ut oavsett vilken färg regeringen har och oberoende av stödpartier och budgetförhandlare. Svaret på varför SD växer är detsamma som svaret på arbetarrörelsens kris.

Dagens arbetarrörelse måste bekämpa avstånden, dom verkliga och dom inbillade, mellan dom som har allt att vinna på att gå tillsammans. Driva på för förändringar som spelar roll för oss alla, inte bara för några få. Reformer som skapar samhörighet, river murar, läker klyftor. Omfördela makten och ägandet.

* * * * *

Minns ni den där Lundsberg-eleven som sa att enligt sociologer så finns det inga klassklyftor? Jag har tröttnat på att håna henne. Eller nä, det har jag inte, men jag har annat att göra också. Jag vill bara säga en sak. Om sociologerna hade sagt så, så hade jag inte trott dom.

Jag har ingen examen i sociologi, men. Visst har det hänt nåt med Sverige. Vi har dom snabbast ökande klyftorna i västvärlden och statsministern startar innovationsråd. Vi har massarbetslöshet och statsministern startar innovationsråd. Ur led är tiden och ur proportion är samhällsdebatten. Berättelserna om vår vardag, vi som bor i hyresrätt i förorterna, som kanske aldrig kommer få ett fast jobb och som inte har råd att laga trasiga tänder, var är dom berättelserna? Ränteavdrag, RUT-tjänster och innovationsråd är inte oväsentligt men det är knappast det väsentliga för majoritetens livsvillkor idag. Frågan är inte varför det är dom här sakerna vi pratar om, frågan är varför det finns så mycket som vi inte pratar om.

Det handlar om symptom på en utveckling där orättvisorna byggs in som kilar i den generella välfärden, i den svenska modellen och i trygghetssystemen. Så ökar klyftan mellan olika skikt som egentligen tjänar på samma politik, en annan politik. En gång stod vi på samma sida, satt i samma bänkrad i skolan och gick till samma vårdcentral. Efter regering på regering som skurit och trasat, sprättat upp sömmar och ruckat på principer har människor glidit ifrån varandra och ifrån makten. Och den sista Alliansregeringen, ja låt den bli den sista, med sin precisionssäkra klasspolitik. Helene Rådberg skriver:

Och kapitalismen ska mötas med personlig sparsamhet
och kvinnlig omtänksamhet mellan arbetskamrater
Alla barnen ska mättas och få plats runt bordet
Ett två tre fyra
Goda råd äro dyra

Med dom olika valfrihetsmodellerna har samhället successivt lämpat över ansvaret för vård, skola och omsorg på den enskilde. Genom att betala för läxhjälp, skaffa privata försäkringar och ta förmånliga banklån köper en del sig fria från otryggheten, även om det bara är för en kort stund. Vi andra ser på och förväntas inte ha några andra mål än att hoppas att vi en dag kommer dit, och får höra att den som visar framfötterna har goda chanser. Valfriheten ska följa dig genom hela livet men inga garantier finns mot dåliga beslut.

Ingen av oss har några illusioner om att regeringen kommer att ta kampen för socialism, men vi är inga frasiga radikaler. Vi vet att det är bättre med en regering som kan tänka sig att försvara arbetsrätten, än en regering som vill kasta den på historiens sophög. En regering som kan ta dom första stegen mot att bygga bort bostadsbristen är bättre än en regering som helst ser att det inte ska finnas några hyresrätter kvar. En regering som kallar sig feministisk är bättre än en regering som står handfallen inför ökande inkomstklyftor och stigande ohälsa bland unga tjejer. Men allt det här förpliktigar, för vi nöjer oss inte med ord, vi kräver handling.

Låt mig komma med en idé; höj skatten. Rejält, inte på marginalen. Jag hoppas att ni inte missförstår och tror att jag bara menar bolagsskatten. Nej, fyll finansministerns tomma lador med VD:ns golfbudget, Stockholmsbratsens reskassa för sommarens seglingar och avkastningen från fondmäklarens spekulationsvinster. Ta från dom rika. Ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika. Ge till förskolebarnen och pensionärerna.

Chockhöj skatten. Rejält, inte på marginalen. Bolagsskatten, förmögenhetsskatten, inkomstskatten – alltihop. Låt nån räknesnubbe på regeringskansliet lösa detaljerna, men vi måste omfördela makten och ägandet. Bara så kan den arbetarrörelse som en gång byggde landet ta tillbaka det från högern och rasisterna.

* * * * *

Kamrater och systrar, Sverige låter sina döttrar växa upp under hot. Hot om att dom ska misslyckas med den balansgång som dom tvingas vandra eftersom dom inte är män. Ofta är den omöjlig och stundtals är den uthärdlig, men vi blir alltid påminda.

Innan vi fyller tio har det börjat bli jobbigt att titta i spegeln, köpa kläder och byta om till jumpalektionen. I trettonårsåldern hoppar vi över skollunchen och för dagbok över vikten. Vi tar selfies och räknar likes. Vi vänjer oss snabbt vid vår egna kritiska blick, och vid andra slags blickar. Ord som ropas i skolkorridoren, kanske händer också. Och är det inte du så är det en annan tjej, men nästa gång kan det vara du.

Kanske kanske, om du håller dig på mattan att det går. Smink, men inte för mycket. Träna utan att bli för fixerad. Vara schysst mot killarna, men inte för schysst. Kalkylera riskerna, räkna kalorierna. Ingrid Sjöstrand skriver

Vi biter ihop
våra tänder
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och tänderna
nöts
Vi biter ihop

Vad är det för ett land som skryter med världens bästa jämställdhet men som inte förmår möta ett samhällsproblem som nöter ner generation efter generation av unga tjejer? Jag säger inte att kvinnokampen inte kommit långt men jag säger att det måste bli bättre. Ohälsan bland unga tjejer fortsätter öka. Och vi kan inte frikoppla ohälsan från sexualiseringen och vi kan inte frikoppla sexualiseringen från det sexualiserade våldet.

Jag citerar Ung Vänsters egna makthandbok för tjejer:

Det är okej att snacka i tjugo minuter på lektionen. Det är okej att inte snacka alls. Det är okej att vilja ligga bara för att man är kåt. Det är okej att inte vilja ligga. Det är okej att säga ja till hångel och nej till sex. Det är okej att säga ifrån om någon tafsar på en. Det är okej att vara förbannad på honom även om man inte sa ifrån. Det är okej att inte få högsta betyg. Det är okej att vilja ligga med andra tjejer. Det är okej att inte raka fittan. Det är okej att raka fittan också. Det är okej att sminka sig och bry sig om sitt utseende. Det är okej att skita i det.

Ja, det handlar om makt. Makten att skita i det. Det personliga är politiskt sa dom på 70-talet och nu är det hög tid att det blir praktik. Inte bara i lagböcker och skolplaner. Det här är bärande delar av en könsmaktsordning som skär igenom allt, och det finns ingen quick fix. Vi måste införa feministiskt självförsvar i skolan och starta jämställdhetsgrupper, vi måste ha fler kuratorer och förbättra sexualundervisningen. Stärka kvinnojourerna och rättsväsendet. Det här är bara början, och det kräver kamp.

Ung Vänster är den unga generationen tjejers politiska röst. Vårt förbund ska ta upp frågor som rör strukturer och makt. Visst finns det normer, individer, privilegier. Men rörelsen bygger vi genom att hitta det vi har gemensamt, rörelsen bygger vi på systerskap oavsett vad som skiljer oss åt. Det gäller också dom som inte känner sig hemma i identiteter, heteronormer eller trånga korridorer. Vi har skulden och skammen gemensamt men om vi bär den tillsammans kan vi lägga den där den hör hemma. Vi har fått nog av att bita ihop.

* * * * *

Kamrater, det är ingen obetydlig sak att ha blivit vald till förbundsordförande för Sveriges viktigaste socialistiska och feministiska kraft. Men det är inte på enskilda personer som vår organisation vilar, och därför ska jag göra mitt yttersta för att med ödmjukhet leda denna brokiga samling av viljestarka, outtröttliga aktivister. Men det finns särskilt en viljestark och outtröttlig person som måste nämnas. I den mån en medlem kan bära förbundet, så har Stefan Lindborg gjort det. Och framför allt så har han burit det framåt. Tack Stefan, för allt du gjort och för att jag fått vara med om din tid som förbundsordförande.

Kära förbund, vår uppgift är på samma gång tydlig och enkel som den är större än någonting annat. Det räcker inte med nya ansikten på ministrarna eller små justeringar. Makten över våra liv har för länge legat i andras händer. Förändringen kanske har låtit vänta på sig men vi ser den i varandra. Jag ser massorna som tågade till dom rekordstora demonstrationerna i Kärrtorp och Malmö, jag och min 90-åriga farfar och tja, några till. Tiotusentals till. Jag ser hyresgästerna i Botkyrka som inte ger sig trots kommunalrådets arrogans. Jag ser Ung Vänster-klubbar startas på den glesaste glesbygden och jag ser en växande feministisk rörelse som ständigt är inom synhåll. Det är enkelt och det är tydligt och det ska snart bli större än något annat. Kamrater, det är med den insikten vi formerar vår anfallsstrategi under den här kongressen.

Tack

Ung Vänster har antagit ett utbildningspolitiskt program

utb

Ung Vänster har på sin kongress i Karlstad antagit ett utbildningspolitiskt program som ställer krav på en jämlik och rättvis skola för alla.

Den svenska skolan fungerar allt mera som en sorteringsmekanism och under lång tid har resultaten fallit. Rent konkret betyder det att en växande grupp unga förvägras de kunskaper man egentligen har rätt att få.

För Ung Vänster är rätten till kunskap fundamental. I ett verkligt jämlikt samhälle är rätten till kunskap lika för alla, men i dagens ojämlika Sverige begränsas vår möjlighet att tillgodogöra oss den kunskap vi har rätt till av strukturer kring klass och kön, säger Stefan Lindborg förbundsordförande Ung Vänster.

En demokratisk skola, där rätten och den praktiska möjligheten att tillgodogöra sig kunskap är likvärdig för alla, som lär ut och praktiserar demokrati och som utgår från individens behov borde vara en självklarhet, avslutar Stefan Lindborg.

Programmet i sin helhet publiceras på ungvanster.se efter kongressens slut

Kongress 2015

banner

Den 14-17 maj 2015 håller Ung Vänster sin 47:e kongress. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ, där antas principprogram, stadgar och verksamhetsplan. Kongressen förrättar också val till bland annat förbundsordförande och förbundsstyrelse. Alla distrikt har utsett ett visst antal ombud som skickas till kongressen. Du som inte är ombud eller suppleant är i mån av plats välkommen att närvara som åhörare på kongressen. Se info längre ner.

Vid frågor eller funderingar, kontakta förbundscentralen på info@ungvanster.se eller 08-654 31 00.

 

Information för press

För frågor och ackreditering till kongressen, kontakta vår pressavdelning på 072-587 86 85.

Hålltider:
Observera att tider kan komma att ändras. Kontakta oss för mer information.

Torsdag 14/5
17:00 Invigning
18:00 Jonas Sjöstedt håller hälsning
18:30 Youth of Syriza håller hälsning
20:00 Behandling av utbildningspolitiskt program

Fredag 15/5
09:00 Behandling av ubildningspolitiskt program
11:00 Behandling av principprogram
16:10 Kongresseminarium med Kajsa Ekis Ekman
19:00 Behandling av verksamhetsplan

Lördag 11/5
10:00 Val av ny förbundsordförande
10.30 Val av förbundsstyrelse
12:00 Nicholas Wilkinson ordförande norska Sosialistisk Ungdom håller hälsning
16:00 Gäster från Palestina håller hälsning

Söndag 12/5
10:00 Behandling av uttalanden
12:00 Kongressens avslutande

 

Praktiskt

Kongressen äger rum i Karlstad. Resor ordnas av respektive distrikt. Om du som är ombud inte har fått information om hur ni tar er till Karlstad, kontakta ditt distrikt. Deltagaravgift står distriktet för, och den inkluderar resor, mat, logi etc. (Det kommer dock att finnas möjlighet att lämna en frivillig deltagaravgift på 20 kronor vid incheckningen.)

Om du är vegetarian/vegan eller har någon allergi behöver vi veta det så snart som möjligt. Anmäl det till förbundscentralen på info@ungvanster.se. Vi kommer att sova i skollokaler: klassrum/gymnastiksal, så ta med liggunderlag och sovsäck. Kontakta oss om du har frågor om tillgänglighet.

Varje distrikt beslutar om hur många suppleanter de skickar. Om du har blivit vald till suppleant och är osäker på om du ska åka, hör av dig till ditt distrikt.

Ta med
– handlingar
– liggunderlag
– sovsäck
– kontanter till kiosken

 

Kongressdokument

Handledning, dag- och arbetsordning m.m.

Förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan
Motioner och motionssvar verksamhetsplan

Förbundsstyrelsens förslag till revidering av utbildningspolitiskt program
Motioner och motionssvar utbildningspolitiskt program

Principprogrammet, antaget 2013
Programkommitténs ändringsförslag på principprogrammet
Motioner och motionssvar principprogram 
Extramotion och motionssvar principprogram

Stadgar, antagna 2013
Stadgekommitténs ändringsförslag på stadgarna 2015
Motioner och motionssvar stadgar

Allmänna motioner

Förbundsstyrelsens verksamhetsberättelse och ekonomiska berättelse

 

Schema

Torsdag 14 maj
14:00-15:30 Ankomst och incheckning
15:30-17:00 Tjej- och killträffar
17:00-18:00 Kongressens öppnande
18:00-18:30 Förhandlingar
18:30-20:00 Middag
20:00-22:30 Förhandlingar

Fredag 15 maj
09:00-12:00 Förhandlingar
12:00-13:00 Lunch
13:00-16:00 Förhandlingar
16:00-17:30 Kongresseminarium
17:30-19:00 Middag
19:00-22:30 Förhandlingar

Lördag 16 maj
09:00-10:00 Förhandlingar
10:00-10:30 Val av förbundsordförande
10:30-12:00 Val av förbundsstyrelse
12:00-13:00 Lunch
13:00-14:00 Val av suppleanter till förbundsstyrelsen
14:00-15:00 Förhandlingar
15:00-17:00 Övriga val
17:00- Middag och kongressfest

Söndag 17 maj
09:00-10:00 Reservtid
10:00-12:00 Förhandlingar
12:00-13:00 Kongressens avslutande

 

Nomineringar

Nomineringar inför valet av förbundsordförande, förbundsstyrelse, program- och stadgekommitté samt revisorer skickas till valberedningen@ungvanster.se. Nomineringar inför valet av valberedning förbereds av förbundsstyrelsen. Nomineringar skickas till info@ungvanster.se. Det går att nominera ända fram till kongressen.

 

Ung Vänsters 47:e kongress är invigd

invig

Ung Vänster håller under helgen kongress på Scalateatern i Karlstad. Den avgående förbundsordföranden Stefan Lindborg invigde på torsdagkvällen kongressen inför 209 ombud från hela landet. I sitt tal talade han om vad som krävs för att vända den politiska utvecklingen i Sverige:

– Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs, sade Stefan Lindborg.

Vid invigningen deltog även Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. Han talade om ungas otrygga villkor och Vänsterpartiets krav på regeringen:

– Det är främst ungdomar som betalar priset för otrygghet på arbetsmarknaden. Med otrygga jobb kommer otrygga liv. När man inte kan planera sin framtid, när man inte kan få en bostad, när man inte hör till en arbetsplats. Vi förväntar oss att en regering som kallar sig röd gör mer mot att göra otrygga anställningar till fasta jobb. Det kräver att anställningsformen allmän visstid avskaffas och att missbruket av bemanningsföretag stoppas. I det arbetet behöver vi Ung Vänster, sade Jonas Sjöstedt.

Stefan Lindborg, som lämnar ordförandeklubban efter fyra år som förbundsordförande, talade också om vad åren i Ung Vänster har gett honom.

– Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Se Stefans Lindborgs tal på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=_uw–siY0qI

Här kan du läsa hela Stefan Lindborgs tal:

Invigningstal, Ung Vänsters 47:e kongress

Stefan Lindborg, förbundsordförande, Scalateatern i Karlstad, 150514
____________________________

Kamrater,

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er alla varmt välkomna till Karlstad och till Ung Vänsters 47:e kongress. Ni 209 valda ombud, som strax ska utgöra förbundets högsta beslutande organ, kongressvalda kommittéer, övriga förtroendevalda, suppleanter, gäster och funktionärer – ni är alla varmt välkomna hit. Särskilt hjärtliga hälsningar vill jag förstås rikta till våra internationella gäster. Tack för att ni är här. Ni påminner oss om att vår kamp för socialism och människovärde är och förblir internationell. Än en gång varmt välkomna till Ung Vänsters kongress.

Kamrater, vår 47:e kongress samlas under parollen ”Ett kämpande förbund”. Och det är ju precis det som vi är, alltid har varit och i framtiden förblir. Hit till Karlstad har vi kommit från Kiruna i norr och från Malmö i söder, med konkreta erfarenheter av kamp mot klassamhälle och könsmaktsordning. Vi förenas i den gemensamma viljan att förändra samhället, i förståelsen av att vi är starka tillsammans och i den kollektiva insikten om att en annan värld är möjlig.

Vi är kämpande unga i ett kämpande ungdomsförbund, för hur kan man egentligen vara något annat? Hur kan man vara något annat när världens 80 rikaste äger mer än hälften av jordens befolkning? När börsbolagsdirektören tjänar mer på ett år än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. Hur kan man vara något annat när vi berövas såväl trygghet som makt över vår egen vardag? När mäns våld mot kvinnor fortsätter att vara en fråga om liv och död. När undersköterskan tvingas finansiera skattesänkningar åt de välbeställda med värkande rygg och slitna axlar efter alltför många alltför tunga lyft. Hur kan man vara något annat när man ser ut över världen och inser konsekvenserna av den orättvisa världsordningen? När Greklands folk fortsätter förnedras av EU-eliternas brutala krispolitik. När det palestinska folket förvägras sin fundamentala frihet under den brutala israeliska ockupationen. Hur kan man då vara något annat än en kämpande socialist och feminist?

Kamrater, ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, brukar vi sjunga. Det finns så många i vårt land som känner att det bästa redan har varit. Som har tvingats vänja sig vid växande orättvisor och otrygghet. Vanmakt och misstroende. Så många som sätter likhetstecken mellan förändring och försämring. Som kanske lever sina liv i bruksorter eller förorter som etablissemanget konsekvent bortser från när de formulerar sina verklighetsfrånvända visioner för framtiden. Men det bästa, det har inte varit. Det bästa ligger ännu framför oss. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. Kampen för framtiden, för socialism och feminism, för jämlikhet och rättvisa, för arbete och välfärd, för upprustning och modernisering. Den kampen tänker vi vinna. På våra axlar ska löftet om en bättre framtid bäras.

* * * * *

Kamrater, Sverige har förändrats. Långsiktigt och genomgripande. Det började inte med den borgerliga regeringen, men Reinfeldts högerregering drev igenom en politik som flyttade makt och rikedomar från vanligt folk till överklassen. Högern har metodiskt och med kirurgliknande precision attackerat solidariteten och förhindrat varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär.

I förra årets val fick Sverige en ny regering, men vad är ett regeringsskifte värt om det inte innebär en ny färdriktning mot jämlikhet och rättvisa? Det är sant att regeringen har ett svagt stöd i parlamentet, och visst är en socialdemokratiskt ledd regering alla gånger bättre än en borgerlig, men det som oroar oss är den här regeringens låga ambitionsnivå. En regering som leds av ett parti som betecknar sig som ett arbetareparti måste avskaffa anställningsformen allmän visstid. Den måste sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja arbetare med ring och spring-anställningar. En regering där ett självutnämnt miljöparti ingår måste, när världen står inför klimatkatastrofens rand, sätta stopp för Vattenfalls kolbrytning i Tyskland. Det räcker inte att regeringen kallar sig för en feministisk regering, för att den ska bli det på riktigt krävs det reformer som omfördelar makt och resurser från män till kvinnor. Vi förväntar oss mer av den nya regeringen, vi ställer högre krav och vi vill något annat än enbart en något långsammare nedrustning av den gemensamma välfärden.

Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs. Klimatkrisen kommer inte kunna avvärjas utan en i grunden annan ekonomisk politik. Av erfarenheter från hela Europa måste arbetarrörelsen dra slutsatsen att den vänster som inte förmår att utmana högerns hegemoni den är dömd att förlora. Att ta den ideologiska striden om vad framtidens Sverige ska vara, bortom budgetregler och marknadsliberala tvångströjor, det är en uppgift som anstår vårt kämpande förbund.

* * * * *

Kamrater, i förra veckan var det tio år sedan SVT sände dokumentären Könskriget, ett osedvanligt osakligt angrepp på kvinnojoursrörelsen. TV-programmet markerade inledningen på den feministiska backlash som kom att prägla det sena 00-talet. I en krönika i ETC konstaterar Maria Sveland: ”I efterhand är det svårt att förstå hur ett tv-program kunde få så stora och allvarliga följder. Att ett tv-program skulle förändra hela attityden kring feminism och feminister inom loppet av en vecka. Ändå var det vad som hände.”

Varje rörelse som vill förändra samhällets grundläggande strukturer kommer att stöta på hårt motstånd. Under backlashens år var den feministiska debatten skjuten i sank. Att påtala den strukturella underordningen av kvinnor, att ens antyda existensen av en könsmaktsordning, framstod som verklighetsfrämmande konspiratoriskt. Idag är, tack och lov, verkligheten en annan. Idag står vi istället mitt i en feministisk våg. Nu är den feministiska rörelsen starkare än på länge och den tvingar makthavarna att förhålla sig till kraften i den. Det hade inte varit möjligt utan Ung Vänster.

Det finns de som tror att politiska strömningar uppstår av sig själv. Jag tillhör inte dem. Hade det inte varit för alla som höll ut också under de svåra åren, och en påfallande stor del av dem fanns i vårt förbund, då hade dagens feministiska våg inte inträffat. Vi fortsatte driva på, provocera, utveckla vår feministiska praktik och organisera unga i kamp mot könsmaktsordningen. Vi vände oss inte inåt. Fastnade inte i akademiskt teoretiserande, tvunget dekonstruerande eller introvert navelskådande. Vi utvecklade istället vår feministiska teori med utgångspunkt i att hålla samman det politiska subjektet och behålla fokus på den grundläggande maktstrukturen. Och jag säger inte detta för att vi ska ta åt oss äran av andras arbete. Jag vill bara att vi ska ta åt oss äran av vårt eget. Varken mer eller mindre.

Men, kamrater, framtidens segrar vinns inte på historiska meriter. Därför måste vi fortsätta framhålla, stärka och intensifiera vår feministiska praktik. Det feministiska självförsvaret, systrar på stan och jämställdhetsgrupper på skolor ger unga tjejer konkreta verktyg att förändra sitt eget liv. Vi måste fortsätta ta plats i den feministiska rörelsen. Och vi måste fortsätta skärpa och utveckla vår egen förståelse för hur könsmaktsordningen organiserar samhället. Det vi gör idag, det lägger grunden för morgondagens samhällsomstörtande feministiska segrar.

* * * * *

Den högerpopulistiska och högerextrema frammarsch vi nu ser i Europa hämtar energi ur rasistiska strömningar och ur en eskalerande islamofobi i spåren av kriget mot terrorismen. Den kommer ur etnifieringen av sociala problem och ur arbetarrörelsens oförmåga att kanalisera ett berättigat missnöje med samhällsutvecklingen. När gränser förflyttas och självpåtagna tabun bryts, då förändras samhället och då förgiftas samhällsdebatten. Då minskar livsutrymmet för de som lever här men som har rötter någon annanstans ifrån. När rasisternas dagordning kopieras och deras falska frågeställningar tillåts dominera, då leder det till att de stärker sin ställning ytterligare. När borgerligheten pratar om tillfälliga uppehållstillstånd och ledarskribenterna antyder att Sverigedemokraterna kan behandlas som vilket annat parti som helst – då står vi inför en allvarlig situation. Rasismen och de rasistiska partierna får aldrig normaliseras.

Vi kan nu se hur Sverigedemokraterna har gjort betydande insteg i arbetarklassen. Detta hade inte varit möjligt utan en utveckling där högern byggde in kilar i LO-kollektivet, kilar som så småningom bryter ned solidariteten. Välavlönade LO-grupper kan nu kortsiktigt uppleva att man har fått mer pengar i plånboken av de borgerligas skattesänkningar, och därför också uppleva att man har privilegier som riskerar att förloras. Högern drev igenom en agenda som gjorde arbetsmarknaden mer uppdelad, mellan de som har fasta anställningar och de som är utlämnade till timvikariat och till bemanningsindustrin. De öppnade för en ordning där arbetare från andra länder kan exploateras hårdare, och därmed sätta press på allas löner och arbetsvillkor. Att värna det fackliga löftet och slå vakt om kollektivavtalen blir en allt viktigare strategi för att trycka tillbaka Sverigedemokraterna i arbetarkollektivet.

För, kamrater, vi kan aldrig förlikas med dem som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor som har gemensamma intressen. Skiljelinjen i samhället går inte mellan ett butiksbiträde från Kristinehamn och ett från Kurdistan. Inte mellan en plåtslagare från Polen eller en från Partille. Skiljelinjen går inte mellan en servitör från Syrien och en från Simrishamn. Vi måste hålla ihop mot rasismen. En offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa det är det största hotet mot Sverigedemokraterna.

* * * * *

Kamrater, Ung Vänster består av flera tusen unga som har organiserat sig för att förändra sin egen situation. Vår kampvilja kommer inte ur välmenande välgörenhet mot någon annan. Vår socialistiska och feministiska kamp är inget ovanifrånprojekt. Det finns inget som skiljer oss från dem vi kämpar för, ingen skillnad mellan oss och de vi vill organisera. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frihet. Frihet från strukturer som begränsar våra liv, inskränker vår vardag och berövar oss de rättigheter vi förtjänar. Vår kampvilja kommer ur insikten om att vi för att förändra vår egen situation måste organisera oss tillsammans med andra som har samma intressen. Det kallas solidaritet och det är den som bygger arbetarrörelsens organisationer.

Under de senaste kongressperioderna har vi gemensamt formulerat ett politiskt projekt som handlar om närvaro i ungas vardag. Generation: otrygg är något mer än enbart en catchy slogan. Det är en beskrivning av vår vardag. För det är inte andras liv vi pratar om, vi är ju själva de som sitter med telefonen i hand och väntar på ett sms från chefen. Vi är de som har ont i magen varje månad när räkningarna ska betalas. Det är vi som desperat letar efter andrahandskontrakt på Blocket. När vi kräver trygghet i vardagen och makt över våra liv, då gör vi det med insikten om vad maktlöshet och otrygghet gör med oss själva.

I dikten En ljusare vår skriver Jenny Wrangborg:

det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår
ska sanningen fram var nittiotalet bara början
nu är nedrustningen så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

det sägs att vi blev den första generationen
som fick det sämre än våra föräldrar

Den vänster som förlorar klassperspektivet, den som bortser från det eller förväxlar klassamhället med en diskrimineringsgrund bland andra, den är snart inte längre vänster. För att vänstern ska vara stark måste den vara förankrad i arbetarklassen. Därför behöver vi fler medlemmar som jobbar i LO-yrken, fler som går på yrkesprogram i gymnasiet och fler medlemmar som är fackligt engagerade. En djupare förankring i arbetarklassen kan vi bara uppnå genom en fortsatt politisk och organisatorisk närvaro i ungas vardag.

Kamrater, för att vi ska kunna förändra världen krävs både teori och praktik. Visst är det så att filosoferna bara förklarat världen, och visst är det som gäller att förändra den, men likväl, en rörelse som inte ser sin samtid som inte förstår världen den verkar i, den kommer heller aldrig kunna åstadkomma någon förändring. Ung Vänster är som bäst när vi förenar kamp för förändring här och nu med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. När vi sätter fingret på maktrelationer och uppviglar för förändring.

I förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan formuleras det som vi ser som nästa steg i vårt politiska och organisatoriska projekt. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både på bredden och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar. För det krävs det fler aktivister. Men vi behöver också mer studier och politisk diskussion. Det är hos oss som de relevanta debatterna inom vänstern ska föras, det är vi som ska skola framtidens skarpaste tänkare och det är också vi som ska ta den ideologiska striden mot högern. För det är bara så som vår socialistiska och feministiska kamp kan föras till seger.

* * * * *

Kamrater, när vi nu samlas till kongress gör vi det också för att välja en ny förbundsordförande. I fyra år har jag haft förmånen att vara ordförande för Ung Vänster. Det är det viktigaste uppdrag och det finaste förtroende en ung socialist och feminist i vårt land kan få. På söndag tar det slut.

Livet består av en lång rad vägskäl. När man ställs inför dem kan betydelsen av dem vara svår att förstå. Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Min generation blev politiskt medveten i en tid som formades av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår, under den tredje feministiska vågen och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – inte alla, men många. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – krävde billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och ett stopp för otrygga anställningar. Vi demonstrerade vid EU-toppmötet i Göteborg och gick ut på gatorna för att stoppa USA:s anfallskrig mot Irak. Vi vann folkomröstningen om EMU och drömde om att åka på sociala forum över hela världen. Tog ställning mot IMF:s och Världsbankens nyliberala pålagor, och krävde skuldavskrivning för länderna i syd. Och vi konstaterade, i enlighet med tidens strömningar, att kampen för global rättvisa måste vara lokal, och vi gick därför med i Attac. Vi organiserade oss i Elevorganisationen, kämpade för elevdemokrati och tog strid för våra rättigheter. Läste Fittstim och tidsskriften Darling, och startade därefter en jämställdhetsgrupp på skolan. Vi gick på konserter mot rasism, lyssnade på Doktor Kosmos senaste skiva och så här i efterhand behöver det sägas, många av oss såg också i perioder lite lustiga ut.

För mig var socialismen inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående morsa, i en by som etablissemanget för längesedan hade glömt ens existerade. Från insikten om att det som tar årtionden att bygga upp snabbt kan rivas ned. Jag blev socialist av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig.

Och jag gjorde som så många andra har gjort före mig; jag tog ställning och jag organiserade mig. För det är den enda framkomliga vägen, när sådana som vi vill förändra samhället.

Den finske poeten Pentti Saarikoski har skrivit följande:

Det var inte jag som valde saken
utan saken
som valde mig.
Det var inte jag som uppsökte kampen, det var kampen
som kom i min väg,
och nu är jag delaktig.

Kampen valde oss, kamrater, och därför vilar ansvaret tungt på oss. Våra motståndare är starka och de har mäktiga allierade. Mot dem står solidariteten, den gemensamma kampen för gemensamma intressen. Vi tar oss an utmaningarna tillsammans, med beslutsamhet och med självförtroende. Sätter tilliten till varandra och konstaterar att vi har ett samhälle att omdana och en hel värld att förändra.

I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster. Det är en lång tid i mitt liv, men bara en kort del av förbundets 112-åriga historia. Ung Vänster har format mig till den jag är. Gett mig medvetenhet och sammanhang. Kanaliserat ilskan över en värld där flertalet döms att tjäna andra. Fått mig att förstå att människor som håller ihop alltid kan förändra mer än vad som först verkar möjligt. Jag är oändligt tacksam över allt förbundet som har gett mig, och jag är stolt över det lilla som jag har kunnat ge tillbaka.

Men, kamrater, hur avslutar man något som har betytt så mycket? Som så länge har varit så förbannat viktigt, som har gjort varje sekund meningsfull och som alltid har gett mer än vad det har tagit. Jag vet faktiskt inte. Men jag antar att man bara kan göra det genom att säga tack. Tack för minnen för livet, för solidaritet och för gemenskap. Tack för alla möten, för vartenda utdelat flygblad, för varje diskussion och för allt ni har lärt mig. Tack för kamratskap som varar hela livet. Tack för varje ögonblick av kärlek och kamp. Tack för att jag har fått vara en liten del av något väldigt bra.

* * * * *

Kamrater, min tid i förbundet går mot sitt slut, men vår gemensamma kamp mot klassamhällets underordning och könsmaktsordningens förtryck har bara börjat. Det är snart dags att inleda kongressens förhandlingar. Det vilar ett stort ansvar på er som är den här kongressens beslutsfattare, valda ombud från hela landet. Under de här dagarna ska vi tillsammans staka ut riktningen framåt för Ung Vänster. Nu vilar framtiden för vårt kämpande förbund i kongressens händer.

Jag vill avsluta med en uppmaning. Med de varmaste lyckönskningarna och den största tillgivenheten. Med samma ord som bleckslagare Fröberg riktade till arbetarna i Ångermanland när agitatorn August Palm var på besök i arbetarrörelsens barndom:

”Gör rätt och frukta intet”.

Med dessa ord förklarar jag Ung Vänsters 47:e kongress för öppnad.

Yara, 16: jag ska utvisas efter 12 år i Sverige

yaraGästbloggare:
Yara Hyasat, 16 riskerar utvisning till Jordanien.
Jag har bott i Sverige nästan hela mitt liv, men jag har inte för en sekund haft en normal uppväxt. Myndigheter har bråkat om mig, allt ifrån att ha hjälpt mig till att ha skadat mig. 2003 kunde jag och min familj ta oss till Sverige med anknytning till vår pappa, jag var 4-5 år. Obenägen att ens prata. Han fick oss att ljuga om vår identitet, för att det skulle bli svårt för oss att utvisas. Sagt och gjort, vi angav en helt främmande identitet, och jag som ett litet barn, som knappt begrep vad som hände stod där och försökte övertala inhumana myndigheter om att jag heter Tamara, och inte Yara. Mitt riktiga namn. Att jag var från Irak, inte Jordanien. Irak är ju väldigt krigsdrabbat, dit kan man omöjligen utvisa människor. Hela familjen hade uppehållstillstånd i ett år, tills min farbror bestämde sig för att berätta om min fars lögner för myndigheterna, och vårt uppehållstillstånd blev tillbakadraget. Men han berättade inte för myndigheterna om oss för att han är en ordentlig människa, snarare för att han först försökte utpressa oss på pengar. Jag var ungefär sex år då, men min pappa tog ännu ett aktivt beslut att jag, som inte lämnade fingeravtryck p.g.a. omyndig, ska ansöka igen i norra Sverige.

Sagt och gjort, ansökte igen, fast denna gång hette jag Dana. Jag levde under den identiteten i många år, i hopp om att Migrationsverket ska förbarma sig över mig, inte min far som i deras ögon är en lögnhals. Dom visste ju vad han tvingade mig göra redan när jag jag ljög första gången, dom anmälde oss till sociala myndigheter – men ändå ville dom ha mig utvisad med honom. Vi fick avslag gång på gång, så min pappa tog mig till Stockholm och sa att vi skulle ansöka där istället, under min riktiga identitet – Yara. Avslag.

När jag fyllde fjorton blev min pappa trött och besviken. Hur mycket mer ska vi behöva lida? Han ville ordna ett bra liv för mig, så han fixade papper åt mig så jag kunde åka tillbaka. Med andra ord: Han ville gifta bort mig till en rikeman i Mellanöstern mot min vilja. Min mamma, som vid det laget hade skiljt sig från honom, tog kontakt med sociala myndigheter för hon var rädd att samma sak som som hände min syster skulle hända mig. Min syster blev bortgift till en rik slemgubbe i Dubai, hon misshandlades och utnyttjades systematiskt i ett år, tills hon kunde ta sig över Sveriges gränser och leva som gömd här. Socialen tog mig, jag flyttade runt lite hos fosterfamiljer, kvinnojourer och behandlingshem i 2,5 år. När jag omhändertogs med hjälp av LVU tog Migrationsverket min mamma under förvar, för att dom visste att dom sociala myndigheterna låg under dom, d.v.s. att när Migrationsverket frågar efter mig måste min socialsekreterare säga vart jag befinner mig. På så vis kunde vi utvisas ihop. Min mamma hungerstrejkade, och när hon inte hade ätit eller druckit i 65 dagar slängde dom ut henne på vägen, hon var knappt vid medvetande. Dom sa åt henne att skriva under ett papper, som hon än idag inte vet vad det är. Hon hade inga pengar, ingen telefon, ingenting. Hon frågade om hon kunde få en biljett för att ta sig hem, men dom sa ”nej, det är inte vårt ansvar. du är fri nu”. Hon sov på gatan i två dagar, tills hon fick tag på telefon och kunde ringa min bror.

Migrationsverket blev också oroliga under strejktiden, hon åkte till sjukhuset gång på gång och hon blev väldigt svag, då kunde dom inte ta ansvar över henne längre. Dom gav henne avslag tre gånger under en månad, för att utvisa henne innan hon dör av svält. Asylkomittén har bevittnat detta. Under den perioden jag levde under skydden socialen kunde ge mig, ansökte jag om asyl multipla gånger. Jag fick avslag med anledningar som: Men dina bröder kan ju vistas i Jordanien, varför skulle inte du kunna? och ”vi litar ju inte på dig, det råder trovärdighetsbrister mellan mig och din pappa”
.

De kunde aldrig se mitt ärende som ett enskilt ärende, vilket det verkligen är. När jag ansökte gällde fallen endast mig. Inte min pappa. Han berörs inte av detta på samma sätt som mig. Jag ansökte med allt lagboken gav mig, jag är väletablerad i det svenska samhället, jag har kompisar här, jag är aktiv i Ung Vänster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag har gått i skolan så ofta tillfället gavs, jag behärskar det svenska språket flytande, jag är lika mycket svensk som dig, detta land är lika mycket mitt land som ditt. Vi har hus här, vi har ett liv här.
Men i år fann Migrationsverket något särskilt intressant i mitt fall, så dom tog kontakten med min socialsekreterare och frågade henne lite grejer för att sedan öppna mitt ärende på nytt. Jag åkte till Migrationsverket i Göteborg 2014, jag berättade min historia, jag beskrev än en gång att jag var etablerad i det svenska samhället, att jag hade vänner här, att jag kämpat för att Sverige ska bli bättre som få andra. Jag berättade att min pappa vill skada mig, så som han skadade min syster, och att jag inte kunde få hjälp eftersom Migrationsverket stod över socialen. Dom kunde utvisa mig även fast en annan myndighet såg det som galenskap. Idag sade min advokat till mig att jag fått avslag även av dom. Jag ska till Migrationsverket på måndag, och då får jag reda på anledningarna. Men dom lär inte svara mycket mer seriöst än ”vi litar ju inte på din farsa”.

Var med och kämpa för att Yara ska få stanna! I Sundsvall ordnas demonstration på måndag, (mer info här) och Ung Vänster Skåne kommer också anordna aktiviteter. Dela hennes berättelse.

Sida 1 av 19212345...102030...Sista »